Hösten är här och det vackra vädret och värmen är snart ett  minne blott. Trots att sommarmånader varit bra enligt svenska förhållanden, vill jag helst glömma den här sommaren. Jag har inte mått så bra, har ett krånglande blodtryck som trots mediciner fortfarande ligger alldeles för högt.

   Man kan inte göra annat än ta det lugnt och se vad medicinmännen kommer fram till att det beror på. Därför har jag gjort det som vännen Lasse Ekstrand praktiserade under sin sjukdom, försökt göra ingenting. En svår konst för den som alltid haft många bollar i luften.

   Omedvetet har jag under sommaren rensat bort det som gnagt, men varje dag fylls det på med nytt. Som det här med valrörelsen exempelvis som mest liknar ungarnas lek i en sandlåda. Alla politiska partier lovar bort det invånarna betalat in i skatt, moms och alla de fiffiga avgifter på det vi behöver. Det är ett genialt sätt att pungslå befolkningen utan att behöva kalla det skatt.

   Som pensionär skulle man ju egentligen stå med kepsen i hand och bocka och tacka, men jag mår bara illa av doften från valfläsket. Tänk om någon modig heltidspolitiker vågade bortse från att försvara sin plats i vårt omtalade demokratisystem och påtala risken med att alldeles för många politiskt aktiva lever på skattemedel. Från alla håll och kanter talas det om att alla måste jobba för att rädda vår välfärd, ingen säger rent ut att den offentliga sektorn byråkrati är alldeles för stor.

   Kanske kan jag uppfattas som gnällig när det gäller våra politiska företrädares kompetens, men de har faktiskt sig själva att skylla. Bristen på utbildning har försvarats med att de skaffat sig social kompetens genom sina politiska uppdrag. Erfarenhet är visserligen bra att ha, men är inte mycket värd på den arbetsmarknad där alla arbetsföra tvingas slåss om jobben.

   Det finns människor som aldrig lär av sina misstag och gör nya om igen, ända till dess … Ja, tyvärr tillhör alldeles för många av våra så kallade förtroendevalda den kategorin. Under nittiotalet gjordes ett av de dummaste misstag som kan göras av dåvarande Göran Persson ledda regeringen, nämligen att föra över skolans ansvar till kommunerna. Som gammal skollärare borde han insett att det skulle barka åt helsike. Kommunledningar är inte vuxna uppgiften att ansvara för våra ungdomars undervisning. Fördyringen på grund av upprättandet av kunskapskontor tas från andra verksamheter, samt inbesparingar inom skolan. Att staten måste ta över ansvaret för skolan borde ha varit en het valfråga, men det är en alldeles för het potatis.

   Problemet med de politiska målen är att de numera ligger alldeles för långt fram i tiden. De närliggande problemen är alldeles för svåra att lösa. Men den första oron över att en klimatkatastrof kan inträffa om sisådär en fyrtio år har lagt sig. Det är lite av att ropa vargen kommer. Om den inte kommer, finns risken att bli utskrattad och aldrig mera trodd.

   Kanske just därför har vi hört så lite om hur miljön ska räddas under valrörelsen. Att de unga lyssnar på vad MP har att säga, kan väl härledas till att de har sagor i färskt minne.

   Nåja, oavsett vilket block som vinner valet sägs vi alla vara vinnare. Tänk om det var så enkelt, det är ju bara löften som ges och politiska löften har visat sig inte alls kunnat hållas. Antagligen blir det så nu också de närmaste fyra åren. Av den anledningen täcker jag inte rösta alls. Men förhoppningsvis kommer jag att skriva någon blogg framöver.