Den bästa kudden är ett rent samvete, sägs det. Ja, man kan behöva sova tillbaka det man sovit för lite också, för den delen. Oavsett vad det berodde på, har jag sovit åtta timmar i sträck, det är nytt rekord för min del. Jag borde känna mig utsövd, men gör det inte, ganska märkligt hur människokroppen fungerar. Inte minst huvudet.

   Det är svårt att slå bort vissa saker man påminns om stup i ett. Så fungerar all reklam, men också politiska budskap. Att det bara är skräp som erbjuds spelar ingen roll, massvis med folk går på det i alla fall. Bara ett fåtal klagar när de känner sig lurade, resten skäms över det och håller tyst. Ingen erkänner öppet att de begått ett misstag, istället försvarar de sitt handlande.

   Socialdemokratins stora problem har varit att partiets företrädare, ständigt tvingats försvara de misstag, som gjorts under alla år de haft makten. Måste vara kämpigt att försvara den image som skapades redan på femtiotalet, nämligen partiets förträfflighet. Att den myten kunnat leva kvar är obegripligt.

   Vad har de Socialdemokratiska åstadkommit i maktställning de senaste femtio åren? Ja, inte är det någonting att skryta med. De skapade flumskolan i slutet på sextiotalet, som medförde att allt fler fick läs- och skrivproblem. Receptet för att lösa det blev att införa extra skolår, för att kunna förvara ungdomar som fråntagits möjligheten att få ett jobb efter skolan på grund av dåliga betyg. Problemet kvarstår fortfarande.

   Otaliga är de människor som haft rätt partibok och tveklöst röstat ja till alla dumma förslag. Deras lojalitet har belönats med politiskt uppdrag, eller politiskt skapade jobb. Att skapa jobb annat än i de offentliga verksamheterna, har inte sossarna lyckats med. När inte nya jobb längre skapades av sig självt som det gjorts efter andra världskriget, började oron sprida sig. Det delades de ut miljoner och åter miljoner till de stora industriföretagen, anledningen är höljt i dunkel. Men jobben blev inte fler för det, någonting var alltså fel med arbetsmarknadspolitiken.

   I takt med att inte nya jobb längre växte fram som efter andra världskrigets slut, plockades den gamla lösningen från trettiotalets massarbetslöshet fram och dagis för äldre (AMS-kurser) startades i parti och minut. Inte för att möta en kommande efterfrågan av skickliga hantverkare, utan för att de måste sysselsättas med någonting. Statistik i form av staplar, tårtbitar och diagram, sågs tidigt som en viktig detalj att visa upp. Statistik kan användas till att visa upp en helt annan bild än verkligheten.

   För många av de i övre medelåldern väntade efter avslutade kurser förtidspensionering, de ansågs inte kunna få ett jobb att försörja sig på inom överskådlig tid. Eftersom nya tekniker gjorde att inga nya jobb skapades i de en gång så viktiga storindustrierna, måste statistiken över arbetslösheten hållas snygg och prydlig. Det var faktiskt viktigare, än att underlätta för de privata företagen att anställa folk.

   På åttiotalet såg dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt att den ekonomiska politiken, var på väg att gå åt helsike. Det av Socialdemokratin omhuldade pensionssystemet ATP, pekade mot en framtida konkurs. Men det var starka krafter Feldt hade emot sig, som inte hade den minsta aning om nationalekonomi. Under uppslitande former och en svidande kritik mot sina partikamrater, lämnade Feldt sitt uppdrag. Den ekonomiska smällen fick borgarna ta hand om, men under en kort period med ekonomiskt kaos.

   Partilinjen segrade över förnuftet kan man säga, vilket tyvärr även förekommit och fortfarande förekommer inom kommuner och landsting. I de kommuner och landsting som under årtionden styrts av enbart sossar, men numera med hjälp av andra, är det att sopa allt gammalt obehagligt under mattan som gäller.     

   Början till den rejäla nedgången för partiet kom, när partistämman gav Göran Persson mandat att styra efter eget huvud. Det huvudet visade sig inte vara mycket värt, det visar inte minst den ekonomiska saneringen av landets ekonomi, som partiledningen ansåg lyckad. De ekonomer som höll med, vill knappast erkänna det i dag.

   Ingen lyssnade på olyckskorparna som varnade för följderna. Mycket av det kaos vi i dag ser inom skola, vård och omsorg, är resultatet av den ekonomiska saneringen. Att staten gjorde sig av med kostnader och lade dem på kommuner och landsting istället, var knappast långsiktigt tänkt.

   Vad den Socialdemokratiska kriskommissionen kan komma fram till är knappast vad som är nödvändigt, annat än att Mona får sitta kvar till nästa kongress för syns skull. De senaste valens resultat visar att svenska folket genomskådat den myt partiet en gång skapade, en ny måste skapas. Många aktiva på gräsrotnivå har börjat inse att partiet överlevt genom fackföreningarnas stöd, inte folkets. När basen blir mindre för varje år, svajar det betänkligt i toppen, som inte sett till att grunden stabiliserats. Nu är det dags att toppen kapas och att en ny grund läggs, det är inget lätt arbete och det kommer att ta många år.

   Om mina små funderingar kan komma kriskommissionen till hjälp, väl bekomme. Jag kan till och med komma med ett citat av Patricia King som lyder: Det finns ingen lättsam väg att gå, ingen enkel stig att ta. Vi får tillbaka just vad vi gett, det vi är och det vi gjort oss till.

   När vi nu hamnat i ett politiskt läge som ställt allt på huvudet, varför inte tänka så enkelt som möjligt. Egentligen är det ju så enkelt som att gå på toaletten och skita, man rensar ur sig slaggprodukterna från det som gett näring. Inom politiken borde samma sak gälla, annars väntar bara förstoppning.