För många är den kris vårt land nu genomgår en ny erfarenhet, förhoppningsvis någonting att ta till sig och lära sig av. Vi som växte upp under trettiotalets arbetslöshet och fattigdom men även fick uppleva vad ett världskrig för med sig, lärde oss läxan vid tidig ålder. Antagligen därför är det som nu händer inte lika omvälvande, som för de yngre generationerna. Har man varit med om någonting liknande tidigare, är det erfarenhet som styr handlandet.

Våra idag aktiva politiker, saknar den erfarenhet som behövs för att kunna hantera en finanskris och djup lågkonjunktur. Förvarningar om att vi var på väg mot vägs ände togs inte på allvar och det vara bara att tuta på och köra hårt. Dansen runt guldkalven gjorde de flesta yr i huvudet, inte minst våra politiska makthavare.

Alliansregerings ambition att skapa nya jobb och sälja ut statliga företag för att betala av på de statliga lånen, låg helt i tiden. För mig verkar det som om ingen tittade närmare på vad som kunde gå snett. De ständigt stigande kostnaderna för de offentliga verksamheterna diskuterades inte alls, det var kommande intäkter som var intressanta. Ganska blåögt måste man väl ändå säga, eftersom gamla synder kostar pengar.

Samma sak drabbade Obama, som trodde sig ha lösningen för Amerikas del, men han (eller hans rådgivare) hade underskattat de problem som byggts upp under årtionden. Även för vår del bottnar det hela i vad som hände för länge sen. Det som var väl menat blev helt fel och varje försök att reparera skadan, har istället förvärrat. Folkhemmet, ATP och löntagarfonder var ideologiska samhällsexperiment som ingen ens kunde ana konsekvenserna av, kostar fortfarande pengar.

Alla dessa samhällsexperiment förde med sig att framtiden togs ut i förskott, att pengar som ännu inte hunnit rinna in i statskassan förbrukades. Det hela växte de politiska makthavarna över huvudet, inte ens de ständiga skattehöjningarna på folkets löner räckte till.

Nöden har ingen lag sägs det, därför infördes skatter och avgifter på nästan allt invånarna behövde för att kunna leva. Resonemanget var inte bara enkelt, det fungerade också. Men de frikostiga reformer som beslutats om vad gällde sjukförsäkring och arbetslöshet, visade sig ha en otrevlig baksida, sett ur makthavarnas ögon. Inte ens de nya skatterna och avgifterna räckte till. När det bjuds på någonting är nämligen de mindre nogräknade inte sena att ta för sig och det kostade massvis med pengar. Tyvärr pengar som inte fanns.

Vårt land hamnade i en återvändsgränd. Invånarna kunde inte beskattas hårdare, det skulle göra det svårt att förmå människorna att fortsätta arbeta. Man kan därför säga att det var de sammanlagda skatterna, som till slut tog död på myten om vårt välfärdssamhälle.

Den borgerliga alliansen insåg nödvändigheten av skattelättnader på arbete, men de vann inte valet av egen kraft. Bevarandet av ett samhällssystem som för länge sen skulle gått i graven, men även en partiledare som lyckades reta gallfebern på tidigare partitrogna, blev tungan på vågen.

När skattelättnader för de som tvingas dra det tunga lasset vad gäller vår välfärd genomfördes, såg det ljust ut inför framtiden. Men naturligtvis fanns en avigsida. Att trygghetssystemet skulle urholkas för att få det hela att gå ihop, kom säkert som en chock för de allra flesta. Det sved rejält att bli sjuk eller arbetslös. Snedeffekten av alliansens resonemang om alla i arbete, tror jag inte ens de själva var medvetna om. Och där står vi nu och letar en utgång ur eländet som drabbat landet.

Fortfarande finns orosmoln ingen vet vad de kan hälla ut över oss. Till och med en uppstanning av arbetslösheten ses som en ljusglimt, men återhämtningen sker från bottennivå och kommer därför att ta lång tid. Att fastighetsbubblan en dag spricker kommer allt närmare, det kommer att sprida chockvågor värre än den värsta tsunami.

Det känns som om vi just nu upplever lugnet före stormen. Svininfluensan måste ha kommit som en frälsare för många regeringar, om människorna skräms upp tillräckligt, skingras tankarna på vad som kan hända med ekonomin. Tacksamt ser makthavarna hur massvaccinering, antalet insjuknade och döda ges allt utrymme med braskande rubriker i våra media, de människor som varje dag får allt svårare att klara sitt uppehälle nämns ibland på undanskymd plats. Fattigdom existerar inte i ett rikt land som vårt. Men till och med vår krassliga miljö som måste räddas har hamnat i skymundan.

Vad händer den dag de utlagda dimridåerna lättar och folket börjar se klart igen? Den som visste det, den moderna människan tycks vara kapabel till nästan vad som helst. Dessutom är den moderna människan inte lika tålig som ett luttrat folk en gång var, det bäddar för att vi kan vänta oss vad som helst.

Det vet väl fasiken om inte det jag läst någon gång är sant, att bara lyckliga människor är goda.

Jag vet inte vad det beror på, men känslan av vemod sköljde över mig under tiden kaffet kokade. Det hade ingenting med klassfesten igår att göra, det var helt underbart att träffa mina gamla skolkamrater igen. Men kanske ändå om jag tänker efter, jag fick nämligen till livs en av klasskamraternas förtvivlan över hur människofientligt vårt samhälle blivit.

Undermedvetet tror jag många slår bort hur illa människor faktiskt behandlas i vårt land. Varje vecka möts man av braskande rubriker på löpsedlarna om människor som fått vänta länge på pengar från både a-kassa och Försäkringskassa. Handikappade får inget stöd, det finns inte resurser för att hjälpa dessa utsatta människor. Jag kan förstå om dessa människor blir förtvivlade eller förbaskade, mig gör det ledsen att det kan förekomma i vårt land.

Orättvisan att människor som betalt in avgifter och skatter inte får ut sina pengar, slår naturligtvis tillbaka på både administrationen, den statliga byråkratin och inte minst de politiska makthavarna. Dålig reklam brukar vara svår att reparera, samma sak med ett sjunkande förtroende.

Allt fler säger helt öppet att det är dags att städa upp bland det alltför stora överhänget inom våra offentliga verksamheter. Kanske är det vad som gnager hos många politiker, som för att döva både ängslan och samvetet tar till flaskan. Eftersom de är ett tvärsnitt av folket är det fullt förståeligt, men ”vanligt folk” gör det av förtvivlan över den grymma verkligheten skapad genom politiska beslut.

Visst är det ett fantastiskt samhälle som skapats där människor nästan desperat, försöker förtränga verkligheten. Pressen har ökat med åren, vi har tydligen nått en gräns då människan inte längre klarar av att leva upp till förväntningarna.

Men stopp nu, vad är det för förväntningar människorna har svårt att uppfylla? Det är ju inte de egna förväntningar som är svåra att leva upp till, det är kraven som våra politiska makthavare ställer på invånarna. En god medborgare får inte vara sjuk eller arbetslös, det är ett svek mot det välfärdssamhälle som skapats för invånarna.

Om jag fattat det rätt, har invånarna ansvaret för staten och välfärdssamhällets överlevnad. Vilket ansvar har då det politiska etablissemanget? Frågan är befogad eftersom de politiska makthavarna inte berörs av den verklighet övriga medborgare lever i. Där existerar inte de krav som ställs på övriga invånare vid exempelvis sjukdom. Har aldrig hört någon med ett politiskt uppdrag som tvingats till rehabilitering, eller att av Försäkringskassan tingats försöka göra någonting annat om de inte klarar av sitt uppdrag. Undrar vad de skulle säga om de fick vänta på lönen flera månader, som så många råkat ut för det senaste året?

Det är en av anledningarna till att många det senaste året hamnat i Kronofogdens register. En av anledningarna för många, har varit att valet stått mellan att betala räkningar, eller kunna ha mat på bordet. Många av dessa bor i dyrt inköpta hus eller lägenheter, det är med andra ord självförvållat. Ja, till vis del, de har ju trots allt av de politiska makthavarna och banker uppmuntrats sätta sprätt på sina avlöningar och mer därtill, för att hålla tillväxten igång.

En förhoppning om guld och gröna skogar, byts till mardrömmen om en liten plätt någonstans, för att sätta upp ett tält att bo i när det blir en räntehöjning. Naturligtvis är våra makthavande politiker medvetna om hur illa det ser ut och därför ”lite fint” påpekat detta för Riksbankens ledning. På annat sätt kan jag inte tolka varför räntan inte höjts, vilket i allra högsta grad är befogat för att få stopp på vansinneskonsumtionen.

Det hjälper inte de som redan sitter på pottkanten att dra ut på det hela, men det kommer att förvärra för dem när privatekonomin kollapsar. När det händer dras alla med i fallet och ekonomisk tillväxt kan vi glömma. Vi kan bara hoppas att ett nytt samhälle anpassat till människornas behov växer fram ur ruinerna, av det som nu kallas välfärdssamhället.

Mot bättre vetande har de politiska makthavarna siktat mot någonting som kan ses som ett utopiskt helsvenskt landsortsreservat dit tiden inte når. Eller någonting som alla begriper, en alldeles egen rejält tilltagen politiskt reserverad sandlåda, dit inga andra har företräde. Inte ens EU.

Mitt förtroende för vår statsminister blev lika med noll, när han lovsjöng gamla tiders enpartistat. Jodå, makt berusar lika bra som brännvin. Man ska kanske påpeka för statsministern att det var andra tider då och inte alls så fantastiskt som många vill framhålla.

Jag minns att Arthur Schoppenhauer skrev någonting för länge sen, som på ett underbart sätt kan beskriva hur en del etablerade politiker tänker, utan att ha klart för sig att det mest kan liknas vid en hägring. Det lyder så här:

Ibland tror vi att vi längtar till en bestämd avlägsen plats. I själva verket längtar vi efter en tid som vi tillbringat där. Om vi reser dit igen blir vi besvikna.

Vår statsminister har aldrig varit på platsen han lovordade, men han kan ju ha läst om det och det är inte samma sak som sanningen i vårt land. Vår politiskt berättade historia ska mera ses som en saga som börjar: Det var en gång ...

Till alla politiker som tror att de kan påverka framtiden, kan jag bara säga som pigan sa till drängen, när hon framåtlutad stod och matade en kalv. Drängen på gården kom in och passade på tillfället. Men han var lite för ivrig vilket pigan lite försynt påpekade genom att säga: Du far fel, du far i fisan. 

Ibland strejkar den inbyggda väckarklockan, jag vaknade inte förrän strax före sju. Det första som slog mig när jag vaknade var, att det är idag vi ska ha klassträff. Att jag inte ägnat det en tanke beror på att dagarna inte vill räcka till. Märkligt kan tyckas eftersom jag egentligen borde ha all tid i världen. Av någon anledning har jag valt att ha alldeles för många bollar i luften, i vissa fall försöker jag mig till och med på att jonglera med skarpslipade svärd. Ja, det kan liknas vid det i alla fall många gånger.

Jag kan inte förneka att det känns lite pirrigt att träffa de gamla klasskamraterna igen, det var väl tolv år sen senast har jag för mig. Färre har vi också blivit har jag hört. Nåja, förra gången gjorde vi en summering om hur våra liv sett ut sen skoltiden och en del gamla minnen drogs fram i ljuset. Att andras minnen inte stämde överens med de egna friserade är egentligen inte så konstigt, så fungerar ju vi människor.

Jag har flera gånger tänkt tillbaka på den tiden, till och med försökt skriva om den tidsperioden, men det har stupat på alla känslor som vältrat sig över mig. En sak som jag smärtsamt kommit underfund med är, att jag vid den tiden inte vågade visa eller kanske helt enkelt inte visste vem jag egentligen var.

Jag vet inte om man kan kalla det en form av identitetskris som ställde till det för mig, det var ju så att grabbar skulle vara tuffa och framåt och flickorna skulle leka med dockor. Jag växte upp i ett hem som formade mig till att bli en gammaldags romantiker, som ju är raka motsatsen till att vara tuff. Inte många visste att jag kröp undan och gömde mig i böckernas värld när det kändes tungt och läste allt jag kom över.

Medvetet försökte jag nog aldrig vara tuff, däremot försökte jag nog ge sken av att vara bekymmerslös och ta dagarna som de kom. Tänker jag tillbaka och pratar med andra om hur det var, kommer jag fram till att allas vår ungdom faktiskt är en fruktansvärd tid känslomässigt. Men om man ser till hur våra ungdomar har det idag, var vi ändå lyckligt lottade.

Visserligen var nästan alla fattiga, vilket inte gjorde så mycket eftersom det inte fanns mycket att köpa. Men glädjen när det gick att köpa tuggummi efter kriget går inte att beskriva, idag väcks kortvarig glädje av att kunna köpa det senaste inom teknologin.

Men det finns annat som etsades fast i bakhuvudet, vi fick lära oss vara rädd om det vi hade. Om det är anledningen till att jag fullt och fast tror på att lycka inte kan köpas för pengar, ska jag låta vara osagt. När jag pratat med mina barnbarn om tiden då jag växte upp och påtalat skillnaden vad det gäller att växa upp i ett konsumtionssamhälle, har de haft svårt att förstå hur människorna vid den tiden kunde klara sig utan pengar och prylar.

Vad jag minns var jag uppe i tonåren innan vi hade telefon, det var ytterst sällan jag använde den. Det gör visserligen inte alla barnen idag heller, de flesta SMS:ar eller MMS:ar för hela slanten. På något sätt uppfattar jag mobiltelefonen som en modern snuttefilt, som ungdomarna måste ha med sig överallt och pillra på för att känna sig trygga. Bara det säger vilket samhälle vi fått.

Som ung upplever säkert de flesta att tiden går sakta. För många är anledningen att bli tillräckligt gammal fort, eftersom vuxenlivet hägrar. Jodå, jag tänkte så själv mot bättre vetande. Men så gifte jag mig samma dag jag fyllde tjugo, det blev inget rumla om och leka ungkarl för min del, ändå har jag inte ångrat mig en sekund.

Man kan ofta höra människor säga att ”de kommit ut”, när det gällt att våga visa sin sexuella läggning. Tja, det är ju var och ens ensak. Men visst är det så att komma ut, att våga vara sig själva, är det som får oss att växa som människa. Att våga titta sig själv i spegeln och tycka om det man ser skapar trygghet, det är ont om den varan i dagsläget.

Jag hittade mig själv när jag träffade min blivande fru, eller snarare kan man väl säga att jag vågade vara mig själv tillsammans med henne. Kanske är det anledningen till att vi efter drygt femtiofyra år tillsammans, har lika roligt och gör det mesta tillsammans. Det händer faktiskt att folk frågar om frugan är sjuk, om jag råkar komma ensam på stan.

Och vad kan man lära sig av det? För min del tror jag att vi alla måste skaffa oss vår egen trygghet för att kunna fungera. Ensam är inte stark som det sägs, utan tvärtom oerhört sårbar.

Nu när det är dags att lägga av för idag, märker jag att det blivit en märklig blogg, helt fri från nålstick till politiker kan tyckas. Ändå är det inte det. Tänk om vi varit befriade från politiker som av ideologiska skäl tvingat på oss ett samhälle, som steg för steg övergått i någonting ingen vill ha. Det var inte svenska folket som gapade över mycket efter andra världskrigets slut, det var de förtroendevalda politikerna.

En gång får vi kanske läsa vår historia från krigsslutet och fram till nu precis som det var och inte den politiskt berättade förljugna versionen. Arkiven är hemligstämplade, men det finns ju trovärdiga människor som fortfarande lever och som minns vad som hände.

Den försörjningsbörda som påtvingas alla de som har ett arbete och den press som sätts på de som skilda orsaker inte har ett jobb, beror på politiska misslyckanden. Att invånarnas skattepengar använts till valfläsk, som under åren kallats för reformer är skandalöst. I vårt moderna samhälle är det inte längre solidaritet politikerna framhåller som viktigast, det är att bevara vårt välfärdssamhälle och en krasslig miljö.

Många lever idag på fattiggränsen, ja till och med under den. Det är förnedrande att människor ska tvingas söka bidrag för att överleva, ändå är det resultatet av de politiska reformer som framhålls som så fantastiska skapelser. I själva verket skapade det ett beroende hos de sämst ställda, som skickligt utnyttjats i varje valrörelse. Pengarna som betalas ut kommer INTE från de makthavande politikernas fickor, däremot i de flesta fall ur bidragstagarnas egna.

Den politiska styrningen har när alla bitar fallit på plats, skapat ett samhälle som uppdelats i de fattiga och rika, det är dags att en modern Robin Hood dyker upp och börjar plundra de rika och ger till de fattiga. Visserligen skulle inte medborgarlön plundra de rika och ge till de fattiga, det skulle snarare bli så att alla delar med sig av vad de har. Alla vet att vi ingenting får med oss dit vi går, så varför samla på oss en massa pengar i onödan, för döden är oundviklig.

Det är inte försent att ändra på det samhällssystem vi nu har, alla instrument finns för att överföra makten till folket, det gäller bara att utnyttja dem.

I går kom det fram en ung kille och frågade om det var jag som skrev bloggen gamlingen. Det kunde jag inte förneka och frågade vad han kunde tänkas vilja en gammal stöt som jag. Han hade fått tips av kompisar att gå in och läsa vad jag skrev och hade nästan hunnit med att plöja igenom det jag skrivit från början.

Han hade sina funderingar om varför jag intresserade mig för medborgarlön, som han även hört kompisarna prata om och ville veta vad det egentligen skulle innebära om det skulle införas.

Jag kunde inte låta bli att fråga om han visste varför de han hört resonerat om medborgarlön och fick svaret att det är många som gör det. Svaret gjorde mig både förvånad och glad, det måste till ungdomlig nyfikenhet för att ta reda på om det går att få ett bättre samhälle än det vi nu har.

Vi språkades vid i närmare en timme och det skakade om mig hur illa ungdomarna behandlas av vårt byråkratiska system. Det var med avsky i rösten han talade om sitt bemötande vid AF och socialkontoret, som han ansåg omedelbart borde stängas och ersättas med någonting nytt som fungerar.

Jag kunde inte ens drömma om vilken underliggande vrede det finns bland ungdomarna mot hela vårt samhällssystem, trots att jag själv många gånger sett avigsidorna och kritiserat dem. Jag var tidigare inne på att SD med unga medlemmar suger upp den här gruppen genom att säga rätt saker. De pratar samma språk och har samma erfarenheter av hur illa vårt samhälle fungerar.

Kan införandet av medborgarlön rätta till det här? Som jag sa till grabben är det inte en politisk fråga, snarare krävs det att om de som vill ha medborgarlön växer sig starka och kan sätta press på de politiska makthavarna. Man kan kalla det en folkrörelse eller vad som helst, men målet är alltså att alla ska behandlas lika och erhålla en grundinkomst, som det sen är upp till invånarna själva att bättra på.

Låter enkelt men för att kunna få till en ändring av vårt politiskt uppbyggda samhällssystem är inte lätt. Det har runnit mycket vatten under broarna och många dricksbackar har staplats sen greven och betjänten vände upp och ner på både svensk politik och riksdagen. Den som var med på den tiden och lyssnade vad Ny Demokrati hade att säga, kan så här i efterhand inte annat än beklaga, att inte de etablerade partierna lyssnade på vad de hade att säga. De hade faktiskt rätt i flera fall när känsliga frågor drogs upp, men hånades på samma sätt som SD i nuläget.

Rädslan för det okända finns alldeles säkert hos de flesta, men tydligast kan man se den hos de politiker vars partier nu hänger på fallrepet. Risken finns faktiskt att C, KD och V försvinner ur riksdagen, men de står handfallna inför att ta ställning i för samhället viktiga frågor. Det gäller att sätta ner foten, inte stå med båda fötterna förankrade i tomma luften.

Vad jag kan förstå har det nu gått för långt för att kunna hindra SD att komma in i riksdagen, men jag kan ju ha fel. Men om jag ska få fel i frågan, beror det i så fall på hur alliansregeringen rättar till de misstag som gjorts och som skapat sociala klyftor i landet. Visserligen har de sociala klyftorna ökat de senaste tjugo åren, men inte i samma takt som det senaste året.

Jag tänker inte komma med några goda råd, bara påpeka att landets invånare är den enda riktiga tillgång landet har, trots alla brusande forsar, malm och skog. För egen del gör det mig förbaskad att omtanken om vår miljö, tycks vara större än omtanken om människorna som befolkar landet.

Visst är det märkligt att SD drar till sig anhängare, trots att partiet inte utger sig för att vara miljövänligt. Från att ett enda parti fört fram miljöfrågor, jamar nu alla med och tävlar om att skydda vår ömtåliga miljö. Men människan då, är inte den ömtålig?

Oavsett vad SD står för, visar det att det är möjligt att gå till val på bara en enda sak. Piratpartiet visade med all tydlighet att det är så vid valet till EU- parlamentet. Av det kan man utläsa att det som är viktigt för människorna måste prioriteras. Det tafatta bemötandet av SD från våra välbetalda politiker, har gjort att många uppfattar SD som pojken i Kejsarens nya kläder som fick folket att öppna ögonen: Titta, alla riksdagens ledamöter är ju nakna!

Ja, inte bokstavligen naturligtvis, men de kan inte längre gömma sig bakom demokratins vändbara kappa. När någon drar fram det som gömts i dagsljuset så att alla kan se, är det betraktarens öga som avgör vad det ser. Det går nämligen att skapa en illusion, men den tål inte att granskas på närmare håll. Ett utmärkt bevis på vår största politiskt skapade illusion, måste väl ändå vara det som kallas välfärdssamhället. Om det finns, för vilka har det skapats?  

Vi har ingen välfärd i landet, då skulle det inte finnas några sociala klyftor. Enbart ordets mening tar död på myten om vårt välstånd. Välfärd betyder nämligen lycka, välmåga, att åtgärder finns för medborgarnas välstånd, social trygghet, det vill säga ett samhälle för det allmännas bästa. Om någon politiskt aktiv råkar läsa det här, sluta omedelbart använda ordet välfärd, det passar inte in när vårt samhälle ser ut som det gör.

Egentligen skulle det inte blivit någonting skrivet idag, det bara blev så.

Läste för snart fyrtio år sen en förutsägelse av en vid den tiden erkänt skicklig ekonom, att vårt lands ödesår skulle komma runt 2010. Vad han baserade sin förutsägelse på var, att när politiska ideologier istället för invånarnas behov tillåts avgöra färdriktningen, går ett samhälle mot sin undergång. Det är några politiska vägar som prövats sen dess av våra politiska makthavare, tyvärr har lika många misslyckanden bortförklarats med att de inte nått ända fram.

Hursomhelst var anledningen till förutsägelsen att ett litet land inte har råd med en omfattande byråkrati, vilket är oundvikligt i ett onödigt tillkrånglat politiskt styrt samhälle. Ett år före ödesåret kan man lugnt påstå att han troligen kommer att få rätt. Lite hjälp på traven har han naturligtvis fått av finanskrisen och lågkonjunkturen, för när det blir ont om pengar, går det inte att förvara ett politiskt byråkratiskt uppbyggt samhälle, pengarna behövs till invånarnas överlevnad.

Gudarna ska veta att det under många år, varit tillgången på pengar som fått styra omfattningen av den service vi betalar skatt för att få utförd. Hur vi haft råd med att betala de politiska företrädarna när pengar saknats till skola, vård och omsorg, kräver en förklaring från de politiska makthavarna.

Nåja, våra politiker har inte legat på latsidan för att få in mera pengar. Utöver att vända på alla stenar (om det är för att hitta pengar har jag aldrig fått klart för mig), praktiserar de flesta offentliga verksamheterna en sorts företagsekonomi, inte minst kommuner och landsting gör det. Med utgångspunkt från att gå med plus, har makthavarna tvingats sätta upp vinstmål och därför försökt öka inkomsterna. Det i sin tur har lett till att både kommuner och landsting startat egna vinstdrivande bolag, som konkurrerat ut privata näringsidkare. Inte undra på att det finns ett motstånd mot att starta egna företag som kan slås ut genom osund konkurrens.

Eftersom vinsterna inte blivit som de var tänkt, har det räddande halmstrået ökade skatter använts flitigt av landstingsledningar, men även staten har varit en lika god kålsupare i det tysta under åren. Vad är enklare än att skapa nya skatter och avgifter som ska ha ett visst syfte. Om det sen används till de saker som sägs är nästan omöjligt att kontrollera. 

Det finns många minst sagt underliga skatter i vårt land som kan ifrågasättas. De flesta har säkert märkt att det kostar skjortan att använda bland annat el, eftersom det tillkommit både det ena och andra. Vad vi förbrukar i el i ett hushåll kostar inte mycket, men efter att grön skatteväxling, nätverksavgifter och gud vet allt lagts på, stiger kostnaden betydligt. Som om inte det är nog, beläggs därefter alla skatter och avgifter med moms.

Trots all den finurlighet som fordras för att komma på nya skatter och avgifter, tycks ändå pengarna gå upp i rök. Det beror på att politiskt valda personer inte är handplockade företagsledare precis, därför har kostnadernas betydelse helt tappats bort i hanteringen.

Vad som hänt de senaste tjugo åren inom de offentliga verksamheterna är samma sak, som när affärsägare för att täcka upp en minskad försäljning, höjer sina priser. Ja, det finns förstås en väsentlig skillnad, de politiska makthavarna hänvisar alltid till att de extra skattpengarna är till för att rädda välfärden.

För de pressade affärsägarna däremot blir följden att kunderna handlar efter plånboken och med fötterna, det vill säga springer till billigare butiker. Prishöjningar är ett idiotsäkert sätt att driva företag mot konkurs med andra ord. De offentliga företagen kan inte gå i konkurs, det blir ägarna (det vill säga skattebetalarna) som får betala förlusterna.

Eftersom skattebetalarna är arbetsgivare åt de politiska makthavarna, har vi en minst sagt underlig situation att hantera. Det är bara möjligt att avskeda dessa vart fjärde år, men under den tiden har de kunnat ställa till med stor skada. Inte många har utnyttjat möjligheten att få bort odugliga politiska företrädare, den möjligheten finns trots avsaknaden av regelrätta personval.

På något underligt sätt får det jag skrivit ovan mig att tänka på vår nuvarande regering.  Alliansregeringens utgångspunkt var antagligen teoretiskt riktig, att sänka skatterna för att få snurr på tillväxten i ekonomin. De borde ha stannat där några år, innan de gjorde slag i saken och satsade på jobblinjen.

Det har inte skapats några nya jobb utan tvärtom, vilket inte är så konstigt med tanke på finanskris och lågkonjunktur, men även sådana saker måste tas med i beräkningarna. Någonting som tydligen glömdes bort i hastigheten var, vilka konsekvenser det kunde få för landets invånare. Det kan knappast ha varit medvetet att många människor skulle drabbas av en obarmhärtig, ja rent av omänsklig behandling av de verksamheter som skapats för dem och som de betalat för genom sina skatteinbetalningar och avgifter. Den politiker inom alliansen som inte fattar att alla dessa kommer att hämnas om inte orättvisorna rättas till, får skylla sig själv.

Problemet som startade det hela, var ju egentligen så enkelt att det producerades mer varor både här hemma och ute i världen än vad som kunde säljas. Ja, om man bortser från miljöivrarnas krokben på bilindustrin, förstås. Aldrig kunde de väl ens drömma om att inte bara våra storindustrier, utan hela industrivärlden skulle drabbas. Nåja, gjort är gjort, men för ett land som vårt som är så beroende av sina exportprodukter, var det ett dråpslag.

Runt om i världen rustar nu de multinationella företagen för en återhämtning, problemet är bara att länder med låga löner, redan nu tillverkar det mesta av vad människorna behöver till billiga priser. Bilar tillverkas i Indien till samma kostnad som en moped säljs för i vårt land. Visserligen skulle den bilen kosta mer än tredubbelt så mycket på grund av alla skatter och importavgifter plus moms i vårt land, men vi är inte intressanta. De säljer allt som kan tillverkas i sitt eget land, varför då försöka sig på att anpassa bilarna efter de regler som gäller i Europa.

Men visst kommer de billiga bilarna antagligen att säljas någon gång även i Europa, vilket kommer att tvinga de tidigare stora bilföretagen att ta skeden i vacker hand. Enda chansen för bilmärket Volvo att överleva tycks vara att tillverkningen sker i Kina. Vad som händer med Saab kan nog ingen förutsäga, men någon bilindustri att skryta med tror jag inte vi har kvar i landet om några år.

Redan nu är dessutom vår stolta lastbilsindustri i gungning, frågan är om de kan överleva genom att fortsätta tillverka fordonen i vårt land. De har redan fabriker i andra länder, det är ju faktiskt bara för dem att välja det mest lämpliga. Våra politiker har ingenting att sätta emot pressade aktieägare som riskerar sina pengar.

Det ser med andra ord dystert ut för industrijobben i vårt land framöver, jobb åt alla kan vi med all säkerhet glömma. Nu är vi så lyckligt lottade att enorma ytor av vårt land inte används idag, det finns gott om plats för människor att skapa ett nytt liv för att överleva istället för att trängas i storstäder. Och det är väl vad våra liv handlar om, eller har jag missat någonting …

Jag har svårt att tänka mig någon politisk lösning, som kan förhindra att vårt nuvarande samhällssystem går i graven. Oavsett de vitt skilda politiska idealen har allting gått i samma hjulspår, som nu blivit så djupa att underredet skrapar i. Med allt färre som ska dra det tunga lasset, förstår man att de inte kommer att fungera. Frågan är bara när det kommer att slå stopp.

Vad det nu måste handla om är att politiker och myndigheter släpper människorna i landet fria. Det är nämligen så att de flesta duger någonting till om man tror på dem och låter dem så mycket som möjligt handla på eget ansvar. Om inte de politiska makthavande har förtroende för vad landets invånare kan göra utan regler och förordningar, kommer de själva att gå under.

Allt handlar om förtroende för vad människan kan utföra på egen hand.

Det känns minst sagt oroligt att tänka på framtiden. Den svenska kronan har gjort en djupdykning igen, ingen blir klok på hur mycket den verkligen är värd. För inte så länge sen hörde jag en ekonom förutspå att euron skulle hamna under tio kronor, nu bär det iväg mot elva kronor igen. För mig är det ett orostecken att penningmarknaden inte har något förtroende för kronan, man får en känsla av att de som sätter värdet har bättre information om det ekonomiska läget än landets invånare.

Naturligtvis påverkar den svaga kronan både företag och invånare, konstigt vore det annars. Men det ligger knappast bakom de kommunala bostadsbolagens krav på hutlösa hyreshöjningar, snarare är det väl regeringsalliansen skattesänkningar som ska saboteras.

Lyssnade av en slump på vad en chef för krisdrabbade SAS hade att säga, han hänvisade till att allting blir dyrare senaste åren. Jodå, samma sak gäller privatpersoner, trots de skattesänkningar som lovordas av många. Ingen tänker på att det är oändligt många fler, som inte fått ta del av en skattesänkning med runt en tusenlapp varje månad.

Likheterna med löneökningarna första halvan av sjuttiotalet då den ökade bruttolönen blev till luft i plånboken är skrämmande. Ökade löner eller ekonomiska förbättringar på annat sätt, trissar ofelbart upp kostnader över hela linjen. I slutändan är alla förlorare, inte minst de lågavlönade, arbetslösa, pensionärer och sjuka.

För att kunna möta framtiden har de stora företagen stabiliserat sin ekonomi på bekostnad av färre anställda. Den ljusning en del tycks se beror alltså inte på att krisen är över. Men de olika fackens företrädare är optimistiska. Enligt IF Metall är krisen över och det är dags för företagen att höja lönerna.

Tydligen är det dags att rusta för strid, arbetstidsförkortning och därmed lönesänkningar var en engångsföreteelse, nu är det dags för företagen att betala för vad jobben är värda. Vi har varit med om det förr, fackliga ledare som anser att det är bättre om en del får några hundra mer i plånboken, även om en del mister sina jobb. För så fungerar det ju i verkligheten.

Tydligen har inte Mona snackat ihop sig med fackens företrädare, annars skulle hon inte våga lova jobb åt alla. LO och dess medlemmar har ställt till det förr och med sådana vänner, behöver Mona inte några ovänner, det går åt helsike i alla fall.

Men faktum är att utspelet från fackens sida är ett spel för galleriet, till och med IF Metall måste ha insett att industrijobben blir allt färre. Det utvecklas hela tiden maskiner som utför jobben både billigare och bättre än människan. Vad gäller de offentliga verksamheterna, måste ytterligare jobb bort för att det ska gå ihop om det blir en löneökning. Det är den bistra verkligheten.

Just nu börjar effekterna av finanskrisen och lågkonjunkturen skörda sina offer bland småföretagen. Det är fler som slår igen eller går i konkurs, än nya företag som startas. Många av de nystartade företagen kommer att syssla med samma sak som de som nu försvinner. Man ska inte underskatta människors dumhet, den är sju resor värre än man kan tro.

Naturligtvis har även lågkonjunkturen och finanskrisen drabbat ”vanligt” folk på ena eller andra sättet.

Fattigdomen sveper som en löpeld över landet, ingen politiker vågar inte ens försöka ta reda på hur många som hamnat under fattiggränsen bara i år. Ändå är det bara början vi kan se, runt hörnet väntar ännu större problem. De utförsäkrade och alla som inte varit med i a-kassan kommer att kosta staten och kommunerna enorma summor, men människors lidande kan inte mätas i pengar.

Den ekonomiska återhämtningen kommer att ta tid och om bostadsbubblan spricker, kan det röra sig om tio år framåt innan vi kan se en ljusning. Vad händer när människor som trott att det finns ett skyddsnät inbyggt i välfärdssamhället, upptäcker att något sådant inte finns? Faktum är ju att var och en får stå sitt eget kast och ta smällen.

Hur många som kommer att slås ut för gott av de som hamnat eller kommer att hamna i skuldfällan, är det nog ingen som gjort ett överslag om. Det är märkligt att de flesta faktiskt tror, att de genom att betala mycket i skatt, också är garanterad någon form av försäkring om någonting skulle hända. Hur våra politiker ska kunna försvara välfärdssamhällets överlevnad genom högre skatter, övergår i alla fall mitt förstånd. Det är ju sin egen överlevnad det handlar om, ingenting annat.

Det finns bara en väg ur det dilemma vi hamnat i och det är att skära ner på allt som inte behövs. I vår fantastiska högteknologiska kunskapsvärld finns redan de instrument som behövs för att i ett första skede kunna minska vår offentliga administration till hälften. Samma sak med riksdagsledamöterna.

Vårt medlemskap i EU och de beslut som fattas där, styr i mångt och mycket vad våra politiker egentligen får och kan göra. Problemet är inte bara att våra toppolitiker blivit marionetter som sprattlar när EU drar i trådarna, de får en smäll på fingrarna om de inte följer order. Vad det till slut kommer att handla om är, att vårt land måste rätta in sig i ledet, annars …

Trots sina fantasilöner och väl tilltagna pensionsförmåner, kan förtroendevalda gömma sig bakom det alla tvingas svälja som en förklaring till alla misslyckanden genom att säga: Man är inte mer än människa.

Alldeles riktigt, det förklarar alla dumma beslut som fattats och kommer att fattas.

Förra veckan slog jag vad med mig själv om, att det skulle stå någonting om SD i tidningarna varje dag, jag fick rätt. Goda råd till de etablerade partierna duggade tätt på ledarsidorna, om hur de ska kunna möta Olle i grinden, det vill säga se till att SD inte kommer in i riksdagen.

Den här frågan skulle både tidningarna och de etablerade partierna tagit tag i för många år sen. Problemet är inte SD som parti, utan den velighet vad gäller flyktingpolitiken som gett ett främlingsfientligt parti luft under vingarna. Jag kan inte förstå varför det ska vara så mycket hysch, hysch kring en fråga det talas öppet om på gator och torg.

Med risk för att bli kallad rasist, tänker jag ta upp det idag. Jag har grubblat länge över hur det kunnat bli så, att när någon vill ta tag i de problem flyktingpolitiken skapat, beskylls den personen för att vara rasist. Det är väl en av anledningarna till att ingen politiker ens vågar ta i den känsliga frågan med tång och därför har den känsliga frågan under många år sopats under mattan.

Det kan tyckas att det som pyr ligger vindskyddat under den impregnerade mattan i maktens korridorer, men förr eller senare slår någon upp portar och fönster på vid gavel och skapar korsdrag i korridorerna. Jösses, vilken brasa det kommer att bli när det tar eld.

Vad jag kan förstå har vi närmat oss en punkt då det inte längre går att undvika de känsliga frågorna utan att fastna med skägget i brevlådan. Kan det lovas guld och gröna skogar, går det också att ta tag i de obehagliga sakerna. Det är ute bland folket våra politiker ska ta del av motsättningarna som finns och agera, inte vänta tills efter valet. Men antagligen får de ingenting veta, eftersom underhuggare i maktens korridorer, gör allt för att gömma undan det som pyr och inte vågar säga hur illa det är ställt.

Med SD:s inträde som ett hot mot de gamla etablerade partierna, räcker det inte att vifta bort kritiken med att det tyvärr finns rasistiska strömningar i vårt land. Om det finns rasistiska strömningar i vårt land, beror det på en felaktig flyktingpolitik och brist på information, ingenting annat. När inte myndigheterna spelar med öppna kort, öppnas det upp för spekulationer och rykten. Försöker man lägga locket på, förvärras det hela.

Genom vår frikostiga flyktingmottagning har de politiska makthavarna tagit sig vatten över huvudet. Avsaknaden av en integreringspolitik har skapat inte bara getton lite varstans i vårt land, utan också problem på grund av språksvårigheter. Att skolan hamnat i fokus på grund av allt sämre kunskaperna hos våra barn, är inte så konstigt. Alla drabbas när det inte finns resurser att ta hand om elever som inte har samma språkliga förutsättningar, råkat bli födda med ”diagnosen” bokstavsbarn, eller fötts med skriv- och lässvårigheter.  

Att SD utnyttjar det hela och på det sättet drar till sig de unga lågutbildade arbetslösa (och de är många), är med andra ord ingenting annat än ett gigantiskt politiskt misslyckande. Det är bara att titta på siffrorna för ungdomsarbetslösheten, för att inse att politiska recept på hur vårt välfärdssamhälle ska överleva, bara går att tillaga teoretiskt.

Vad slutnotan kommer att hamna på om alla ska jobba längre, vågar man inte ens tänka på. Däremot skulle ungdomsarbetslösheten minska om de äldre fick gå hem tidigare, det tror jag till och med den mest inbitna teoretiker håller med om.

Någonting som verkligen borde oroa de etablerade partierna är, att även många pensionärer säger sig sympatisera med SD:s politiska budskap. När missnöjet är så brett bland både unga och gamla, brinner det verkligen i knutarna.

Enda möjligheten att ena folket är att införa en ekonomisk grundtrygghet för alla. Ingen kan bli avundsjuk på den andra, om alla ges samma möjligheter att göra någonting av sina liv. Om alla behandlas lika, räknas alla som invånare utan särskillnad. Ingen behöver känna sig mindre värd än någon annan.

För den som tittar närmare på vad medborgarlön kan göra för landets invånare, står det klart att det är enda vägen att gå. Någonting måste göras innan det är försent. Lyssnar man på vad människor har att säga, har vi fått ett samhälle ingen vill ha. Det skulle inte förundra mig om många människor går och tänker på samma sätt som det står skrivet på Columbus staty: Jag söker en ny värld.

Öppnar inte medborgarlön upp för en ny värld, så förhoppningsvis ett bättre och mänskligare samhälle.

Förkylningen tycks vara på väg ur kroppen, men tröttheten sitter i. Från att i vanliga fall vara pigg som en mört vid femsnåret, har jag senaste dagarna rört mig lika lite som en gammelgädda. När jag väl tvingat mig ur sängen har det inte funnits kraft att göra någonting. Att bli liggande kvar i sängen gör inte saker och ting bättre, hela dagen brukar vara förstörd. Nåja, ibland blir hela dagen förstörd bara av att läsa tidningen, det här landet har verkligen spårat ur, men det är visst bara ”vanligt” folk som lagt märke till det.

På något sätt känns den tidiga valstarten som att börja julskylta redan i augusti. Det ena vallöftet efter det andra haglar som spön i backen. Lite väl tidigt kan tyckas eftersom ingen vet hur det ekonomiska läget ser ut nästa höst. Bara en sådan sak som att vår en gång så stolta bilindustri kanske försvinner från vårt land av skilda anledningar, är väl bara ett av de frågetecken som finns.

Det är en chanstagning att förutspå hur framtiden kommer att se ut. Vi är ett litet land som är alldeles för beroende av exportinkomster. I finanskrisen och lågkonjunkturens spår kan det liknas vid att hoppa utan fallskärm och hoppas en höstack ska ta emot oss.

Det verkar som om ingen vill erkänna, att vi inte har någonting att falla tillbaka på om exporten drastiskt minskar. Ingen ägnade väl heller en tanke åt att vårt nej till euron skulle kunna föra med sig några negativa effekter, nu vet vi det. Den svenska kronan, som utan flytväst förtvivlat kämpar att hålla näsan över vattenytan, förstärker den oro många känner. Parollen från de politiska partierna borde ändras från jobb till alla, till garantilön åt alla.

För den som varit med under många år och sett hur jobb försvunnit inte bara genom nya tekniker, utan också politiska beslut, ser det oroväckande ut inför framtiden. Allt tal om tjänstesektorn som frälsarkrans är bara trams, bättre då att satsa på turism. Kanske det finns folk som vill se hur det verkligen ser ut i vårt land, istället för den förljugna bild som skapats under många herrans år.

Läste att socialdemokraterna ska plocka fram och damma av de gamla ideologierna. Att plocka fram någonting som stoppats undan så länge av partiets ledande, gäller att de hängs ut och vädras för att få bort lukten från malkulorna. Eftersom partiet under många år inte följt sin egna ideologi, kommer nog ingen annan att göra det heller.

Efter den socialdemokratiska kongressen är jag tveksam till vad Mona och Co kan uträtta. Ja, om man bortser från att vräka ut skattpengar vill säga, där vilar inga halta löss precis. Det som bekymrar mig mest är de partikamrater som istället för Mona gjort uttalanden. En del av dem representerar den värsta sorten av politiker, de som först och främst och slutligen, enbart tänker på sig själva. Tyvärr finns det gott om sådana människor inom politiken, oavsett vilket block de tillhör.

Det låter så vackert att få höra vad som ska rättas till och hur orättvisor ska bekämpas, men de flesta av som säger sig ska göra det, har själva varit med om att besluta om försämringarna de senaste tjugo åren. Vi lever i ett modernt samhälle som utvecklats i takt med tiden, hörde jag en politiker säga. Det kan vara förklaringen till att omständigheterna kanske tvingar oss att gå tillbaka några år i tiden, politiken har inte utvecklats i takt med tiden.

Det är egentligen alldeles galet att vi talar om hur vårt samhälle utvecklats. Om man exempelvis jämför gamla och nya hus, inser man att vi tappat bort vad ett hem egentligen betyder. Charmen med gamla hus är att de byggdes med tanke på att vara en plats för familjen, eftersom den mesta tiden tillbringades inom hemmets väggar. Långa arbetsveckor lockade inte till fritidsaktiviteter i samma omfattning som nu. De stora barnaskarorna till trots var det inga stora ytor de hade att leva på. Nu byggs stora hus och lägenheter för folk som knappast är hemma på grund av tidsbrist.

Inte blir det lätt att anpassa politiken efter den moderna tiden, det är ett som är säkert. Men skulle de makthavande råka titta lite närmare på hur verkligheten ser ut, kommer säkert lösningarna efter hand. Det fungerar nämligen så att alla pusselbitar passar in, när man inte är tvungen att kämpa mot ödet och hela yttervärlden för att få det att gå ihop.

Jag tror inte Mona Sahlin är kvinnan att kunna ena partiet, som fortfarande inte kommit på vad de gjorde för fel vid det senaste valet. Det är vanskligt att försöka sig på att begripa hur landets invånare tänker och röstar, eftersom de sällan gör sin röst hörd. Egentligen handlade det inte om något fel, utan att Göran Persson bara följde i tidigare partiledares fotspår, som så ofta visat sig inte klarat av att nå ända fram. Anfall är inte bästa försvar, det får försvaret att läcka som ett såll.

Att se bakåt istället för framåt är ingen bra metod, det gör att man stupar på det man annars sett finnas mitt framför näsan. Med det menar jag att den som grubblar alltför mycket över sina fel, gör dem därigenom endast värre. Någonting att tänka på för alla partier.