Jag har ett stort problem som verkar vara svårt att lösa, nämligen att kunna få stopp på det som fyller på, när jag sätter mig ner och skriver. Det ena brukar leda in på det andra och karusellen i huvudet snurrar oupphörligt. Antagligen beror det på att jag tar till mig en massa saker och försöker hitta lösningar, som kanske ingen tänkt på. Eftersom det troligtvis inte finns så många som bryr sig om vad jag kommer fram till, kan jag låta fantasin med hjälp av lästa och på andra sätt förvärvade teorier flöda fritt.

   En sak jag lärde mig tidigt var att inte brinna för en sak, utan istället titta närmare på det ur olika synvinklar. Gör man det, blir frågorna fler och fler, lösningarna mer långsökta, ibland till och med omöjliga att hitta ett svar på. De tusentals böcker jag läst har gett mig en massa onyttigt vetande, men det är inte bortkastad tid som lagts ner på läsandet, det har fått mig att inse hur viktigt det är att själv bilda sig en åsikt.

   Det är svårt att tänka i egna banor i dagens mediebrus. Att ständigt matas med andras åsikter via radio, teve, annonstavlor och braskande löpsedlar, kan få den mest förhärdade att tappa sugen. När dessutom tiden inte vill räcka till, är det lätt att bara ge upp och inte bry sig.

   Alla böcker jag läst borde ha gett mig en god överblick över hur vår värld fungerar, men eftersom många av dem har innehållit budskap om hur vi ska leva, blundar jag för det mesta för andras åsikter och förlitar mig till mina egna. Livet är ju jag, min familj och vänner, så några andra åsikter än moraliska, behövas egentligen inte. Tyvärr är inte vårt samhälle konstruerat på det sättet. Statens, kommunernas och landstingens politiska makthavare har tagit på sig rollen att agera som förmyndare för invånarna, inte att följa och utföra invånarnas önskemål, det som kallas folkviljan.

   Svenska folket i gemen begriper inte sitt eget bästa, punkt slut. Tidigare har inte svenska folket klagat på att makthavarna fattat de beslut om vad invånarna behöver, kanske just därför har det kunna fortsätta så länge.

   De som lever och var med under krigsåren, minns säkert de affischer som klistrades upp överallt. En svensk tiger, stod det och bilden av en tiger fanns naturligtvis med som bild. Vem som kom med budskapet har jag inte en aning om, men meningen var att inte yppa några hemligheter för fienden. Det fanns gott om nazistvänner i vårt land, inte minst bland officerare och högre dignitärer.

    Många tog budskapet på fullaste allvar och har sen dess inte öppnat munnen, inte ens för att protestera mot vanskötsel av deras skattepengar. Att makthavarna skickligt läckt ut lite skräckpropaganda till pressen vid lämpliga tillfällen, kan vara en del av förklaringen till tunghäftan hos många äldre. Tänk om någon emigrerad svensk med perspektiv på vårt land, får för sig att skriva den verkliga historien om vårt land, då kommer det att ta hus i helsike.

   Varför är just friheten att kunna tänka självständigt så viktig? Visst har vi åsiktsfrihet än så länge i landet, men politiska försök har gjorts att sätta stopp för det. Vad folk tycker och tänker i sin ensamhet må så vara, så länge de inte försöker sprida ut sina åsikter till flera.

    Om någon ska ha en åsikt om någonting, eller ge ett svar på någonting, är det de makthavande politikerna som ska stå för den biten. Vi har hört det från kommun- och landstingspolitiker under många år, men nu gjorde vår statsminister klart för alla vid en presskonferens, att det är så. På ett diplomatiskt sätt, uttryckte han sig att allt som inte kom från hans mun i media, inte heller var sant. Jag tror knappast att sensationshungriga och rykteslyssnande moderna journalister ens lyssnade med ett halvt öra, de måste skapa rubriker som säljer.

   Men visst hade statsministern alldeles rätt, åtminstone när det gällde spekulationer om hur en majoritetsregering ska förhandlas fram. Det florerar alldeles för mycket spekulationer och rykten i teve, radio och tidningar som tas för sanning, av de som inte begriper bättre. Råkade höra en lokalt aktiv socialdemokrat, högt tala om för några, vad som var den verkliga sanningen om partiets dåliga valresultat, för det hade han läst i Aftonbladet. Har hört riktigt röda kommunister hänvisa till Proletären, som den enda tidningen som vågar skriva sanningen. Var och en blir salig på sin tro, men den egna åsikten ska naturligtvis respekteras.

   Med risk för att bli alldeles för långrandig, klipper jag nu av skrivandet. Kom förresten på under skrivandes gång att det här med att massa tok ständigt rinner till, inte är någonting att klaga över. Egentligen. Har faktiskt ett citat i lapphögen någonstans som säger: Det är bara tomheten som är en olycka. Jag får väl se det så och skriva på så länge det går.

   Frugan har inte gett några livstecken ifrån sig, men jag kan ju förbereda allt till dess hon vaknar.