Världen har landat på fötterna, sa vår finansminister för några dagar sen. Ett ganska träffande uttryck, eftersom nästan en hel värld efter att ha seglat i det blå, plötsligt tappade luft under vingarna. Men brasklappen vår finansminister passade på att sticka fram, gav besked om att än är inte faran över.

Arbetslösheten kommer att stiga nästa år, trots att ekonomin börjat plana ut och glidflyger nu på låg höjd. Att vi hamnat på fötterna är alltså för tidigt att säga, än finns risken att vi tappar fart och det blir ett magplask istället.

Längre än ett år framåt vågar väl inte ens vår finansminister sia om framtiden, mycket hinner ändras på bara några månader. Och det är väl vad vi måste utgå ifrån, att vi inte vet ett pilleskit om den närmaste framtiden, annat än att den är oviss.

Vår regering är säkert medveten om att om man blåser faran över, drar människorna en lättnadens suck och återgår till att ta ut framtiden i förskott. Hotet att klämma åt bankerna om de betalar ut för höga bonusar, men också tvinga dem att betala en sorts försäkring som ska fungera som buffert vid nästa kris, visar att vad som står på tur är att klämma åt låntagarna. Jag tror inte det är ett skrämskott som kom från Finansinspektionen vad gäller räntan.

Storföretagens analys av de förkortade arbetsveckorna har gett besked om att det inte alls behövs så många anställda som tidigare för att det ska fungera. Anledningen kan ha varit att företagen haft fullt upp med att slåss om marknadsandelar, på en marknad som aldrig tycktes bli mättad. När det plötsligt slog stopp, fanns tid att se över onödiga kostnader.

Det är ingen väl bevarad hemlighet att arbetskraft är dyr i vårt land, även om facket och löntagarna inte tycker det. Ett vinstdrivande företag ser det på annat sätt och det sätter ribban för hur många anställda som är lönsamma. Det hela baserar sig på ekonomiska teorier, men teori och verklighet stämmer som bekant för det mesta illa överens.

När någonting bygger på antaganden, är det som att gå på tunn is. De företag som avskedar för att spara pengar, berövar samtidigt den tidigare anställde möjligheten att konsumera som tidigare. Kanske drabbar det företaget som trodde sig göra en inbesparing. Med andra ord underskattar företagen vad som kan bli följden av att avskeda personal.

Ytterligare någonting företagen förbisett är att många av de friställda, aldrig kommer att söka sig tillbaka om de en dag behövs. Kanske har de vantrivts med sitt jobb, eller inte passat in i arbetsrutinerna, men gnetat på för att klara av en alldeles för dyr livsstil. Vad som går förlorat är inte bara erfarenhet och kunnighet om jobben, att lära upp nya om de kommer att behövas kostar pengar.

Följden av den kris vi tvingas genomleva kan bli att arbetstagarna helt enkelt måste dela på de jobb som kommer att finnas. Förståsigpåare påpekar försynt att automatiseringen kommer att göra så att inga nya jobb växer fram, snarare kommer de att bli allt färre. Om det blir så är det inte längre en fråga om att skapa jobb, utan att hitta på någonting annat som kan försörja innevånarna.

Hur ska människor som tänkt i samma tankebanor år ut och år in, kunna föreställa sig hur det problemet ska kunna lösas?  Svaret är kanske så enkelt att framtiden kommer att tvinga fram ett nytt tänkande vad gäller människors försörjning, vare sig vi vill det eller inte. Det finns en överlevare i nästan alla människor, därför kommer deras uppfinningsförmåga att bli det som ska ses om en frälsare.

Det är inte alls omöjligt att nya folkrörelser kommer att växa fram och att de blir gränsöverskridande, precis på det sätt EU försöker uppnå. Den stora skillnaden blir, att människorna själva kommer att skapa sina kontaktnät, utan hjälp av politiska makthavare.

Vad jag kan se koncentrerar vi oss alldeles för mycket på de hinder som ligger framför oss. Politiker kan inte skapa jobb, bara skapa förutsättningar genom rätt beslut. Ändå sätts det upp som politiska mål av de båda allianserna att just skapa jobb. Hur dum tillåts de vara? Istället för att sikta mot stjärnorna men bara träffa trädtoppar, måste man utgå ifrån vad vi har nu och förutsättningslöst titta närmare på olika lösningar som aldrig provats tidigare.

Hittade faktiskt en lapp som jag till och med antecknat vem som skrivit de kloka orden. För mig förklarar det jag skrivit ner på lappen alla samhällsexperiment vårt land utsatts för, men också varför politiker försöker rädda vår miljö från en katastrof som kan hända om fyrtio år.

Gertrud Lilja skrev nämligen så här för länge sen: Vi stirrar oss blinda efter det stora, märkliga och ovanliga, men går förbi det i djupaste mening sällsynta, det äkta. Det äkta är sällan storvulet.

Kanske är det så att det äkta som finns i vårt land inte är någonting storslaget att skryta över, men istället för att skämmas över att det blivit så, visar de politiska makthavarna upp en förfalskad bild av verkligheten.