Min fru och jag flanerar varje dag, det ska vara bra för både hjärtat och blodtrycket, sägs det. Om det beror på synintryck, eller helt enkelt friska luften, fylls hela tiden mitt huvud med frågor som pockar på svar. Dessutom läggs till fragment av det som människor högljutt pratar om med varandra, eller i mobiltelefonen. Man är inte ensam om, att dras med vardagliga problem, alla har det.

   Människan är i grunden lat har jag läst eller hört någon gång. Det stämmer inte alls, titta bara på de som lägger ner minst lika mycket tid på en hobby som sitt arbete. De som blivit arbetslösa ligger inte heller på latsidan, de pysslar med allt som de inte hunnit med på grund av det jobb de hade. Människan mår inte bra av att vara sysslolös, men påtvingade aktiviteter fungerar knappast som de antagligen är tänkt, de tär istället på psyket. Vad det hela handlar om är egentligen att kunna hålla på med det som är intressant. Ett monotont arbete är själsdödande och förändrar personen till att bli likgiltig för allt annat, än den lön arbetet ger.

   I alla tider har människorna eftersträvat trygghet i sin tillvaro, den behövs för att kunna fungera rationellt. Trygghetslagar kan aldrig skapas av andra, behoven är så vitt skilda, att det då bara blir fel. Ser man på vårt eget lilla land, gjordes misstaget att skapa lagar som skulle styra arbetsmarknaden. De har betytt att massvis med personer hamnat på fel plats i livet och inte vågar försöka byta, vilket inte bara skadar företag, utan också de som råkat hamna på fel plats.

   Inom de offentliga verksamheterna märks det tydligast, vissa handläggare vid Försäkringskassan skulle lite elakt sagt ha blivit sopsorterare istället. De personer som hamnat på fel plats inom de offentliga verksamheterna utövar i många fall maktmissbruk.

   Jag har träffat många töntar som hamnat inom det offentliga, eftersom de inte fått plats inom det privata näringslivet. Många kan man misstänka har mobbats i skolan. Det går inte att undvika, men jag har fått känslan att dessa personer ser jobbet som en chans att ge igen. Att det är helt oskyldiga personer som drabbas, ägnar de inte en tanke.

   Kanske är det en orättvis bedömning, eftersom de duktiga som finns får bära hundhuvudet för de som inte borde få finnas i offentlig tjänst och avlönas med skattepengar. Statens kaka är liten men säker, sa man förr. Den är fortfarande liten för några viktiga yrkesgrupper och alldeles för stor för de som inte anställts på grund av sina kunskaper.

   Det finns många anledningar till att jag är för Medborgarlön, jag anser människans frihet och möjlighet att styra sina egna liv, fri från styrning av personer som säger sig föra deras tala, är en av de viktigaste. I takt med att industrijobben försvinner från vårt land, behövs alla kreativa krafter i framtiden, för att vårt samhälle ska kunna överleva.

   Med ett nytt partis inträde i Riksdagen borde de gamla etablerade partierna inse att precis som vår värld, har människorna förändrats. Eller snarare är det väl deras värderingar som ändrats. Det gäller att ta reda på vad folk vill ha, istället för att besluta om saker de inte alls vill ha. Styrning uppifrån skapar bara motsättningar, folket vill inte dra åt samma håll som de politiska makthavarna.

   Det nyss avklarade valet visade också med all tydlighet att den som kastar skit i fläkten, själv blir nerstänkt. En sann kommunist visade sitt rätta ansikte på valnatten när nederlaget var ett faktum och SD blivit större än hans eget parti. Två ytterlighetspartier som ska sitta med i en beslutande församling, nu kan Riksdagen verkligen kallas Löjliga Familjen.

  Letade i min hög med lappar och hittade ett citat som våra så kallade politiska makthavare borde ta till sig. Den som skrivit de tänkvärda orden är Hjalmar Ahlberg och de lyder så här: Om livet skall få en mening måste kunskapen och kärleken bilda en enhet. Av dessa två måste kärleken bli den centrala, ty det är den som lyfter människan.

    Älska varandra, för fasiken!

Valet är över för den här gången, men eftersnacket är i full gång. Besvikna Socialdemokrater och Vänsterpartister öser galla över att svenska folket, sannerligen inte begriper sitt eget bästa. Besvikelsen hos MP kan man förstå, de hade räknat med att sitta med i en rödgrön regering, men så blev det inte. Men än är inte loppet kört för MP, det finns ju en allians till höger också. För makt är de ute efter, precis som alla andra. Framgången för SD har gett dem en straffspark, ett byte kan ju förklaras med, att de tar sitt sociala ansvar för landets bästa.

   På sätt och vis är det sorgligt att se hur Socialdemokratiska partiet krymper och snart är ett i mängden. Är det den gammalmodiga ideologin det är fel på, eller är det ledningen i partiet? Träffade en gråsosse som hade sin alldeles egna förklaring till de minskade sympatierna för partiet. Det finns väl inte någon i toppen som haft ett jobb som ger skit under naglarna, sa han. Och kanske är det så.

   Från det ena till det andra. Jag grubblar ofta på en sak som inte diskuteras inom politiken, men som berör alla människor, nämligen hur man blir lycklig. För många anses lyckan vara hög lön, ett fint hus med en lyxbil i garaget. Men när det kommer till kritan, de som lyckas uppnå sina mål, är de verkligen lyckliga?

   Det sägs att den största olycka som kan hända, är att få det vi önskat oss. När vi väl fått det vi önskat, vill vi inte heller mista det, alltså kommer oron i i bilden och kryper under skinnet. Framgång leder till att tvingas kämpa för att ligga på topp, för att inte mista det man har lyckats skrapa ihop, ekorrhjulet är skapat.

   På femtiotalet kunde inte någon tänka sig att det skulle se ut som i dag. Då talades det mycket om att lyckan var att få uppleva en trygg ålderdom. Sex dagars arbetsvecka och tunga jobb tog hårt på krafterna. Det tog sossarna fasta på och drömmen om Folkhemmet sjösattes. Det dagliga slitet blev mindre betungande, för de som under många år levde med drömmen om, att Folkhemmet en gång skulle bli verklighet.

   Men drömmen blev aldrig verklighet, alldeles för många fick i uppgift att ta hand om pengarna invånarna betalade in. När organisationen väl var klar, blev det helt enkelt inga pengar över som kunde läggas på hög, för att ta hand om invånarna från vaggan till graven. Tänk så tokigt det kan bli.

   I vår moderna värld, om lycka inte är att äga ett fint hus med en lyxbil i garaget, vad är lycka, egentligen? I mitt gamla lexikon definieras lycka bland annat som: En känsla av välbehag, tillfredsställelse och glädje. Man kan lägga till att lycka är glädje, välbefinnande och sorglöshet. Enbart genom att läsa beskrivningen av lycka mår man bra.

   Tänk om det var så enkelt att man kunde stoppa de här känslorna i en påse och bära med sig för att ta fram vid behov om man blir ledsen. Enligt lexikonet är lycka också en ömsesidig känsla, något man delar med andra och får lycka tillbaka. Det betyder att man ska vara två eller flera för att kunna uppnå lycka. Man kan därför förstå att i den egoistiska värld vi nu lever i, kan det vara svårt att bli lycklig under en längre tid.

    Jag frågar ofta mig själv vad som orsakat att det blivit så fel, att så många människor i vår moderna värld är olyckliga. Är det de politiska makthavarna eller vi själva som satt målet för högt? Egentligen är det ju så enkelt att alla människor i grunden har samma behov, att ha mat på bordet, kläder på kroppen, hälsa, fred i världen… Ja, listan kan göras lång, men sammantaget vill vi helt enkelt vara lyckliga och se sin omgivning lika lycklig.

   Den första halvan av nittonhundratalet levde folk med drömmen om att allt skulle bli bättre, efter andra världskriget gavs möjlighet till det. Men kanske gapade vi efter för mycket, för att öka välståndet tvingades båda i en familj arbeta. Det gav utrymme för större skatteintäkter för staten, kommunerna och landstingen, men utvecklingen bromsades upp på grund av det höga skattetrycket och ökade levnadskostnader.

   Vårt land gick in i ett nytt skede som satte allt större press på människorna än sex dagars arbetsvecka och tunga jobb. Allt skulle gå fortare, för tid var pengar. Det har lett till att människorna i vår stressiga nutid, inte hinner känna efter om de är lyckliga eller inte. 

   Vill vi verkligen ha ett så kallat välfärdssamhälle där människans väl och ve är irrelevant (samma sak som betydelselöst, oväsentligt, ovidkommande, likgiltigt, utan intresse, enligt mitt lexikon), att statens och vår krassliga miljös överlevnad är viktigare? Ser man hur människor drabbas helt oförskyllt vid sjukdom eller arbetslöshet, börjar man fundera över om det verkligen är så här vi vill leva våra korta liv. Vi bör därför ställa oss själva frågan om vi är lyckliga med det liv vi lever. Om inte, är det bara vi själva, som kan göra någonting åt det.

   Jösses vad snabbt det gick att skriva det jag ville ha sagt i dag. Kanske har mina tankar varit snabbare än fingrarna som vanligt, men vad gör det om hundra år. 

Frugan och jag flanerade (drog benen efter oss) genom centrum av stan i går eftermiddag och passerade valstugorna vid Folkets Hus på väg hem. Man kunde riktigt känna rädslan och oron som fanns i luften, en del av de som jagar väljare har ju politiken som levebröd. I takt med alla kommunala nedskärningar, kanske flera av dem riskerar att slås ut vid valet. Socialdemokrater en bit ner på listan stod inför en svettig valvaka, eftersom det förra valet försvann några mandat.

   I takt med de neddragningar många kommuner tvingats till, är inte ens politiskt skapade jobb någon garanti för fortsatt försörjning. Att många Sandvikare alltid röstat på sossarna sågs säkert som ett halmstrå. Men invånarna är i dag mer upplysta och mer långsinta än tidigare, de har också mer börjat se till sitt eget bästa. Det räcker inte längre för det forna stora partiet att skryta över vad de gjorde för årtionden sedan, det är vad de gjort senaste åren som räknas.

   Efter att ha funderat i de banorna under gårdagen, sitter jag nu med facit i hand. Som den åskådare jag är när det gäller politik, förvånade inte valresultatet mig. Den enda tanke som slog mig var, nu börjar kohandeln på allvar, Gud bevare oss stackars invånare.

    Låter kanske lite som början på en domedagspredikan, men inte på grund av att SD fick framgång runt om i vårt land, utan för den inställning de etablerade partierna har. Vad det handlar om i eftersnacket är, hur folk kunde vara så dumma att rösta på det främlingsfientliga partiet. Ingen tycks ha ställt sig själv frågan, hur dumma de själva varit under valrörelsen.

   Under valrörelsen pratades jobb och åter jobb, skola, vård, omsorg, ja, på slutet handlade det om sociala orättvisor också, men den hetaste frågan berördes inte, utan försöktes tystas ner, nämligen invandrarpolitiken.

    När politiker talade om att invandrare kommer att bli en tillgång för både landet och kommuner, frågade sig folk på gatan vem som betalar deras mat, kläder, sjukvård och boendekostnader till dess de blir en tillgång. Själva får de betala med pengar de ärligt förtjänat och betalat skatt på, men ser bara nedskärningar inom de områden de betalar skatt för att få.

   De politiska budskapen måste bli både tydligare och mer trovärdiga, när det talas om den verklighet invånare tvingas leva i. Politiska ideologier åldras och påverkas på samma sätt som vi människor, det behövs flexibilitet för att kunna anpassa sig till ständigt nya förutsättningar. En slutsats man kan dra är att våra makjagande politiker, underskattat den moderna människans förmåga att tänka själv, vad som är bra för dem själva eller inte. Den moderna människan behöver inga andra åsikter än sina egna, som de fått genom erfarenhet. Den moderna människan har inte bara själ, den har social kompetens också, även om teoretiska kunskaper saknas. .

   Det här valet visade om någonting på, att enformighet avtrubbar. Tjatas det jobb till förbannelse, när människorna behöver en oas av overksamhet för att ladda upp batterierna, blir motsättningar följden. Människan behöver lekfullheten och valmöjligheten att koppla av när så behövs. De som låst fast sig i skulder genom konsumtion, kan inte välja hur de vill leva, de väljer helt enkelt bort det korta liv de fötts till att leva.       

   De senaste månaderna har jag i egenskap av pensionär och ett alldeles för högt blodtryck, insett nyttan av valmöjlighet. Jag har helt enkelt slöat och slagit av på takten. Det är skönt att göra ingenting.

   Nåja, kaffet måste jag sätta på nu, för frugan har vaknat.

I dag ska det avgöras, ja, valet alltså. Många i vår lilla stad har fått sig en tankeställare inför avlämnandet av sin röst. Lars Pettersson, vd för Sandvik, tycks känna samma oro som jag inför de närmaste åren. Det behövs en stark regering att möta framtiden enligt Pettersson, för ett bakslag kan komma som blixt från klar himmel. Problemet är naturligtvis världsekonomin och att skuldbördan växer för varje år.

   Själv har jag ängsligt följt med vad som händer på andra sidan pölen. De som tycker att Grekland, Spanien, Portugal och Italien har problem, titta närmare på det Obama fått på halsen. Ett land som varje månad uppvisar underskott, måste snart ta till drastiska åtgärder. Snart återstår bara att precis som vårt land gjort flera gånger, devalvera sin valuta rejält. Hur det skulle påverka den makroekonomi det talas om, vågar man inte ens tänka på.

   Man brukar säga att om Amerika får snuva, får vi lunginflammation. Nu har Amerika början till lunginflammation, vad kan då vi drabbas av? Ingen vill tänka på vad som kan hända, det gäller inte minst våra politiker. Om de gör det, talar de tyst om vad som kan hända, eftersom alla måste jobba och konsumera allt vad de förmår, för att hålla vårt land på fötterna.

   För att konsumtionen ska kunna hållas igång, måste våra makthavande politiker visa upp en optimistisk syn på framtiden. Det har alla partier gjort och även intecknat statens inkomster för fyra år framåt genom sina vallöften. Ändå är allt de blivande makthavarna kan göra att hålla tummarna och hoppas att jobben ska bli fler och att det inte ska hända något drastiskt med världsekonomin. Det hela kan liknas vid balansgång på slak lina, det gäller att hålla tungan rätt i munnen.

   Den stärkta svenska kronan visar tyvärr inte enbart på att vår valuta är stark, det beror på att andra länder har enorma ekonomiska problem att brottas med. På kort sikt påverkas inte vårt land, men om euron fortsätter att rasa gentemot kronan, är det verkligen dags att börja oroas över vad som på väg.

   Ensam är stark brukar man säga, men så fungerar det inte när motståndarna blir för många. Vi själva kan inte påverka andra länder, även om många försök har gjorts under åren. Det har ofta varit lite av att se grandet i en annans öga, men inte bjälken i sitt eget.

   Det finns så mycket som måste rättas till i vårt land, underhåll som försummats och nu kräver dyrbara åtgärder. Orsaken till att skolan och vården måste förbättras är politiska misslyckanden, pengar har använts till annat, bland annat till en alldeles för stor byråkrati. De allra flesta fordonsägarna grubblar över vart alla vägskatter och övriga smygkostnader tagit vägen, de har inte använts till att underhålla vårt vägnät. Med en enkel kontroll, visar det sig att enormt med pengar försnillats, eller använts till annat.

   Politiker kallar det här för omfördelning, vad det handlar om är att ta där det finns och lägga pengarna där de fattas. De rödgrönas vallöfte att höja drivmedelskatten kommer knappast fordonsägarna till godo, skatteintäkterna kommer att slösas bort på annat, som bara en bråkdel av invånarna vill ha. Men så fungerar det politiska förmyndarsamhället.

   Det finns ingen tvekan om att svenska folket skulle klara sig alldeles utmärkt utan politiska makthavare, det finns massvis med duktiga människor som kan anställas att göra jobbet att förvalta skattepengarna på bästa sätt. De som inte klarar jobbet kan sparkas och ersättas med nya, så fungerar det inom storföretagen. Hur man än vänder och vrider på det, är det ändå invånarna som är maktpersonernas arbetsgivare, det är dags att göra det klart för dagens politiskt aktiva.

   Innan en fight börjar brukar man säga: Må bästa man vinna. Valet i dag handlar inte om det, det handlar om vilket block som kunnat ljuga mest trovärdigt. Den ovanligt gapiga valdebatten med fula påhopp har fått mig att minnas ett citat, jag inte har en aning om varifrån det kommer, men det lyder: Blygsam tystnad talar högre än djärva ord.

   Kanske någonting jag själv borde ta åt mig. Hursomhelst har jag på känn att frugan snart vaknar, kaffe måste kokas, så det får vara nog för i dag.

Det slog mig under tiden jag satte på kaffet, att jag nog är en underlig kuf. Kan inte begripa varför jag alldeles för ofta hänger upp mig på detaljer, eller retar upp mig på folks dumhet. För det mesta på politiska dumheter, våra så kallade folkvalda utger ju sig att vara allvetare i många fall. Jag föredrar att kalla dem korvstoppade, åtminstone de som anses vara pålästa.

   Hursomhelst stod jag och småpratade med en före detta arbetskompis. Ja, vi jobbade ihop för snart sextio år sen. Vi pratade minnen från den gamla goda tiden, som man nostalgiskt tänker på ibland. Nåja, allt var inte bara roligt, livet var inte lättare att leva då än nu.

   I vår lilla stad kryllade av folk i centrum alla dagar, numera töms staden på folk när affärerna stänger. Förr umgicks folk på ett helt annat sätt än i vårt moderna samhälle. Om någon behövde prata av sig, fanns det alltid lyssnare. Dessutom kände nästa alla varandra, åtminstone till utseendet, vilket underlättade att vara du och tjenis. 

   Trots att vi inte hade mycket pengar att röra oss med, kunde man på helgerna se alla uppklädda. Killarna i kostym, vitskjorta och slips, ja, till och med överrock och hatt. Samma sak med tjejerna, det var något visst med helger, utöver att man fick sova ut på söndagarna.

   Hur det var kom vi in på hur dagens ungdomar klär sig när det är helg. Faktum är att i de flesta fall, ser man ingen skillnad på om det är vardag eller helg. Men det är klart, för de flesta av ungdomarna i vår stad är alla dagar lika, eftersom en hel drös av dem är arbetslösa. Jobb växer inte på träd i vår stad, eftersom de makthavande i alla år förlitat sig till det stora företaget Sandvik, som numera har betydligt färre anställda än då det begav sig. Och färre kommer det antagligen att bli, det är inte i vårt land de stora kunderna finns, så de nya jobben växer fram där kunderna finns.

   När Sandvik dragit ner på folk, har de lokala politikerna ställt sig på knä och bett företaget att ta sitt sociala ansvar. Jag har i min enfald trott att det är de valda politikerna som ska stå för den biten. Minskar skatteintäkterna ska det dras in även på heltidspolitiker och politiskt skapade jobb. Skattepengarna behövs ju till de som blivit av med jobben.

   Men politiker och vanliga medborgare lever tyvärr i två vitt skilda världar. Man kan titta på en så banal sak som hur de så kallade folkvalda politikerna är klädda. Då vi var ung kunde man verkligen se vilka som representerade arbetarklassen. Inga klädsnobbar precis, de visste var de hade sina rötter. I dag är det svårt att se skillnad på en moderat och en socialdemokrat, de är lika propert klädda allihop.

   Men det är inte bara i vår lilla stad man kan se hur det politiska etablissemanget skiljer sig från sina väljare. Uppklädda till tänderna visar de upp sig i tidningsartiklar och teve, de representerar knappast längre ett tvärsnitt av folket. Att de flesta heltidspolitiker blivit lite av klädsnobbar har naturligtvis sin förklaring. En förklaring är säkert att de har snuskigt bra betalt för att företräda folket. Den mest troliga förklaringen är ändå att de antagligen fått lära sig, att det är bättre att vara snyggt klädd och idiot, än slarvigt klädd och ett geni. Men för att inte avslöja sig själva, förutsätter det naturligtvis att de inte öppnar munnen och säger någonting i stil med det Lars Ohly brukar kläcka ur sig, för då hjälper inte ens snygga kläder. Kanske just därför garderar sig Ohly med att bära ryggsäck till kostym. Vad har han i den, Marx, Lenin och Maos lilla röda?

   Hoppsan, frugan har vaknat så nu gäller det att skynda på med kaffet. Men om andan faller på, kanske det blir en blogg i morgon också. Lika virrig och ostrukturerad som i dag antagligen. Men efter det jag skrivit så här långt, surrar en fråga i mitt huvud som pockar på ett svar. Är verkligen våra så kallade folkvalda vad vi förtjänar?

Jag har börjat tycka synd om Mona Sahlin, inte ens de partitrogna tycks gilla henne. De senaste påhoppen av gamla stofiler inom rörelsen undergräver hennes förtroende, vilket varit dåligt hela tiden sen hon tillträdde. Att hennes omdöme inte är det bästa visar gamla synder, att hantera sina egna och Riksdagens pengar har hon haft svårt för. Naturligtvis funderar väljare över om en sådan person, ska kunna hantera deras pengar på bästa sätt, för det är ju vad det handlar om.

   Född med talets gåva och kanske just därför blev det inte blev något över till annat, det hade behövts ett utmärkt omdöme också. Men så blev det inte. Med de medhjälpare hon valt att ty sig till, behöver hon inga fiender. Varje gång det ekonomiska oraklet Östros öppnar munnen, får man uppfattningen att partiet är beredd att öppna en ny Ebberöds Bank.

   Deckarförfattaren och advokaten Bodström seglar fram i sin egen lilla fil. Hur liten nytta han gör bevisas bäst genom att kandidera till Riksdagen, men avser att resa utomlands ett tag efter valet. Kanske för att få ett bättre perspektiv på vilka misstag partiet gjort, men kommer förhoppningsvis fram till, att han själv är ett av dem. Att bjuda på vin utan att kolla åldern var inte särskilt smart, det är idiotiskt.

   På det lokala planet har vi en riksdagsman från Hofors som i sina debattinlägg för tanken till att han definitivt inte befinner sig i verkligheten. Nåja, Hofors i sin helhet är ett sorgligt kapitel på vad som kan hända en ort med långt socialdemokratiskt maktinnehav.

   Samma sak gäller min egen lilla stad, som till för ett tag sedan hade ett kommunalråd och en kommundirektör med svindlande visioner. Alla märkliga nybyggnationer och affärer gjorde att det forna stora partiet minskade betydligt och numera måste det ha hjälp av andra. Att det nya kommunalrådet visat sig vara lyhörd för vad andra tycker är antagligen för sent, det finns gamla rester kvar som drar ner partiets rykte. Det ryktas på stan att många äldre, är beredda att för första gången överge det parti de alltid röstat på.

   Att dra in på det invånarna betalar skatt för att få, fungerar som droppen som urholkar stenen. Vallöften som inte infrias glöms inte bort längre, människorna påminns ju nästan varje dag om de politiska sveken. Förr kunde man höra inför ett val att man vet vad man har, men inte vad man får. Numera resonerar allt fler att det inte kan bli sämre med nya krafter i ledningen och just det är väl vad som ruskat om det parti som i kraft av sin egen majoritet. Som man bäddar får man ligga, sägs det ju.

   På sätt och vis känns det vemodigt att det parti som myntade ordet enpartistat, numera måste ta hjälp av maskroskramande människor och ett kommunistparti som ständigt kläcker ur sig de mest idiotiska förslag om, hur vårt land ska bli bättre. Kanske strippor på äldreboendet kan vara bra för livsandarna för en del, men stripporna ska naturligtvis vara anställda inom den offentliga sektorn och inga frifräsare.

    De flesta har säkert hört att ordet solidaritet använts i valrörelsen. Under femtio- och sextiotalet användes det flitigt och folk gick faktiskt på det. De som är gamla nog att ha varit med på den tiden, funderar fortfarande vem eller vilka de varit solidariska med. Själva har de inte känt av något av den solidaritet det talades om, tvärtom känner de sig osolidariskt behandlade av de politiska makthavarna. Fram till nu, då alla tävlar om att få deras röster.

   Det ska inte behöva vara så att någon behandlas sämre än den andra, men så fungerar det samhällssystem om en gång skapades, för en helt annan tid. Med ett modernt uttryck följer vi en GPS laddad med gammal information. Det är anledningen till att de politiska vägarna inte når ända fram.

   Författarinnan Anna Gavalda skildrade i sin bok Tillsammans är man mindre ensam, hur viktig den sociala biten är för människor. Skulle man sätta en massa människor med olika bakgrund på en öde ö för att klara sig själva, kan man vara säker på att de också skulle göra det. De skulle tvingas resonera sig fram hur de bäst kan ta tillvara på varandras erfarenheter. Med en överlevnadsinstruktion skriven av någon som aldrig varit på denna ö, skulle det alldeles säkert barka åt helsike.

   Politiska beslut om framtiden är precis samma sak. De leder in oss på vägar ingen kan säga om de når fram eller inte. En majoritet av invånarna vet hur de skulle vilja gå, men tvingas följa helt andra vägar. Vad är ett liv, om vi själva inte får bestämma hur vi vill leva det? 

Lasse Ekstrand har fått en fan club på Facebook. Inte en dag för tidigt att hans idéer uppmärksammas. Jag anammade hans idéer och budskap för många år sen, efter att ha insett han har rätt. Men det Lasse har att komma med är alltid kontroversiellt, det han för fram är precis tvärt emot det våra politiska makthavare vill att vi ska anamma.

   Precis som Lasse har jag uppfattat det som att många av de aktiva politiker som är med och fattar beslut, inte insett att industrisamhället gått i graven för länge sen. Tillverkningsindustri kommer naturligtvis alltid att finnas, men inte i vår del av världen. Höga löner och avgifter på arbetskraft, gör det allt svårare att konkurrera med de Asiatiska och övriga låglöneländer.

   Arbetets död, som Lasse hänvisar till, låter kanske drastiskt, men under finanskrisen och lågkonjunkturen har vi alla sett hur snabbt jobb kan försvinna. Det kusliga är att jobben försvinner på samma sätt som vattnet ur en läckande hink, ingen är förberedd på det. Ena dagen finns det där, nästa står man där med gapande mun och funderar över vad fasiken som hänt. Man har tagit för givet att vattnet ska finnas där när man behöver det.

   Nästa chock blir att det inte finns vatten att fylla på med, det hade också tagits för givet. Återstår bara att börja om från början, eller back to basic, som en del föredrar att kalla det, eftersom det låter finare. En ny brunn måste borras att ta vatten ur, men det är inte säkert att den ger lika mycket som tidigare.

   Vårt lands problem, precis som många andras är att ingenting gjorts för att möta en framtid vi inte vet någonting om. Ingenting har heller gjorts för att ge människor möjlighet att hamna på rätt plats i livet. Det har lagts ner otroligt med pengar och energi på att besluta om lagar, som skapat en arbetsmarknad många människor inte vill ha. Mycket lite har gjorts för att uppmuntra de som sökt utlopp för sin kreativitet och tagit saken i egna händer. Det är bara att titta på hur illa egna företagare behandlas, eller snarare misshandlas av vårt byråkratiska system.

   Någon politisk väg ut ur det samhälle vi nu har finns inte. För att få rätsida på alla politiska misstag som gjorts, krävs att människorna själva tar tag i och formar sin egen framtid. Just det är vad Medborgarlön handlar om, att slippa politiska pekpinnar och direktiv. Frihet under ansvar låter kanske lite som en klyscha, men alla de som under så många år styrts av politiska beslut, ser det som någonting fantastiskt.

   Människorna själva kan alldeles säkert se till att hela Sverige kan leva. Fjollträsk och andra överbefolkade storstäder är resultat av en politik, som strävat efter att försöka tränga ihop befolkningen på en så liten yta som möjligt. Naturligtvis fanns även en baktanke att anställda lättare kan kontrolleras, än en massa småbönder och småföretagare ute i glesbygder.

   Hela tiden görs inbesparingar på den service medborgarna har rätt till och betalar för att få. Service kostar pengar, säger ansvariga byråkrater, men inte att de via skatten tar betalt för sina uppdrag. Någon ändring i syn på företagare hittar man knappast hos socialdemokrater och vänsterpartister, däremot kan jag inte begripa vad MP har i sällskapet att göra. Det verkar som om MP satsat på fel häst, i hopp om att få vara med vid köttgrytorna.

   Politik är egentligen otroligt smutsig. Tänk så enkelt det varit för de politiska makthavarna att göra många invånare beroende av statens välvilja. Det finns faktiskt äldre som trott (och fortfarande tror) att alla bidrag betalas ur makthavarnas egna fickor, när de i verkligheten istället fyller på dem med skattebetalarnas pengar. Alla former av bidrag, betalas av bidragstagarna själva, men de får bara småsmulor tillbaka på den skatt de betalar. Just givmildheten har det hela tiden gällt att upprepa för bidragstagarna så ofta som möjligt, för att de ska känna tacksamhet och för att hålla myten vid liv.

   Naturligtvis hade inte det här inte varit möjligt utan LO:s medverkan. Det i dag tandlösa LO, är precis som våra heltidspolitiker, beroende av att så många som möjligt arbetar och betalar avgifter och skatt. Men det som är bra för makteliten, kan leda till katastrof för de som försörjer dem.

   Tyvärr sitter hela det politiska etablissemanget i samma båt. Den här valrörelsen har visat att det alltid finns skattepengar till både det ena och andra. Kan det vara så jäkligt att pengar läggs på hög för att användas i samband med val?

   Nåja, allt sammantaget kan man därför säga att folket troligtvis är bättre rustade att själva ta hand om sina liv, än människor som säger sig vara deras företrädare. Det är därför en omfattande debatt om Medborgarlön känns så viktig. Med Medborgarlön försvinner alla bidragsformer, vilket betyder att mycket av vår nuvarande alldeles för omfattande byråkrati kan skrotas. Det skulle inte förvåna mig om införandet av Medborgarlön och nedskärningar av vår dyrbara byråkrat går jämt upp. Dyrare kan det knappast bli.

Någonting obehagligt kommer att hända. Den känslan får jag ofta. Varför jag upplever det som att vi nu har lugnet före stormen är svårt att förklara. De brasklappar man kan se skymta förbi i tidningarna, är att det mesta kommer att bli dyrare framöver. Om det är en fingervisning om att vi är på väg tillbaka till den tid, då löneökningar blev till luft i plånboken, får den närmaste tiden utvisa. I och för sig ingen överraskning om det skulle visa sig vara så, historien upprepar sig alltid, sägs det.

   Jag har grubblat en hel del över vad som kommer efter miljötänkandet, när vi börjar inse att det som kan hända fyrtio år framåt i tiden, inte är lika viktigt som att överleva i nuet. Redan nu kan vi se att förutsättningarna har ändrats radikalt för de framtida målen, besluten tvingas bli kortsiktiga för att följa med i den verklighet vi av omständigheterna tvingas leva med.

   Hela det politiska etablissemanget hoppas industrijobben ska komma tillbaka, men det är önsketänkande. De som engagerat sig i vad som kan hända med vår miljö i framtiden, borde engagera sig i vad folk ska syssla med om jobben fortsätter att försvinna. Att fler jobb kommer att försvinna är lika troligt, som att naturkatastrofer kommer att drabba enormt med människor och ödelägga många platser på vår jord.

   Visst bekymrar jag mig för mina barnbarn och barnbarnsbarn, hur deras framtid kommer att se ut, men det handlar om hur de ska överleva i en allt hårdare värld. Det kommer inom en snar framtid att vara omöjligt att åka snålskjuts på andra, den som inte arbetar ska inte heller äta, vilket numera blivit parollen bland de makthavande politikerna. Men om de inte kan skapa några nya arbeten, övergår ansvaret på människorna att hitta sätt att överleva. Jag har fullt förtroende för, att människorna är fullt kapabla att göra det politikerna inte klarar av.

   Den politiska styrningen av allt som sker är föråldrad, rent av hämmande för människornas utveckling. Vi vet att tycke och smak skiljer sig från person till person, på samma sätt skiljer vi oss från hur vi vill leva. Alldeles för många tvingas i dag gå till ett arbete de avskyr att hålla på med. Det är endast det ekonomiska tvånget som får dem att mala på. En dag går det inte längre och allting faller ihop som ett korthus.

   Nittiotalets nedrustning av psykiatrin var en dundertabbe av de politiska makthavarna. Kanske berodde det på att de politiska makthavarna, ansåg det som en skam att svenska invånare kunde få psykiska problem, Det störde bilden av ett fantastiskt land där alla vara lyckliga. Fint skulle det vara, därför skulle nya titlar sättas på olika jobb, vilket gjorde bland andra städare till miljövårdare, trots att skitjobbet var detsamma.

   Man behöver bara se på de politiska beslut som ska bevisa att vårt land ligger i framkant, för att inse hur knasigt vårt land fungerar. För mig är varje försök att visa sig duktig en form av lillebrorskomplex, eftersom besluten egentligen handlar om är att få beröm, en klapp på huvudet. De som får betala kalaset är invånarna i form av skatter och avgifter, som tyvärr försvinner i de svarta hål som ständigt blir fler inom de offentliga verksamheterna.

   Tja, det är bara att tänka över hur det ser ut i vårt land, för att inse hur dumt det är att utse helt vanliga människor att föra deras talan. När de väl är valda, följer de vad partiledningarna anser vara bäst, men som inte överensstämmer med vad väljarna vill ha. Nej, det är betydligt billigare att anställa väl meriterade människor som tillvaratar invånarnas intressen, så varför avlöna amatörer, som ändå styrs av välutbildade tjänstemän.  

   Att ligga i framkant av någonting brukar leda till de mest obehagliga saker, det borde våra makthavande politiker tänka på. Erik Axel Karlfeldt uttryckte det bättre än jag kan, han skrev nämligen så här: Fram kan man väl gå, fast i sista led. Och man sover väl gott, fast man sover förgäten.

   Begrunda det citatet.