Valet är över för den här gången, men eftersnacket är i full gång. Besvikna Socialdemokrater och Vänsterpartister öser galla över att svenska folket, sannerligen inte begriper sitt eget bästa. Besvikelsen hos MP kan man förstå, de hade räknat med att sitta med i en rödgrön regering, men så blev det inte. Men än är inte loppet kört för MP, det finns ju en allians till höger också. För makt är de ute efter, precis som alla andra. Framgången för SD har gett dem en straffspark, ett byte kan ju förklaras med, att de tar sitt sociala ansvar för landets bästa.

   På sätt och vis är det sorgligt att se hur Socialdemokratiska partiet krymper och snart är ett i mängden. Är det den gammalmodiga ideologin det är fel på, eller är det ledningen i partiet? Träffade en gråsosse som hade sin alldeles egna förklaring till de minskade sympatierna för partiet. Det finns väl inte någon i toppen som haft ett jobb som ger skit under naglarna, sa han. Och kanske är det så.

   Från det ena till det andra. Jag grubblar ofta på en sak som inte diskuteras inom politiken, men som berör alla människor, nämligen hur man blir lycklig. För många anses lyckan vara hög lön, ett fint hus med en lyxbil i garaget. Men när det kommer till kritan, de som lyckas uppnå sina mål, är de verkligen lyckliga?

   Det sägs att den största olycka som kan hända, är att få det vi önskat oss. När vi väl fått det vi önskat, vill vi inte heller mista det, alltså kommer oron i i bilden och kryper under skinnet. Framgång leder till att tvingas kämpa för att ligga på topp, för att inte mista det man har lyckats skrapa ihop, ekorrhjulet är skapat.

   På femtiotalet kunde inte någon tänka sig att det skulle se ut som i dag. Då talades det mycket om att lyckan var att få uppleva en trygg ålderdom. Sex dagars arbetsvecka och tunga jobb tog hårt på krafterna. Det tog sossarna fasta på och drömmen om Folkhemmet sjösattes. Det dagliga slitet blev mindre betungande, för de som under många år levde med drömmen om, att Folkhemmet en gång skulle bli verklighet.

   Men drömmen blev aldrig verklighet, alldeles för många fick i uppgift att ta hand om pengarna invånarna betalade in. När organisationen väl var klar, blev det helt enkelt inga pengar över som kunde läggas på hög, för att ta hand om invånarna från vaggan till graven. Tänk så tokigt det kan bli.

   I vår moderna värld, om lycka inte är att äga ett fint hus med en lyxbil i garaget, vad är lycka, egentligen? I mitt gamla lexikon definieras lycka bland annat som: En känsla av välbehag, tillfredsställelse och glädje. Man kan lägga till att lycka är glädje, välbefinnande och sorglöshet. Enbart genom att läsa beskrivningen av lycka mår man bra.

   Tänk om det var så enkelt att man kunde stoppa de här känslorna i en påse och bära med sig för att ta fram vid behov om man blir ledsen. Enligt lexikonet är lycka också en ömsesidig känsla, något man delar med andra och får lycka tillbaka. Det betyder att man ska vara två eller flera för att kunna uppnå lycka. Man kan därför förstå att i den egoistiska värld vi nu lever i, kan det vara svårt att bli lycklig under en längre tid.

    Jag frågar ofta mig själv vad som orsakat att det blivit så fel, att så många människor i vår moderna värld är olyckliga. Är det de politiska makthavarna eller vi själva som satt målet för högt? Egentligen är det ju så enkelt att alla människor i grunden har samma behov, att ha mat på bordet, kläder på kroppen, hälsa, fred i världen… Ja, listan kan göras lång, men sammantaget vill vi helt enkelt vara lyckliga och se sin omgivning lika lycklig.

   Den första halvan av nittonhundratalet levde folk med drömmen om att allt skulle bli bättre, efter andra världskriget gavs möjlighet till det. Men kanske gapade vi efter för mycket, för att öka välståndet tvingades båda i en familj arbeta. Det gav utrymme för större skatteintäkter för staten, kommunerna och landstingen, men utvecklingen bromsades upp på grund av det höga skattetrycket och ökade levnadskostnader.

   Vårt land gick in i ett nytt skede som satte allt större press på människorna än sex dagars arbetsvecka och tunga jobb. Allt skulle gå fortare, för tid var pengar. Det har lett till att människorna i vår stressiga nutid, inte hinner känna efter om de är lyckliga eller inte. 

   Vill vi verkligen ha ett så kallat välfärdssamhälle där människans väl och ve är irrelevant (samma sak som betydelselöst, oväsentligt, ovidkommande, likgiltigt, utan intresse, enligt mitt lexikon), att statens och vår krassliga miljös överlevnad är viktigare? Ser man hur människor drabbas helt oförskyllt vid sjukdom eller arbetslöshet, börjar man fundera över om det verkligen är så här vi vill leva våra korta liv. Vi bör därför ställa oss själva frågan om vi är lyckliga med det liv vi lever. Om inte, är det bara vi själva, som kan göra någonting åt det.

   Jösses vad snabbt det gick att skriva det jag ville ha sagt i dag. Kanske har mina tankar varit snabbare än fingrarna som vanligt, men vad gör det om hundra år.