Jag vet inte vad det beror på, men känslan av vemod sköljde över mig under tiden kaffet kokade. Det hade ingenting med klassfesten igår att göra, det var helt underbart att träffa mina gamla skolkamrater igen. Men kanske ändå om jag tänker efter, jag fick nämligen till livs en av klasskamraternas förtvivlan över hur människofientligt vårt samhälle blivit.

Undermedvetet tror jag många slår bort hur illa människor faktiskt behandlas i vårt land. Varje vecka möts man av braskande rubriker på löpsedlarna om människor som fått vänta länge på pengar från både a-kassa och Försäkringskassa. Handikappade får inget stöd, det finns inte resurser för att hjälpa dessa utsatta människor. Jag kan förstå om dessa människor blir förtvivlade eller förbaskade, mig gör det ledsen att det kan förekomma i vårt land.

Orättvisan att människor som betalt in avgifter och skatter inte får ut sina pengar, slår naturligtvis tillbaka på både administrationen, den statliga byråkratin och inte minst de politiska makthavarna. Dålig reklam brukar vara svår att reparera, samma sak med ett sjunkande förtroende.

Allt fler säger helt öppet att det är dags att städa upp bland det alltför stora överhänget inom våra offentliga verksamheter. Kanske är det vad som gnager hos många politiker, som för att döva både ängslan och samvetet tar till flaskan. Eftersom de är ett tvärsnitt av folket är det fullt förståeligt, men ”vanligt folk” gör det av förtvivlan över den grymma verkligheten skapad genom politiska beslut.

Visst är det ett fantastiskt samhälle som skapats där människor nästan desperat, försöker förtränga verkligheten. Pressen har ökat med åren, vi har tydligen nått en gräns då människan inte längre klarar av att leva upp till förväntningarna.

Men stopp nu, vad är det för förväntningar människorna har svårt att uppfylla? Det är ju inte de egna förväntningar som är svåra att leva upp till, det är kraven som våra politiska makthavare ställer på invånarna. En god medborgare får inte vara sjuk eller arbetslös, det är ett svek mot det välfärdssamhälle som skapats för invånarna.

Om jag fattat det rätt, har invånarna ansvaret för staten och välfärdssamhällets överlevnad. Vilket ansvar har då det politiska etablissemanget? Frågan är befogad eftersom de politiska makthavarna inte berörs av den verklighet övriga medborgare lever i. Där existerar inte de krav som ställs på övriga invånare vid exempelvis sjukdom. Har aldrig hört någon med ett politiskt uppdrag som tvingats till rehabilitering, eller att av Försäkringskassan tingats försöka göra någonting annat om de inte klarar av sitt uppdrag. Undrar vad de skulle säga om de fick vänta på lönen flera månader, som så många råkat ut för det senaste året?

Det är en av anledningarna till att många det senaste året hamnat i Kronofogdens register. En av anledningarna för många, har varit att valet stått mellan att betala räkningar, eller kunna ha mat på bordet. Många av dessa bor i dyrt inköpta hus eller lägenheter, det är med andra ord självförvållat. Ja, till vis del, de har ju trots allt av de politiska makthavarna och banker uppmuntrats sätta sprätt på sina avlöningar och mer därtill, för att hålla tillväxten igång.

En förhoppning om guld och gröna skogar, byts till mardrömmen om en liten plätt någonstans, för att sätta upp ett tält att bo i när det blir en räntehöjning. Naturligtvis är våra makthavande politiker medvetna om hur illa det ser ut och därför ”lite fint” påpekat detta för Riksbankens ledning. På annat sätt kan jag inte tolka varför räntan inte höjts, vilket i allra högsta grad är befogat för att få stopp på vansinneskonsumtionen.

Det hjälper inte de som redan sitter på pottkanten att dra ut på det hela, men det kommer att förvärra för dem när privatekonomin kollapsar. När det händer dras alla med i fallet och ekonomisk tillväxt kan vi glömma. Vi kan bara hoppas att ett nytt samhälle anpassat till människornas behov växer fram ur ruinerna, av det som nu kallas välfärdssamhället.

Mot bättre vetande har de politiska makthavarna siktat mot någonting som kan ses som ett utopiskt helsvenskt landsortsreservat dit tiden inte når. Eller någonting som alla begriper, en alldeles egen rejält tilltagen politiskt reserverad sandlåda, dit inga andra har företräde. Inte ens EU.

Mitt förtroende för vår statsminister blev lika med noll, när han lovsjöng gamla tiders enpartistat. Jodå, makt berusar lika bra som brännvin. Man ska kanske påpeka för statsministern att det var andra tider då och inte alls så fantastiskt som många vill framhålla.

Jag minns att Arthur Schoppenhauer skrev någonting för länge sen, som på ett underbart sätt kan beskriva hur en del etablerade politiker tänker, utan att ha klart för sig att det mest kan liknas vid en hägring. Det lyder så här:

Ibland tror vi att vi längtar till en bestämd avlägsen plats. I själva verket längtar vi efter en tid som vi tillbringat där. Om vi reser dit igen blir vi besvikna.

Vår statsminister har aldrig varit på platsen han lovordade, men han kan ju ha läst om det och det är inte samma sak som sanningen i vårt land. Vår politiskt berättade historia ska mera ses som en saga som börjar: Det var en gång ...

Till alla politiker som tror att de kan påverka framtiden, kan jag bara säga som pigan sa till drängen, när hon framåtlutad stod och matade en kalv. Drängen på gården kom in och passade på tillfället. Men han var lite för ivrig vilket pigan lite försynt påpekade genom att säga: Du far fel, du far i fisan.