För många är den kris vårt land nu genomgår en ny erfarenhet, förhoppningsvis någonting att ta till sig och lära sig av. Vi som växte upp under trettiotalets arbetslöshet och fattigdom men även fick uppleva vad ett världskrig för med sig, lärde oss läxan vid tidig ålder. Antagligen därför är det som nu händer inte lika omvälvande, som för de yngre generationerna. Har man varit med om någonting liknande tidigare, är det erfarenhet som styr handlandet.

Våra idag aktiva politiker, saknar den erfarenhet som behövs för att kunna hantera en finanskris och djup lågkonjunktur. Förvarningar om att vi var på väg mot vägs ände togs inte på allvar och det vara bara att tuta på och köra hårt. Dansen runt guldkalven gjorde de flesta yr i huvudet, inte minst våra politiska makthavare.

Alliansregerings ambition att skapa nya jobb och sälja ut statliga företag för att betala av på de statliga lånen, låg helt i tiden. För mig verkar det som om ingen tittade närmare på vad som kunde gå snett. De ständigt stigande kostnaderna för de offentliga verksamheterna diskuterades inte alls, det var kommande intäkter som var intressanta. Ganska blåögt måste man väl ändå säga, eftersom gamla synder kostar pengar.

Samma sak drabbade Obama, som trodde sig ha lösningen för Amerikas del, men han (eller hans rådgivare) hade underskattat de problem som byggts upp under årtionden. Även för vår del bottnar det hela i vad som hände för länge sen. Det som var väl menat blev helt fel och varje försök att reparera skadan, har istället förvärrat. Folkhemmet, ATP och löntagarfonder var ideologiska samhällsexperiment som ingen ens kunde ana konsekvenserna av, kostar fortfarande pengar.

Alla dessa samhällsexperiment förde med sig att framtiden togs ut i förskott, att pengar som ännu inte hunnit rinna in i statskassan förbrukades. Det hela växte de politiska makthavarna över huvudet, inte ens de ständiga skattehöjningarna på folkets löner räckte till.

Nöden har ingen lag sägs det, därför infördes skatter och avgifter på nästan allt invånarna behövde för att kunna leva. Resonemanget var inte bara enkelt, det fungerade också. Men de frikostiga reformer som beslutats om vad gällde sjukförsäkring och arbetslöshet, visade sig ha en otrevlig baksida, sett ur makthavarnas ögon. Inte ens de nya skatterna och avgifterna räckte till. När det bjuds på någonting är nämligen de mindre nogräknade inte sena att ta för sig och det kostade massvis med pengar. Tyvärr pengar som inte fanns.

Vårt land hamnade i en återvändsgränd. Invånarna kunde inte beskattas hårdare, det skulle göra det svårt att förmå människorna att fortsätta arbeta. Man kan därför säga att det var de sammanlagda skatterna, som till slut tog död på myten om vårt välfärdssamhälle.

Den borgerliga alliansen insåg nödvändigheten av skattelättnader på arbete, men de vann inte valet av egen kraft. Bevarandet av ett samhällssystem som för länge sen skulle gått i graven, men även en partiledare som lyckades reta gallfebern på tidigare partitrogna, blev tungan på vågen.

När skattelättnader för de som tvingas dra det tunga lasset vad gäller vår välfärd genomfördes, såg det ljust ut inför framtiden. Men naturligtvis fanns en avigsida. Att trygghetssystemet skulle urholkas för att få det hela att gå ihop, kom säkert som en chock för de allra flesta. Det sved rejält att bli sjuk eller arbetslös. Snedeffekten av alliansens resonemang om alla i arbete, tror jag inte ens de själva var medvetna om. Och där står vi nu och letar en utgång ur eländet som drabbat landet.

Fortfarande finns orosmoln ingen vet vad de kan hälla ut över oss. Till och med en uppstanning av arbetslösheten ses som en ljusglimt, men återhämtningen sker från bottennivå och kommer därför att ta lång tid. Att fastighetsbubblan en dag spricker kommer allt närmare, det kommer att sprida chockvågor värre än den värsta tsunami.

Det känns som om vi just nu upplever lugnet före stormen. Svininfluensan måste ha kommit som en frälsare för många regeringar, om människorna skräms upp tillräckligt, skingras tankarna på vad som kan hända med ekonomin. Tacksamt ser makthavarna hur massvaccinering, antalet insjuknade och döda ges allt utrymme med braskande rubriker i våra media, de människor som varje dag får allt svårare att klara sitt uppehälle nämns ibland på undanskymd plats. Fattigdom existerar inte i ett rikt land som vårt. Men till och med vår krassliga miljö som måste räddas har hamnat i skymundan.

Vad händer den dag de utlagda dimridåerna lättar och folket börjar se klart igen? Den som visste det, den moderna människan tycks vara kapabel till nästan vad som helst. Dessutom är den moderna människan inte lika tålig som ett luttrat folk en gång var, det bäddar för att vi kan vänta oss vad som helst.

Det vet väl fasiken om inte det jag läst någon gång är sant, att bara lyckliga människor är goda.