Jag kom på mig själv med att många kanske uppfattar mig som pessimistisk när det gäller vår framtid, men det är jag inte. Egentligen. En realistisk pessimist i vissa frågor, men för det mesta optimistisk om den förändring som otvivelaktigt kommer att ske inom bara några år.

Kanske tjatar jag för mycket om hur så kallade folkvalda klantar till vår tillvaro, men det är jag ju inte ensam om att göra. De flesta är överens om att någonting måste göras, eftersom till och med de politiskt ointresserade, har börjat klaga över allt dumt det beslutas om. I många fall klagas över att så kallade folkvalda inte gör någonting alls, som vår landstingsledning exempelvis, om man bortser från att de kommit fram till att höja skatten.

Många börjar bli berörda av svallvågorna som orsakats av finanskrisen och lågkonjunkturen. Än är det inte stora massor som protesterar, men det fungerar ju så att den som inte själv drabbas nämnvärt, inte heller bryr sig. Men den dag det gör det, tar det hus i helsike. Få länders invånare har varit så totalt oengagerade av vad de politiska makthavarna håller på med som i vårt land. Visst är det märkligt, eftersom vi utomlands betraktas som gnällspikar som klagar över nästan allting.

Vad är det då många klagar över? Skola, vård och omsorg har sin givna plats vid ”klagomuren”, men kritiker mot det slöseri och avsaknaden av organisation man kan finna inom de offentliga verksamheterna har anslutit sig. Ändå är det så att de som borde klaga, de som behandlas illa av myndigheter, är de som tiger och lider i det tysta.

Klagomål ska tas på allvar, annars kan otrevliga saker inträffa. Det är minst sagt märkligt att inte det politiska etablissemanget märkt det snabbt växande intresset för medborgarlön. Eller kan det vara så att för det politiska etablissemanget, är det en obehaglig fråga att tackla. Men att medborgarlön av politiker viftas bort som en envis fluga så snart det kommer på tal, visar bara att de underskattat människors förmåga att tänka själva.

Medborgarlön är ju faktiskt en modern form (även om idén har många år på nacken) av det enorma samhällsexperimentet Folkhemmet. I det ideologiskt skapade Folkhemmet utsågs staten till huvudman som till sin hjälp skulle ha en ansenlig mängd ”kontrollanter”. Dessa ”kontrollanter” skulle i sin tur basa över en enorm mängd ”pigor”, som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven.

Man kan säga att Folkhemmet föll på sin egen orimlighet. Bränt barn skyr elden sägs det, kanske just därför har många socialdemokrater varit motståndare till ”pigjobb”. En del känner sig säkert som ”pigor”, när de tvingas utföra skitjobben åt inte bara en mäktig partiledning, utan också LO.

Medborgarlön däremot behöver inte en massa ”kontrollanter” och ”pigor”, det hela förutsätter att människorna själva tar över ansvaret för sina liv. Ändå finns likheten med Folkhemmet där, att vi får en ekonomisk trygghet från vaggan till graven. Att det blir invånarna själva som tar hand om varandra utan inblandning av staten som faktiskt är till för folket, är ju i själva verket någonting självklart.

Man kan bara försöka sig på att göra en föreställning om hur vårt land sett ut idag, om de politiska makthavarna den gången för länge sen satsat på att införa medborgarlön, istället för det utopiska Folkhemmet. Kanske hade vi då varit en förebild för andra länder. Istället ses vi idag som ett varnande exempel på hur det kan gå för ett land, som fick ett enormt försprång framför de krigshärjade länderna efter andra världskriget.

Antagligen trodde de politiska makthavarna att försprånget skulle vara för evigt. Men försprånget blev kortvarigt, många länder kom ikapp och förbi på mindre än femton år. Att det kunde hända överhuvudtaget får skyllas på vår dåvarande enpartistat, som gav de politiska makthavarna mandat att bestämma. De sumpade chansen, att skapa ett jämlikt samhälle i vilket alla skulle ha varit lika mycket värda.

Håller vår moderna tids politiker att göra samma misstag? Man kan fundera, eftersom istället för ena ett folk, har det splittras genom beslut som inte varit så genomtänkta. Att det för det mesta inte blir som vi tänkt oss bör vi alltid vara medvetna om. Det beror på att vi inte kan styra det som händer, bara försöka göra det bästa av det. Frågan är bara om de politiska makthavarna har invånarnas bästa för ögonen. Mycket av det som händer får mig att tvivla.