Läste för snart fyrtio år sen en förutsägelse av en vid den tiden erkänt skicklig ekonom, att vårt lands ödesår skulle komma runt 2010. Vad han baserade sin förutsägelse på var, att när politiska ideologier istället för invånarnas behov tillåts avgöra färdriktningen, går ett samhälle mot sin undergång. Det är några politiska vägar som prövats sen dess av våra politiska makthavare, tyvärr har lika många misslyckanden bortförklarats med att de inte nått ända fram.

Hursomhelst var anledningen till förutsägelsen att ett litet land inte har råd med en omfattande byråkrati, vilket är oundvikligt i ett onödigt tillkrånglat politiskt styrt samhälle. Ett år före ödesåret kan man lugnt påstå att han troligen kommer att få rätt. Lite hjälp på traven har han naturligtvis fått av finanskrisen och lågkonjunkturen, för när det blir ont om pengar, går det inte att förvara ett politiskt byråkratiskt uppbyggt samhälle, pengarna behövs till invånarnas överlevnad.

Gudarna ska veta att det under många år, varit tillgången på pengar som fått styra omfattningen av den service vi betalar skatt för att få utförd. Hur vi haft råd med att betala de politiska företrädarna när pengar saknats till skola, vård och omsorg, kräver en förklaring från de politiska makthavarna.

Nåja, våra politiker har inte legat på latsidan för att få in mera pengar. Utöver att vända på alla stenar (om det är för att hitta pengar har jag aldrig fått klart för mig), praktiserar de flesta offentliga verksamheterna en sorts företagsekonomi, inte minst kommuner och landsting gör det. Med utgångspunkt från att gå med plus, har makthavarna tvingats sätta upp vinstmål och därför försökt öka inkomsterna. Det i sin tur har lett till att både kommuner och landsting startat egna vinstdrivande bolag, som konkurrerat ut privata näringsidkare. Inte undra på att det finns ett motstånd mot att starta egna företag som kan slås ut genom osund konkurrens.

Eftersom vinsterna inte blivit som de var tänkt, har det räddande halmstrået ökade skatter använts flitigt av landstingsledningar, men även staten har varit en lika god kålsupare i det tysta under åren. Vad är enklare än att skapa nya skatter och avgifter som ska ha ett visst syfte. Om det sen används till de saker som sägs är nästan omöjligt att kontrollera. 

Det finns många minst sagt underliga skatter i vårt land som kan ifrågasättas. De flesta har säkert märkt att det kostar skjortan att använda bland annat el, eftersom det tillkommit både det ena och andra. Vad vi förbrukar i el i ett hushåll kostar inte mycket, men efter att grön skatteväxling, nätverksavgifter och gud vet allt lagts på, stiger kostnaden betydligt. Som om inte det är nog, beläggs därefter alla skatter och avgifter med moms.

Trots all den finurlighet som fordras för att komma på nya skatter och avgifter, tycks ändå pengarna gå upp i rök. Det beror på att politiskt valda personer inte är handplockade företagsledare precis, därför har kostnadernas betydelse helt tappats bort i hanteringen.

Vad som hänt de senaste tjugo åren inom de offentliga verksamheterna är samma sak, som när affärsägare för att täcka upp en minskad försäljning, höjer sina priser. Ja, det finns förstås en väsentlig skillnad, de politiska makthavarna hänvisar alltid till att de extra skattpengarna är till för att rädda välfärden.

För de pressade affärsägarna däremot blir följden att kunderna handlar efter plånboken och med fötterna, det vill säga springer till billigare butiker. Prishöjningar är ett idiotsäkert sätt att driva företag mot konkurs med andra ord. De offentliga företagen kan inte gå i konkurs, det blir ägarna (det vill säga skattebetalarna) som får betala förlusterna.

Eftersom skattebetalarna är arbetsgivare åt de politiska makthavarna, har vi en minst sagt underlig situation att hantera. Det är bara möjligt att avskeda dessa vart fjärde år, men under den tiden har de kunnat ställa till med stor skada. Inte många har utnyttjat möjligheten att få bort odugliga politiska företrädare, den möjligheten finns trots avsaknaden av regelrätta personval.

På något underligt sätt får det jag skrivit ovan mig att tänka på vår nuvarande regering.  Alliansregeringens utgångspunkt var antagligen teoretiskt riktig, att sänka skatterna för att få snurr på tillväxten i ekonomin. De borde ha stannat där några år, innan de gjorde slag i saken och satsade på jobblinjen.

Det har inte skapats några nya jobb utan tvärtom, vilket inte är så konstigt med tanke på finanskris och lågkonjunktur, men även sådana saker måste tas med i beräkningarna. Någonting som tydligen glömdes bort i hastigheten var, vilka konsekvenser det kunde få för landets invånare. Det kan knappast ha varit medvetet att många människor skulle drabbas av en obarmhärtig, ja rent av omänsklig behandling av de verksamheter som skapats för dem och som de betalat för genom sina skatteinbetalningar och avgifter. Den politiker inom alliansen som inte fattar att alla dessa kommer att hämnas om inte orättvisorna rättas till, får skylla sig själv.

Problemet som startade det hela, var ju egentligen så enkelt att det producerades mer varor både här hemma och ute i världen än vad som kunde säljas. Ja, om man bortser från miljöivrarnas krokben på bilindustrin, förstås. Aldrig kunde de väl ens drömma om att inte bara våra storindustrier, utan hela industrivärlden skulle drabbas. Nåja, gjort är gjort, men för ett land som vårt som är så beroende av sina exportprodukter, var det ett dråpslag.

Runt om i världen rustar nu de multinationella företagen för en återhämtning, problemet är bara att länder med låga löner, redan nu tillverkar det mesta av vad människorna behöver till billiga priser. Bilar tillverkas i Indien till samma kostnad som en moped säljs för i vårt land. Visserligen skulle den bilen kosta mer än tredubbelt så mycket på grund av alla skatter och importavgifter plus moms i vårt land, men vi är inte intressanta. De säljer allt som kan tillverkas i sitt eget land, varför då försöka sig på att anpassa bilarna efter de regler som gäller i Europa.

Men visst kommer de billiga bilarna antagligen att säljas någon gång även i Europa, vilket kommer att tvinga de tidigare stora bilföretagen att ta skeden i vacker hand. Enda chansen för bilmärket Volvo att överleva tycks vara att tillverkningen sker i Kina. Vad som händer med Saab kan nog ingen förutsäga, men någon bilindustri att skryta med tror jag inte vi har kvar i landet om några år.

Redan nu är dessutom vår stolta lastbilsindustri i gungning, frågan är om de kan överleva genom att fortsätta tillverka fordonen i vårt land. De har redan fabriker i andra länder, det är ju faktiskt bara för dem att välja det mest lämpliga. Våra politiker har ingenting att sätta emot pressade aktieägare som riskerar sina pengar.

Det ser med andra ord dystert ut för industrijobben i vårt land framöver, jobb åt alla kan vi med all säkerhet glömma. Nu är vi så lyckligt lottade att enorma ytor av vårt land inte används idag, det finns gott om plats för människor att skapa ett nytt liv för att överleva istället för att trängas i storstäder. Och det är väl vad våra liv handlar om, eller har jag missat någonting …

Jag har svårt att tänka mig någon politisk lösning, som kan förhindra att vårt nuvarande samhällssystem går i graven. Oavsett de vitt skilda politiska idealen har allting gått i samma hjulspår, som nu blivit så djupa att underredet skrapar i. Med allt färre som ska dra det tunga lasset, förstår man att de inte kommer att fungera. Frågan är bara när det kommer att slå stopp.

Vad det nu måste handla om är att politiker och myndigheter släpper människorna i landet fria. Det är nämligen så att de flesta duger någonting till om man tror på dem och låter dem så mycket som möjligt handla på eget ansvar. Om inte de politiska makthavande har förtroende för vad landets invånare kan göra utan regler och förordningar, kommer de själva att gå under.

Allt handlar om förtroende för vad människan kan utföra på egen hand.