Att läsa insändare kan ibland vara roligt, speciellt nu efter det kaotiska valresultatet. En del insändarskribenter har drabbats av eftertankens kranka blekhet, en del verkar nyvakna och undrar vad fasiken som hänt. Men den som lyssnar på vad folk på gatan har att säga, inser att politik är någonting som nu lagts på hyllan fyra år framåt. Antagligen beror det på att de flesta är förbannade på allt de så kallade folkvalda ställer till det för dem.

   Med andra ord är jag inte ett dugg överraskad av framgångarna för SD. Många har lagt sin röst på dem för att ge de etablerade partierna en snyting. Alla försök att låtsas som inte SD fanns, visade sig vara ett stort misstag. Någon invandrardebatt skulle det inte vara i valrörelsen, utan locket på som vanligt. Vare sig de etablerade gamla partierna vill det eller inte, kommer de att tvingas till att ta tag i invandringspolitiken, annars väntar värre saker runt hörnet.

   Att Mona börjat föra samtal med statsministern om just invandringen förvånar mig lite, däremot inte att MP är ivriga att göra det. Det bästa Mona kan göra är att ta skeden i vacker hand och jobba ihop med alliansregeringen, det skulle göra MP tandlöst i sina försök att hitta en position där de kan påverka. Skulle inte förvåna om den rödgröna alliansen spricker, sossarna har bara förlorat på det samarbetet.

   När det gäller invandringen kan jag inte låta bli att grubbla över, vad de gamla etablerade partierna är rädda för? Att visa upp att den politiska styrningen av allting, bara leder till katastrof? Det går inte att blunda för att det finns hundratusentals åsikter i landet som skiljer sig från beslutsfattarnas, om de saker våra politiska makthavare beslutar om.

   Vad gäller att ta tag i snabbt som ögat, är säkert Försäkringskassans klantighet, regeringens största huvudvärk. Vi har fått klart för oss läkarnas diagnoser inte duger för Försäkringskassans utredare, vem ska då kunna komma fram till vad som är rätt eller inte?

   Tydligen finns kompetensen på fel plats i systemet, på annat sätt går det inte att tolka nuvarande ordning. Den enklaste lösningen borde därför vara att låta utredarna byta jobb med läkarna. Då skulle utredarna ge sin diagnos och läkarna med sina kunskaper och erfarenheter, fatta det avgörande beslutet om människor är arbetsföra eller inte. Dessutom kan de i de flesta fall avgöra om människor är dödssjuka, det kan tydligen inte utredarna bedöma. En enkel omflyttning skulle med andra ord betyda att ingenting behöver göras åt nuvarande regler.

   Eftersom en utredning som antagligen kommer att ta tid, måste det till en snabb lösning för att minimera skadan som de nuvarande reglerna ställer till med. Med utredare i läkares roll kan sjukhusen snabbehandla knepigare fall, genom att skicka över dem till Försäkringskassan. Småskavanker finns det duktiga sjuksköterskor som kan ta hand om. Jag kan inte förstå varför politiker måste krångla till allting.

   Jag tänker inte krångla till det mer i dag, vi ska ner i tvättstugan. Det är väl enda orsaken till att det blev en så kort blogg, för jag har bara kommit igång. Hittade i alla fall ett citat som jag inte vet hur jag ska tolka och det lyder så här: Skulle inte vår värld vara bra mycket hårdare, kallare, mörkare, om inte sjukdom funnits?

   Den som skrev de tänkvärda orden, kan den ha varit utredare vid Försäkringskassan? Tja, vem vet.