Det var inget lätt beslut att fatta, men jag kommer bara att blogga sporadiskt framöver. Kanske en gång i veckan, det beror på hur jag känner mig.

Att bli äldre betyder att man har en hel del erfarenhet att luta sig emot, en viktig sådan är att man ska lyssna på sin kropp. Min kropp sa ifrån på skarpen förra veckan, det har varit för mycket extra som jag tagit på mig. Men det var inte största anledningen, det var att det inte blev någon tid över eftersom vi var tvungna att ha hjälpa till när ett av barnbarnsbarnen fick vattenkoppor. Det har känts viktigare än allting annat, men visst har jag önskat mig vara minst trettio år yngre de senaste dagarna.

Apropå ålder pratade jag med en äldre man för någon dag sen i affären. Han fick mig att inse det tröstlösa i att påtala fel och brister i vårt samhälle för ingen politiker lyssnar. Låt skiten rasa ihop, mig gör det detsamma, sa han. Bitterheten kunde jag inte ta miste på, men orsaken ville han inte gå in på. Lite lyste det igenom när han sa; När du blir gammal förlorar du dina rättigheter. Ingen ser dig längre. Det enda de ser är svaghet och rynkor, ingen bryr sig om vad du har att säga.

Jag har full förståelse för hur den gamle mannen kände sig, men även att de unga känner samma vanmakt, de syns inte heller trots avsaknaden av rynkor. Ungdomsarbetslösheten är egentligen inte något annat än ett ekonomiskt problem för de makthavande, de ser inte längre än näsan räcker. De personliga tragedierna är inte deras problem, de har fullt upp med att ta hand om en hotande klimatkatastrof.

Det sägs att som gammal blir vi ung på nytt, men på vilket sätt har inte stått klart för mig. Men efter att ha pratat med mannen började jag förstå vad han menade. Tyvärr behandlas gamla idag som omyndiga som inte begriper sitt eget bästa. Våra makthavande politiker har full koll på sitt eget bästa, det är sämre ställt med förmågan att se hur andra har det. Att de själva blir gamla tänker de antagligen inte på, de borde naturligtvis se om sitt eget hus medan de fortfarande har någon makt.

När jag nu sitter i min ensamhet vid datorn och väntar att de andra ska vakna och tänker på hur framtiden ser ut för den lilla knatten med vattenkoppor, har jag svårt att vara optimistisk för hans del. Hur kommer vårt samhälle att se ut om tjugo år? Någonting som säkert står klart för de flesta är att vi inte kan fortsätta stirra oss blinda på ständig ekonomisk tillväxt och att nya jobb ska kunna skapas. Vi måste istället utgå från att vi måste ändra vårt sätt att leva.

Ser man tillbaka på trettiotalets ekonomiska kris och jämför med den nuvarande, är skillnaden att det inte fanns så mycket pengar i omlopp. Människor och länder världen över är mer skuldsatta idag än de var på trettiotalet, det finns skäl att vara orolig inför framtiden. Människorna har vant sig vid en standard de egentligen inte har råd med.

Som vanligt kommer naturligtvis någon att tjäna på andra människors olycka, men de kommer inte att ha någon glädje av sina pengar. I den takt allting skenat iväg blir resultatet att alla berörs av den skuldfälla en enorm massa människor hamnat i. Det är inte inarbetade pengar som får hjulen att snurra i ett tillväxttänkande samhällssystem, det är förskott på kommande löner.

Börjar man tänka i de banorna inser man att vår värld förändras i snabbare takt än de politiska beslut som fattas. Det i sin tur betyder att människorna kanske fortare än vi kan föreställa oss, kommer att tvingas till att själva ansvara för sina liv. Ekonomisk tillväxt är ju egentligen bara att ständigt sätta upp nya mål, eller försöka skapa ett lyckoland som finns någonstans i fjärran.

Jag minns någonting som Victor Svanberg skrev för länge sen och det lyder så här: Där jag inte är, där är lyckan. Sådant är vardagsmat för nutidsmänniskan.

Världen har förändrats i snabbare takt än människan klarat av att anpassa sig till.

Det är dags att titta på vad vi har, inte vad vi eventuellt kan få.