Under mitt långa uppehåll har jag hunnit grubbla en hel del över vårt så kallade välfärdssamhälle. Jag har svårt att se det vi har som ett välfärdssamhälle. Precis som många andra anser jag att vårt nuvarande moderna samhälle är på gränsen till omänskligt. Det är väl anledningen till att många känner sig som en liten kugge i samhällsmaskineriet.

    Alla vill väl ha ett välfärdssamhälle som vi kan känna oss stolta över, men kanske priset är för högt. Vi måste jobba, jobba och åter jobba för att bevara vår välfärd upprepas som ett mantra av vårt politiska etablissemang. Jag ställer mig frågan vilkens välfärd de tjatar om, inte är det invånarnas i sin helhet.

   Varje gång det sker nedskärningar inom skola, vård och omsorg är det ett bevis på att kostymen är alldeles för stor. Men när inbesparingar och åtstramningar ska göras, tar aldrig de makthavande upp den känsliga frågan om att vi måste spara in på vår alldeles för omfattande byråkrati och heltidspolitiker. Där finns pengar att spara, inte bara på nuvarande utgifter, utan också framtida, eftersom så länge de så kallade folkvalda lever, kommer de att leva på skattepengar. Men att skrota vårt politiska system låter sig knappast göras över natt, många av dagens heltidspolitiker saknar högre utbildning och får svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. De förblir en kostnad för skattebetalarna.

   Rätta mig gärna om jag har fel, men långtidsarbetslösa ungdomar har tidigare inte setts som något stort problem. De politiska åtgärderna har varit förlängd skolgång och när inte det räckt till, har de unga arbetslösa kunnat trollas bort i statistiken genom olika åtgärder. Många av de långtidsarbetslösa ungdomarna i trettioårsåldern, befinner sig fortfarande i en gråzon.

   Nu kräver även de unga att behandlas som människor, inte snorungar som ska vara glad för de socialbidrag de får. Man kan höra många människor klaga över att de känner sig osynliga. Många ungdomar gör det och tar till ytterligheter för att visa att de finns till. Många upplever att de trots sin närvaro, ändå talas om i tredje person. Minns en historia om den gamle mannen som uppsökte sjukhuset för sitt onda ben. Efter en snabb undersökning säger läkaren: Det här benet måste vi skicka till Uppsala. Den gamle mannen började gråta och läkaren snäste: Vad är det med er människa? Får jag följa med? snyftade den gamle mannen fram.

    Språkförväxlingar uppstår hela tiden genom det byråkratiska flumspråk som växt fram i vårt land. Det är inte meningen att gemene man ska kunna begripa vad som sägs eller skrivs och om någon råkar göra det, kan eventuella pinsamheter bortförklaras. Den som med ett normalt intellekt kommer i kontakt med utskick från någon myndighet, ställer sig frågan om den som skrivit brevet är riktigt klok. Ansvariga vid Försäkringskassan är specialist på att utforma kränkande text, men de är inte ensamma.

   I den nu pågående valrörelsen är det lika illa. Vad som sägs är det svårt att bli klok på, eftersom de båda blocken använder retorik till att göra vitt till svart och tvärtom. De löften som ges är så omfattande, att om de infrias, går vårt land samma öde till mötes som de Medelhavsländer som hamnat på fallrepet. Vad som drabbat dessa länder är att de offentliga kostnaderna är på tok för höga, men åtgärderna att få fason på ekonomin möts av våldsamma protester. Eftersom vårt land har samma underliggande problem, kan vi bara hålla tummarna att det inte händer någonting drastiskt inom världsekonomin framöver.

   Att alla de etablerade politiska partierna anser jobb vara den viktigaste frågan är inte alls konstigt, de börjar känna flåset i nacken. Hela vårt samhälle är uppbyggt på skatteintäkter för staten, kommunerna och landstingen, därför behövs ständig ökning av skatteintäkter för att inte maskineriet ska börja gnissla betänkligt. Eller, ve och fasa, att makthavande politiker tvingas reducera antalet ja-sägande heltidspolitiker.

   Men jobbskapandet är inte lätt för de politiska makthavarna, deras åtgärder går efter principen att det som förloras på gungorna, tas tillbaka på karusellen. Men så fungerar det inte i verkligheten. Vad de politiska åtgärderna åstadkommer är att pengar kastats i sjön.

    För att vårt land ska kunna överleva i en allt tuffare framtid, måste den politiska klåfingrigheten att styra allt som händer reduceras rejält. Det uppdrag de så kallade folkvalda har är att se till att tillgångarna används på bästa sätt för medborgarna, inte för att genomföra politiska ideologier. Men det blir förhoppningsvis vad nästa val kommer att handla om, men med den politiska långbänk vi har, kan det ta tio mandatperioder. Om inte skattepengarna tar slut tidigare, förstås. Nya skatter blir allt svårare att övertyga folket om att betala, det kommer säkert det kommande valet att visa.

   Det nu stundande valet kommer inte att avgöras på grund av de löften som så frikostigt getts, utan att svenska folket börjat använda sitt sunda förnuft. De allra flesta vet hur de vill leva sina liv, inte bli styrda av politiska beslut till att leva ett liv de inte själva valt. Politiska beslut kan tvinga människor att ta jobb de inte vill ha för att trygga välfärden, men vad är nyttan med det?

Hösten är här och det vackra vädret och värmen är snart ett  minne blott. Trots att sommarmånader varit bra enligt svenska förhållanden, vill jag helst glömma den här sommaren. Jag har inte mått så bra, har ett krånglande blodtryck som trots mediciner fortfarande ligger alldeles för högt.

   Man kan inte göra annat än ta det lugnt och se vad medicinmännen kommer fram till att det beror på. Därför har jag gjort det som vännen Lasse Ekstrand praktiserade under sin sjukdom, försökt göra ingenting. En svår konst för den som alltid haft många bollar i luften.

   Omedvetet har jag under sommaren rensat bort det som gnagt, men varje dag fylls det på med nytt. Som det här med valrörelsen exempelvis som mest liknar ungarnas lek i en sandlåda. Alla politiska partier lovar bort det invånarna betalat in i skatt, moms och alla de fiffiga avgifter på det vi behöver. Det är ett genialt sätt att pungslå befolkningen utan att behöva kalla det skatt.

   Som pensionär skulle man ju egentligen stå med kepsen i hand och bocka och tacka, men jag mår bara illa av doften från valfläsket. Tänk om någon modig heltidspolitiker vågade bortse från att försvara sin plats i vårt omtalade demokratisystem och påtala risken med att alldeles för många politiskt aktiva lever på skattemedel. Från alla håll och kanter talas det om att alla måste jobba för att rädda vår välfärd, ingen säger rent ut att den offentliga sektorn byråkrati är alldeles för stor.

   Kanske kan jag uppfattas som gnällig när det gäller våra politiska företrädares kompetens, men de har faktiskt sig själva att skylla. Bristen på utbildning har försvarats med att de skaffat sig social kompetens genom sina politiska uppdrag. Erfarenhet är visserligen bra att ha, men är inte mycket värd på den arbetsmarknad där alla arbetsföra tvingas slåss om jobben.

   Det finns människor som aldrig lär av sina misstag och gör nya om igen, ända till dess … Ja, tyvärr tillhör alldeles för många av våra så kallade förtroendevalda den kategorin. Under nittiotalet gjordes ett av de dummaste misstag som kan göras av dåvarande Göran Persson ledda regeringen, nämligen att föra över skolans ansvar till kommunerna. Som gammal skollärare borde han insett att det skulle barka åt helsike. Kommunledningar är inte vuxna uppgiften att ansvara för våra ungdomars undervisning. Fördyringen på grund av upprättandet av kunskapskontor tas från andra verksamheter, samt inbesparingar inom skolan. Att staten måste ta över ansvaret för skolan borde ha varit en het valfråga, men det är en alldeles för het potatis.

   Problemet med de politiska målen är att de numera ligger alldeles för långt fram i tiden. De närliggande problemen är alldeles för svåra att lösa. Men den första oron över att en klimatkatastrof kan inträffa om sisådär en fyrtio år har lagt sig. Det är lite av att ropa vargen kommer. Om den inte kommer, finns risken att bli utskrattad och aldrig mera trodd.

   Kanske just därför har vi hört så lite om hur miljön ska räddas under valrörelsen. Att de unga lyssnar på vad MP har att säga, kan väl härledas till att de har sagor i färskt minne.

   Nåja, oavsett vilket block som vinner valet sägs vi alla vara vinnare. Tänk om det var så enkelt, det är ju bara löften som ges och politiska löften har visat sig inte alls kunnat hållas. Antagligen blir det så nu också de närmaste fyra åren. Av den anledningen täcker jag inte rösta alls. Men förhoppningsvis kommer jag att skriva någon blogg framöver.