Ibland strejkar den inbyggda väckarklockan, jag vaknade inte förrän strax före sju. Det första som slog mig när jag vaknade var, att det är idag vi ska ha klassträff. Att jag inte ägnat det en tanke beror på att dagarna inte vill räcka till. Märkligt kan tyckas eftersom jag egentligen borde ha all tid i världen. Av någon anledning har jag valt att ha alldeles för många bollar i luften, i vissa fall försöker jag mig till och med på att jonglera med skarpslipade svärd. Ja, det kan liknas vid det i alla fall många gånger.

Jag kan inte förneka att det känns lite pirrigt att träffa de gamla klasskamraterna igen, det var väl tolv år sen senast har jag för mig. Färre har vi också blivit har jag hört. Nåja, förra gången gjorde vi en summering om hur våra liv sett ut sen skoltiden och en del gamla minnen drogs fram i ljuset. Att andras minnen inte stämde överens med de egna friserade är egentligen inte så konstigt, så fungerar ju vi människor.

Jag har flera gånger tänkt tillbaka på den tiden, till och med försökt skriva om den tidsperioden, men det har stupat på alla känslor som vältrat sig över mig. En sak som jag smärtsamt kommit underfund med är, att jag vid den tiden inte vågade visa eller kanske helt enkelt inte visste vem jag egentligen var.

Jag vet inte om man kan kalla det en form av identitetskris som ställde till det för mig, det var ju så att grabbar skulle vara tuffa och framåt och flickorna skulle leka med dockor. Jag växte upp i ett hem som formade mig till att bli en gammaldags romantiker, som ju är raka motsatsen till att vara tuff. Inte många visste att jag kröp undan och gömde mig i böckernas värld när det kändes tungt och läste allt jag kom över.

Medvetet försökte jag nog aldrig vara tuff, däremot försökte jag nog ge sken av att vara bekymmerslös och ta dagarna som de kom. Tänker jag tillbaka och pratar med andra om hur det var, kommer jag fram till att allas vår ungdom faktiskt är en fruktansvärd tid känslomässigt. Men om man ser till hur våra ungdomar har det idag, var vi ändå lyckligt lottade.

Visserligen var nästan alla fattiga, vilket inte gjorde så mycket eftersom det inte fanns mycket att köpa. Men glädjen när det gick att köpa tuggummi efter kriget går inte att beskriva, idag väcks kortvarig glädje av att kunna köpa det senaste inom teknologin.

Men det finns annat som etsades fast i bakhuvudet, vi fick lära oss vara rädd om det vi hade. Om det är anledningen till att jag fullt och fast tror på att lycka inte kan köpas för pengar, ska jag låta vara osagt. När jag pratat med mina barnbarn om tiden då jag växte upp och påtalat skillnaden vad det gäller att växa upp i ett konsumtionssamhälle, har de haft svårt att förstå hur människorna vid den tiden kunde klara sig utan pengar och prylar.

Vad jag minns var jag uppe i tonåren innan vi hade telefon, det var ytterst sällan jag använde den. Det gör visserligen inte alla barnen idag heller, de flesta SMS:ar eller MMS:ar för hela slanten. På något sätt uppfattar jag mobiltelefonen som en modern snuttefilt, som ungdomarna måste ha med sig överallt och pillra på för att känna sig trygga. Bara det säger vilket samhälle vi fått.

Som ung upplever säkert de flesta att tiden går sakta. För många är anledningen att bli tillräckligt gammal fort, eftersom vuxenlivet hägrar. Jodå, jag tänkte så själv mot bättre vetande. Men så gifte jag mig samma dag jag fyllde tjugo, det blev inget rumla om och leka ungkarl för min del, ändå har jag inte ångrat mig en sekund.

Man kan ofta höra människor säga att ”de kommit ut”, när det gällt att våga visa sin sexuella läggning. Tja, det är ju var och ens ensak. Men visst är det så att komma ut, att våga vara sig själva, är det som får oss att växa som människa. Att våga titta sig själv i spegeln och tycka om det man ser skapar trygghet, det är ont om den varan i dagsläget.

Jag hittade mig själv när jag träffade min blivande fru, eller snarare kan man väl säga att jag vågade vara mig själv tillsammans med henne. Kanske är det anledningen till att vi efter drygt femtiofyra år tillsammans, har lika roligt och gör det mesta tillsammans. Det händer faktiskt att folk frågar om frugan är sjuk, om jag råkar komma ensam på stan.

Och vad kan man lära sig av det? För min del tror jag att vi alla måste skaffa oss vår egen trygghet för att kunna fungera. Ensam är inte stark som det sägs, utan tvärtom oerhört sårbar.

Nu när det är dags att lägga av för idag, märker jag att det blivit en märklig blogg, helt fri från nålstick till politiker kan tyckas. Ändå är det inte det. Tänk om vi varit befriade från politiker som av ideologiska skäl tvingat på oss ett samhälle, som steg för steg övergått i någonting ingen vill ha. Det var inte svenska folket som gapade över mycket efter andra världskrigets slut, det var de förtroendevalda politikerna.

En gång får vi kanske läsa vår historia från krigsslutet och fram till nu precis som det var och inte den politiskt berättade förljugna versionen. Arkiven är hemligstämplade, men det finns ju trovärdiga människor som fortfarande lever och som minns vad som hände.

Den försörjningsbörda som påtvingas alla de som har ett arbete och den press som sätts på de som skilda orsaker inte har ett jobb, beror på politiska misslyckanden. Att invånarnas skattepengar använts till valfläsk, som under åren kallats för reformer är skandalöst. I vårt moderna samhälle är det inte längre solidaritet politikerna framhåller som viktigast, det är att bevara vårt välfärdssamhälle och en krasslig miljö.

Många lever idag på fattiggränsen, ja till och med under den. Det är förnedrande att människor ska tvingas söka bidrag för att överleva, ändå är det resultatet av de politiska reformer som framhålls som så fantastiska skapelser. I själva verket skapade det ett beroende hos de sämst ställda, som skickligt utnyttjats i varje valrörelse. Pengarna som betalas ut kommer INTE från de makthavande politikernas fickor, däremot i de flesta fall ur bidragstagarnas egna.

Den politiska styrningen har när alla bitar fallit på plats, skapat ett samhälle som uppdelats i de fattiga och rika, det är dags att en modern Robin Hood dyker upp och börjar plundra de rika och ger till de fattiga. Visserligen skulle inte medborgarlön plundra de rika och ge till de fattiga, det skulle snarare bli så att alla delar med sig av vad de har. Alla vet att vi ingenting får med oss dit vi går, så varför samla på oss en massa pengar i onödan, för döden är oundviklig.

Det är inte försent att ändra på det samhällssystem vi nu har, alla instrument finns för att överföra makten till folket, det gäller bara att utnyttja dem.