Det känns minst sagt oroligt att tänka på framtiden. Den svenska kronan har gjort en djupdykning igen, ingen blir klok på hur mycket den verkligen är värd. För inte så länge sen hörde jag en ekonom förutspå att euron skulle hamna under tio kronor, nu bär det iväg mot elva kronor igen. För mig är det ett orostecken att penningmarknaden inte har något förtroende för kronan, man får en känsla av att de som sätter värdet har bättre information om det ekonomiska läget än landets invånare.

Naturligtvis påverkar den svaga kronan både företag och invånare, konstigt vore det annars. Men det ligger knappast bakom de kommunala bostadsbolagens krav på hutlösa hyreshöjningar, snarare är det väl regeringsalliansen skattesänkningar som ska saboteras.

Lyssnade av en slump på vad en chef för krisdrabbade SAS hade att säga, han hänvisade till att allting blir dyrare senaste åren. Jodå, samma sak gäller privatpersoner, trots de skattesänkningar som lovordas av många. Ingen tänker på att det är oändligt många fler, som inte fått ta del av en skattesänkning med runt en tusenlapp varje månad.

Likheterna med löneökningarna första halvan av sjuttiotalet då den ökade bruttolönen blev till luft i plånboken är skrämmande. Ökade löner eller ekonomiska förbättringar på annat sätt, trissar ofelbart upp kostnader över hela linjen. I slutändan är alla förlorare, inte minst de lågavlönade, arbetslösa, pensionärer och sjuka.

För att kunna möta framtiden har de stora företagen stabiliserat sin ekonomi på bekostnad av färre anställda. Den ljusning en del tycks se beror alltså inte på att krisen är över. Men de olika fackens företrädare är optimistiska. Enligt IF Metall är krisen över och det är dags för företagen att höja lönerna.

Tydligen är det dags att rusta för strid, arbetstidsförkortning och därmed lönesänkningar var en engångsföreteelse, nu är det dags för företagen att betala för vad jobben är värda. Vi har varit med om det förr, fackliga ledare som anser att det är bättre om en del får några hundra mer i plånboken, även om en del mister sina jobb. För så fungerar det ju i verkligheten.

Tydligen har inte Mona snackat ihop sig med fackens företrädare, annars skulle hon inte våga lova jobb åt alla. LO och dess medlemmar har ställt till det förr och med sådana vänner, behöver Mona inte några ovänner, det går åt helsike i alla fall.

Men faktum är att utspelet från fackens sida är ett spel för galleriet, till och med IF Metall måste ha insett att industrijobben blir allt färre. Det utvecklas hela tiden maskiner som utför jobben både billigare och bättre än människan. Vad gäller de offentliga verksamheterna, måste ytterligare jobb bort för att det ska gå ihop om det blir en löneökning. Det är den bistra verkligheten.

Just nu börjar effekterna av finanskrisen och lågkonjunkturen skörda sina offer bland småföretagen. Det är fler som slår igen eller går i konkurs, än nya företag som startas. Många av de nystartade företagen kommer att syssla med samma sak som de som nu försvinner. Man ska inte underskatta människors dumhet, den är sju resor värre än man kan tro.

Naturligtvis har även lågkonjunkturen och finanskrisen drabbat ”vanligt” folk på ena eller andra sättet.

Fattigdomen sveper som en löpeld över landet, ingen politiker vågar inte ens försöka ta reda på hur många som hamnat under fattiggränsen bara i år. Ändå är det bara början vi kan se, runt hörnet väntar ännu större problem. De utförsäkrade och alla som inte varit med i a-kassan kommer att kosta staten och kommunerna enorma summor, men människors lidande kan inte mätas i pengar.

Den ekonomiska återhämtningen kommer att ta tid och om bostadsbubblan spricker, kan det röra sig om tio år framåt innan vi kan se en ljusning. Vad händer när människor som trott att det finns ett skyddsnät inbyggt i välfärdssamhället, upptäcker att något sådant inte finns? Faktum är ju att var och en får stå sitt eget kast och ta smällen.

Hur många som kommer att slås ut för gott av de som hamnat eller kommer att hamna i skuldfällan, är det nog ingen som gjort ett överslag om. Det är märkligt att de flesta faktiskt tror, att de genom att betala mycket i skatt, också är garanterad någon form av försäkring om någonting skulle hända. Hur våra politiker ska kunna försvara välfärdssamhällets överlevnad genom högre skatter, övergår i alla fall mitt förstånd. Det är ju sin egen överlevnad det handlar om, ingenting annat.

Det finns bara en väg ur det dilemma vi hamnat i och det är att skära ner på allt som inte behövs. I vår fantastiska högteknologiska kunskapsvärld finns redan de instrument som behövs för att i ett första skede kunna minska vår offentliga administration till hälften. Samma sak med riksdagsledamöterna.

Vårt medlemskap i EU och de beslut som fattas där, styr i mångt och mycket vad våra politiker egentligen får och kan göra. Problemet är inte bara att våra toppolitiker blivit marionetter som sprattlar när EU drar i trådarna, de får en smäll på fingrarna om de inte följer order. Vad det till slut kommer att handla om är, att vårt land måste rätta in sig i ledet, annars …

Trots sina fantasilöner och väl tilltagna pensionsförmåner, kan förtroendevalda gömma sig bakom det alla tvingas svälja som en förklaring till alla misslyckanden genom att säga: Man är inte mer än människa.

Alldeles riktigt, det förklarar alla dumma beslut som fattats och kommer att fattas.