Jag har börjat tycka synd om Mona Sahlin, inte ens de partitrogna tycks gilla henne. De senaste påhoppen av gamla stofiler inom rörelsen undergräver hennes förtroende, vilket varit dåligt hela tiden sen hon tillträdde. Att hennes omdöme inte är det bästa visar gamla synder, att hantera sina egna och Riksdagens pengar har hon haft svårt för. Naturligtvis funderar väljare över om en sådan person, ska kunna hantera deras pengar på bästa sätt, för det är ju vad det handlar om.

   Född med talets gåva och kanske just därför blev det inte blev något över till annat, det hade behövts ett utmärkt omdöme också. Men så blev det inte. Med de medhjälpare hon valt att ty sig till, behöver hon inga fiender. Varje gång det ekonomiska oraklet Östros öppnar munnen, får man uppfattningen att partiet är beredd att öppna en ny Ebberöds Bank.

   Deckarförfattaren och advokaten Bodström seglar fram i sin egen lilla fil. Hur liten nytta han gör bevisas bäst genom att kandidera till Riksdagen, men avser att resa utomlands ett tag efter valet. Kanske för att få ett bättre perspektiv på vilka misstag partiet gjort, men kommer förhoppningsvis fram till, att han själv är ett av dem. Att bjuda på vin utan att kolla åldern var inte särskilt smart, det är idiotiskt.

   På det lokala planet har vi en riksdagsman från Hofors som i sina debattinlägg för tanken till att han definitivt inte befinner sig i verkligheten. Nåja, Hofors i sin helhet är ett sorgligt kapitel på vad som kan hända en ort med långt socialdemokratiskt maktinnehav.

   Samma sak gäller min egen lilla stad, som till för ett tag sedan hade ett kommunalråd och en kommundirektör med svindlande visioner. Alla märkliga nybyggnationer och affärer gjorde att det forna stora partiet minskade betydligt och numera måste det ha hjälp av andra. Att det nya kommunalrådet visat sig vara lyhörd för vad andra tycker är antagligen för sent, det finns gamla rester kvar som drar ner partiets rykte. Det ryktas på stan att många äldre, är beredda att för första gången överge det parti de alltid röstat på.

   Att dra in på det invånarna betalar skatt för att få, fungerar som droppen som urholkar stenen. Vallöften som inte infrias glöms inte bort längre, människorna påminns ju nästan varje dag om de politiska sveken. Förr kunde man höra inför ett val att man vet vad man har, men inte vad man får. Numera resonerar allt fler att det inte kan bli sämre med nya krafter i ledningen och just det är väl vad som ruskat om det parti som i kraft av sin egen majoritet. Som man bäddar får man ligga, sägs det ju.

   På sätt och vis känns det vemodigt att det parti som myntade ordet enpartistat, numera måste ta hjälp av maskroskramande människor och ett kommunistparti som ständigt kläcker ur sig de mest idiotiska förslag om, hur vårt land ska bli bättre. Kanske strippor på äldreboendet kan vara bra för livsandarna för en del, men stripporna ska naturligtvis vara anställda inom den offentliga sektorn och inga frifräsare.

    De flesta har säkert hört att ordet solidaritet använts i valrörelsen. Under femtio- och sextiotalet användes det flitigt och folk gick faktiskt på det. De som är gamla nog att ha varit med på den tiden, funderar fortfarande vem eller vilka de varit solidariska med. Själva har de inte känt av något av den solidaritet det talades om, tvärtom känner de sig osolidariskt behandlade av de politiska makthavarna. Fram till nu, då alla tävlar om att få deras röster.

   Det ska inte behöva vara så att någon behandlas sämre än den andra, men så fungerar det samhällssystem om en gång skapades, för en helt annan tid. Med ett modernt uttryck följer vi en GPS laddad med gammal information. Det är anledningen till att de politiska vägarna inte når ända fram.

   Författarinnan Anna Gavalda skildrade i sin bok Tillsammans är man mindre ensam, hur viktig den sociala biten är för människor. Skulle man sätta en massa människor med olika bakgrund på en öde ö för att klara sig själva, kan man vara säker på att de också skulle göra det. De skulle tvingas resonera sig fram hur de bäst kan ta tillvara på varandras erfarenheter. Med en överlevnadsinstruktion skriven av någon som aldrig varit på denna ö, skulle det alldeles säkert barka åt helsike.

   Politiska beslut om framtiden är precis samma sak. De leder in oss på vägar ingen kan säga om de når fram eller inte. En majoritet av invånarna vet hur de skulle vilja gå, men tvingas följa helt andra vägar. Vad är ett liv, om vi själva inte får bestämma hur vi vill leva det?