Någonting obehagligt kommer att hända. Den känslan får jag ofta. Varför jag upplever det som att vi nu har lugnet före stormen är svårt att förklara. De brasklappar man kan se skymta förbi i tidningarna, är att det mesta kommer att bli dyrare framöver. Om det är en fingervisning om att vi är på väg tillbaka till den tid, då löneökningar blev till luft i plånboken, får den närmaste tiden utvisa. I och för sig ingen överraskning om det skulle visa sig vara så, historien upprepar sig alltid, sägs det.

   Jag har grubblat en hel del över vad som kommer efter miljötänkandet, när vi börjar inse att det som kan hända fyrtio år framåt i tiden, inte är lika viktigt som att överleva i nuet. Redan nu kan vi se att förutsättningarna har ändrats radikalt för de framtida målen, besluten tvingas bli kortsiktiga för att följa med i den verklighet vi av omständigheterna tvingas leva med.

   Hela det politiska etablissemanget hoppas industrijobben ska komma tillbaka, men det är önsketänkande. De som engagerat sig i vad som kan hända med vår miljö i framtiden, borde engagera sig i vad folk ska syssla med om jobben fortsätter att försvinna. Att fler jobb kommer att försvinna är lika troligt, som att naturkatastrofer kommer att drabba enormt med människor och ödelägga många platser på vår jord.

   Visst bekymrar jag mig för mina barnbarn och barnbarnsbarn, hur deras framtid kommer att se ut, men det handlar om hur de ska överleva i en allt hårdare värld. Det kommer inom en snar framtid att vara omöjligt att åka snålskjuts på andra, den som inte arbetar ska inte heller äta, vilket numera blivit parollen bland de makthavande politikerna. Men om de inte kan skapa några nya arbeten, övergår ansvaret på människorna att hitta sätt att överleva. Jag har fullt förtroende för, att människorna är fullt kapabla att göra det politikerna inte klarar av.

   Den politiska styrningen av allt som sker är föråldrad, rent av hämmande för människornas utveckling. Vi vet att tycke och smak skiljer sig från person till person, på samma sätt skiljer vi oss från hur vi vill leva. Alldeles för många tvingas i dag gå till ett arbete de avskyr att hålla på med. Det är endast det ekonomiska tvånget som får dem att mala på. En dag går det inte längre och allting faller ihop som ett korthus.

   Nittiotalets nedrustning av psykiatrin var en dundertabbe av de politiska makthavarna. Kanske berodde det på att de politiska makthavarna, ansåg det som en skam att svenska invånare kunde få psykiska problem, Det störde bilden av ett fantastiskt land där alla vara lyckliga. Fint skulle det vara, därför skulle nya titlar sättas på olika jobb, vilket gjorde bland andra städare till miljövårdare, trots att skitjobbet var detsamma.

   Man behöver bara se på de politiska beslut som ska bevisa att vårt land ligger i framkant, för att inse hur knasigt vårt land fungerar. För mig är varje försök att visa sig duktig en form av lillebrorskomplex, eftersom besluten egentligen handlar om är att få beröm, en klapp på huvudet. De som får betala kalaset är invånarna i form av skatter och avgifter, som tyvärr försvinner i de svarta hål som ständigt blir fler inom de offentliga verksamheterna.

   Tja, det är bara att tänka över hur det ser ut i vårt land, för att inse hur dumt det är att utse helt vanliga människor att föra deras talan. När de väl är valda, följer de vad partiledningarna anser vara bäst, men som inte överensstämmer med vad väljarna vill ha. Nej, det är betydligt billigare att anställa väl meriterade människor som tillvaratar invånarnas intressen, så varför avlöna amatörer, som ändå styrs av välutbildade tjänstemän.  

   Att ligga i framkant av någonting brukar leda till de mest obehagliga saker, det borde våra makthavande politiker tänka på. Erik Axel Karlfeldt uttryckte det bättre än jag kan, han skrev nämligen så här: Fram kan man väl gå, fast i sista led. Och man sover väl gott, fast man sover förgäten.

   Begrunda det citatet.