I går kom det fram en ung kille och frågade om det var jag som skrev bloggen gamlingen. Det kunde jag inte förneka och frågade vad han kunde tänkas vilja en gammal stöt som jag. Han hade fått tips av kompisar att gå in och läsa vad jag skrev och hade nästan hunnit med att plöja igenom det jag skrivit från början.

Han hade sina funderingar om varför jag intresserade mig för medborgarlön, som han även hört kompisarna prata om och ville veta vad det egentligen skulle innebära om det skulle införas.

Jag kunde inte låta bli att fråga om han visste varför de han hört resonerat om medborgarlön och fick svaret att det är många som gör det. Svaret gjorde mig både förvånad och glad, det måste till ungdomlig nyfikenhet för att ta reda på om det går att få ett bättre samhälle än det vi nu har.

Vi språkades vid i närmare en timme och det skakade om mig hur illa ungdomarna behandlas av vårt byråkratiska system. Det var med avsky i rösten han talade om sitt bemötande vid AF och socialkontoret, som han ansåg omedelbart borde stängas och ersättas med någonting nytt som fungerar.

Jag kunde inte ens drömma om vilken underliggande vrede det finns bland ungdomarna mot hela vårt samhällssystem, trots att jag själv många gånger sett avigsidorna och kritiserat dem. Jag var tidigare inne på att SD med unga medlemmar suger upp den här gruppen genom att säga rätt saker. De pratar samma språk och har samma erfarenheter av hur illa vårt samhälle fungerar.

Kan införandet av medborgarlön rätta till det här? Som jag sa till grabben är det inte en politisk fråga, snarare krävs det att om de som vill ha medborgarlön växer sig starka och kan sätta press på de politiska makthavarna. Man kan kalla det en folkrörelse eller vad som helst, men målet är alltså att alla ska behandlas lika och erhålla en grundinkomst, som det sen är upp till invånarna själva att bättra på.

Låter enkelt men för att kunna få till en ändring av vårt politiskt uppbyggda samhällssystem är inte lätt. Det har runnit mycket vatten under broarna och många dricksbackar har staplats sen greven och betjänten vände upp och ner på både svensk politik och riksdagen. Den som var med på den tiden och lyssnade vad Ny Demokrati hade att säga, kan så här i efterhand inte annat än beklaga, att inte de etablerade partierna lyssnade på vad de hade att säga. De hade faktiskt rätt i flera fall när känsliga frågor drogs upp, men hånades på samma sätt som SD i nuläget.

Rädslan för det okända finns alldeles säkert hos de flesta, men tydligast kan man se den hos de politiker vars partier nu hänger på fallrepet. Risken finns faktiskt att C, KD och V försvinner ur riksdagen, men de står handfallna inför att ta ställning i för samhället viktiga frågor. Det gäller att sätta ner foten, inte stå med båda fötterna förankrade i tomma luften.

Vad jag kan förstå har det nu gått för långt för att kunna hindra SD att komma in i riksdagen, men jag kan ju ha fel. Men om jag ska få fel i frågan, beror det i så fall på hur alliansregeringen rättar till de misstag som gjorts och som skapat sociala klyftor i landet. Visserligen har de sociala klyftorna ökat de senaste tjugo åren, men inte i samma takt som det senaste året.

Jag tänker inte komma med några goda råd, bara påpeka att landets invånare är den enda riktiga tillgång landet har, trots alla brusande forsar, malm och skog. För egen del gör det mig förbaskad att omtanken om vår miljö, tycks vara större än omtanken om människorna som befolkar landet.

Visst är det märkligt att SD drar till sig anhängare, trots att partiet inte utger sig för att vara miljövänligt. Från att ett enda parti fört fram miljöfrågor, jamar nu alla med och tävlar om att skydda vår ömtåliga miljö. Men människan då, är inte den ömtålig?

Oavsett vad SD står för, visar det att det är möjligt att gå till val på bara en enda sak. Piratpartiet visade med all tydlighet att det är så vid valet till EU- parlamentet. Av det kan man utläsa att det som är viktigt för människorna måste prioriteras. Det tafatta bemötandet av SD från våra välbetalda politiker, har gjort att många uppfattar SD som pojken i Kejsarens nya kläder som fick folket att öppna ögonen: Titta, alla riksdagens ledamöter är ju nakna!

Ja, inte bokstavligen naturligtvis, men de kan inte längre gömma sig bakom demokratins vändbara kappa. När någon drar fram det som gömts i dagsljuset så att alla kan se, är det betraktarens öga som avgör vad det ser. Det går nämligen att skapa en illusion, men den tål inte att granskas på närmare håll. Ett utmärkt bevis på vår största politiskt skapade illusion, måste väl ändå vara det som kallas välfärdssamhället. Om det finns, för vilka har det skapats?  

Vi har ingen välfärd i landet, då skulle det inte finnas några sociala klyftor. Enbart ordets mening tar död på myten om vårt välstånd. Välfärd betyder nämligen lycka, välmåga, att åtgärder finns för medborgarnas välstånd, social trygghet, det vill säga ett samhälle för det allmännas bästa. Om någon politiskt aktiv råkar läsa det här, sluta omedelbart använda ordet välfärd, det passar inte in när vårt samhälle ser ut som det gör.

Egentligen skulle det inte blivit någonting skrivet idag, det bara blev så.