Det känns som om jag numera får tvinga mig till att sitta ner och skriva min blogg. Jag får varje dag en känsla av att allt upprepas, på grund av politikers rädsla att inte våga erkänna, så oändligt lite de kan påverka den närmaste framtiden. För mig är de politiska beslut som tas bara chanstagningar, går det så går det.

När jag och många med mig ser att det är på väg att barka åt helsike, uppmärksammas det inte alls av våra ledande makthavande politiker. Jag vill innerst inne inte få rätt i, att våra så kallade folkvalda är på väg att köra vårt samhälle i botten, ändå har jag en känsla av att det är precis vad som är på väg att hända.

Tydligast ser man det genom de idiotiska besparingarna inom skola, vård och omsorg, men även vansinniga ny- och ombyggnader inom kommuner och landsting. De så kallade folkvalda är inte är vuxna uppgiften att förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Ändå är det vad deras uppdrag går ut på, inte att föra fram sin egen ideologiska uppfattning om hur vårt samhälle ska se ut.

Redan på femtiotalet var författaren Ivar Lo-Johansson inne på att skapade galjonsfigurer utnyttjades i ett syfte som inte var så ädelt. Och visst är det så när man tittar närmare på hur de politiska partiernas ledare fungerar i vår moderna tid.

Galjonsfigurer är väl inte rätt ord i vår moderna tid, snarare har partiledarna blivit reklampelare, som för ut ett budskap för att dra till sig väljare. I dagens enorma medieutbud är det viktigt för en partiledare att inte bara höras och synas, utan också att kunna visa sig vara trovärdig. Just framtoningen av att vara en person som kan ta tag i saker och ting är viktigare än budskapet, eftersom tittarna eller lyssnarna glömt vad som sagt efter fem sekunder.

Att göra mätningar vilka partiledare som har störst förtroende är egentligen värdelöst, eftersom personen ifråga inte kan uträtta någonting på egen hand. Det är de anonyma som utför grovjobbet inom partierna, utan dem finns inga partier att leda.

Mona Sahlin har litet förtroende hos till och med sina egna partikamrater, det bådar inte gott för vare sig för hennes eller partiets del inför valet nästa år. Jag för min del har svårt att tänka mig Mona som statsminister, precis som de tillfrågade i undersökningen. Hon är en duktig debattör, men hennes meritlista är inte smickrande. Mycket har hon sagt sig vilja göra, men mycket litet har blivit gjort när hon haft chansen.

Visserligen dräller det inom politiken av personer liknande Mona (vi har en hel drös av dem inom vårt landsting) som lovar mer än de kan hålla, men kravet på en partiledare är alltid större. Med de nuvarande alliansbildningarna blir den partiledare som utses till ”lagledare”, ansvarig för att ta ut det bästa ”laget”. Ja, så borde det vara, men med de allianser som skapats är det tjänster och gentjänster som styr uttagningarna, det kan inte annat än barka åt helsike.

Att skapa ett vinnande lag är inte lätt och satsa på att anfall är bästa försvar har sällan eller aldrig fungerat. Det blir tröttsamt i längden att titta på när båda ”lagen” fegspelar, det får bara publiken att svika. Men det är inte bättre att lova runt och hålla tunt som så ofta görs när makten står på spel, det skapar bara misstro mot hela det politiska systemet.

På något sätt känns det som om de etablerade partierna håller på att gräva sin egen grav. Vill det sig illa kommer SD att dansa på den, men det kan också vara så att hela vårt politiskt styrda samhälle sjunger på sista versen.

Det hela har smugit sig på, eller ska jag säga att invånarna växt in i en ny roll utan att varit medvetna om det. Allt mer ansvar läggs på invånarna och tvingar dem göra saker som de betalar för att få utfört, det är ju vad skatterna är avsedda för. När inte de offentliga verksamheterna kan leva upp till vad de är avsedda för, inser säkert de flesta att det är ohållbart.

Eftersom svenska folket är det politiska etablissemangets arbetsgivare, har de också rätt att avskeda hela bunten om inte arbetet utförs till belåtenhet. Det är ju så enkelt att fälla hela vårt politiskt uppbyggda system, det räcker med att folket låter bli att rösta vid nästa val. Kan folk gå i strejk för högre löner och arbetsvillkor, varför inte strejka för att tvinga fram ett bättre samhälle.

För en del låter det kanske som en omöjlighet, men för mig gör det inte det. Genom SD:s framgångar och de etablerade partiernas oförmåga att tillsammans försöka rätta till de fel som finns, ökar misstroendet mot det system vi nu har. Om bara en bråkdel av folket (de som är involverade inom politiken) röstar, finns inget parti som kan säga sig fått mandat att utöva politisk makt. Ett nytt samhällssystem måste då se dagens ljus för att undvika ett fullständigt kaos.

Det handlar inte längre om vad våra politiker säger att de vill och kan göra, utan vad invånarna vill att de makthavarna politikerna ska göra. Det börjar dra ihop sig, jag har en känsla av att många politiker redan resonerar som så, att det var roligt så länge det varade.