Förkylningen tycks vara på väg ur kroppen, men tröttheten sitter i. Från att i vanliga fall vara pigg som en mört vid femsnåret, har jag senaste dagarna rört mig lika lite som en gammelgädda. När jag väl tvingat mig ur sängen har det inte funnits kraft att göra någonting. Att bli liggande kvar i sängen gör inte saker och ting bättre, hela dagen brukar vara förstörd. Nåja, ibland blir hela dagen förstörd bara av att läsa tidningen, det här landet har verkligen spårat ur, men det är visst bara ”vanligt” folk som lagt märke till det.

På något sätt känns den tidiga valstarten som att börja julskylta redan i augusti. Det ena vallöftet efter det andra haglar som spön i backen. Lite väl tidigt kan tyckas eftersom ingen vet hur det ekonomiska läget ser ut nästa höst. Bara en sådan sak som att vår en gång så stolta bilindustri kanske försvinner från vårt land av skilda anledningar, är väl bara ett av de frågetecken som finns.

Det är en chanstagning att förutspå hur framtiden kommer att se ut. Vi är ett litet land som är alldeles för beroende av exportinkomster. I finanskrisen och lågkonjunkturens spår kan det liknas vid att hoppa utan fallskärm och hoppas en höstack ska ta emot oss.

Det verkar som om ingen vill erkänna, att vi inte har någonting att falla tillbaka på om exporten drastiskt minskar. Ingen ägnade väl heller en tanke åt att vårt nej till euron skulle kunna föra med sig några negativa effekter, nu vet vi det. Den svenska kronan, som utan flytväst förtvivlat kämpar att hålla näsan över vattenytan, förstärker den oro många känner. Parollen från de politiska partierna borde ändras från jobb till alla, till garantilön åt alla.

För den som varit med under många år och sett hur jobb försvunnit inte bara genom nya tekniker, utan också politiska beslut, ser det oroväckande ut inför framtiden. Allt tal om tjänstesektorn som frälsarkrans är bara trams, bättre då att satsa på turism. Kanske det finns folk som vill se hur det verkligen ser ut i vårt land, istället för den förljugna bild som skapats under många herrans år.

Läste att socialdemokraterna ska plocka fram och damma av de gamla ideologierna. Att plocka fram någonting som stoppats undan så länge av partiets ledande, gäller att de hängs ut och vädras för att få bort lukten från malkulorna. Eftersom partiet under många år inte följt sin egna ideologi, kommer nog ingen annan att göra det heller.

Efter den socialdemokratiska kongressen är jag tveksam till vad Mona och Co kan uträtta. Ja, om man bortser från att vräka ut skattpengar vill säga, där vilar inga halta löss precis. Det som bekymrar mig mest är de partikamrater som istället för Mona gjort uttalanden. En del av dem representerar den värsta sorten av politiker, de som först och främst och slutligen, enbart tänker på sig själva. Tyvärr finns det gott om sådana människor inom politiken, oavsett vilket block de tillhör.

Det låter så vackert att få höra vad som ska rättas till och hur orättvisor ska bekämpas, men de flesta av som säger sig ska göra det, har själva varit med om att besluta om försämringarna de senaste tjugo åren. Vi lever i ett modernt samhälle som utvecklats i takt med tiden, hörde jag en politiker säga. Det kan vara förklaringen till att omständigheterna kanske tvingar oss att gå tillbaka några år i tiden, politiken har inte utvecklats i takt med tiden.

Det är egentligen alldeles galet att vi talar om hur vårt samhälle utvecklats. Om man exempelvis jämför gamla och nya hus, inser man att vi tappat bort vad ett hem egentligen betyder. Charmen med gamla hus är att de byggdes med tanke på att vara en plats för familjen, eftersom den mesta tiden tillbringades inom hemmets väggar. Långa arbetsveckor lockade inte till fritidsaktiviteter i samma omfattning som nu. De stora barnaskarorna till trots var det inga stora ytor de hade att leva på. Nu byggs stora hus och lägenheter för folk som knappast är hemma på grund av tidsbrist.

Inte blir det lätt att anpassa politiken efter den moderna tiden, det är ett som är säkert. Men skulle de makthavande råka titta lite närmare på hur verkligheten ser ut, kommer säkert lösningarna efter hand. Det fungerar nämligen så att alla pusselbitar passar in, när man inte är tvungen att kämpa mot ödet och hela yttervärlden för att få det att gå ihop.

Jag tror inte Mona Sahlin är kvinnan att kunna ena partiet, som fortfarande inte kommit på vad de gjorde för fel vid det senaste valet. Det är vanskligt att försöka sig på att begripa hur landets invånare tänker och röstar, eftersom de sällan gör sin röst hörd. Egentligen handlade det inte om något fel, utan att Göran Persson bara följde i tidigare partiledares fotspår, som så ofta visat sig inte klarat av att nå ända fram. Anfall är inte bästa försvar, det får försvaret att läcka som ett såll.

Att se bakåt istället för framåt är ingen bra metod, det gör att man stupar på det man annars sett finnas mitt framför näsan. Med det menar jag att den som grubblar alltför mycket över sina fel, gör dem därigenom endast värre. Någonting att tänka på för alla partier.