Trots att jag fortfarande är öm i baken, efter att ha vridits som en korkskruv och knådats så att muskler jag inte visste om att jag hade ömmar, känns det i alla fall lite bättre i dag. Men jag får inte bli sittande lång stund, därför ska det här förhoppningsvis inte ta mer än en kvart att skriva.

Läste som hastigast att Försäkringskassan behöver mera pengar, runt ett par miljarder. Anledningen är att sjukskrivningarna ökat dramatiskt och makthavande politiker frågar sig vad fasiken som hänt. Finansministern har ju gått efter ett idiotsäkert recept, som skulle få alla i arbete! Ja, som det antagligen var tänkt, skulle ingen ha råd att vara sjuk eller arbetslös.

Hur kan det då komma sig att folk plötsligt blivit sjuka i massor? Inte kan det väl vara så enkelt att de sjuka som tvingats jobba, blivit ännu sjukare? Det kan ju också vara så att de som borde stannat hemma i sängen några dagar för att bli frisk, jobbat och dragit på sig någonting betydligt allvarligare. Om så är fallet har vi nu inte bara sjuka människor att ta hand om, utan också ett sjukt samhälle. Men den konsekvensen borde de makthavande ha insett från början, att människor faktiskt inte kan behandlas som maskiner som om de gör sönder, kan repareras över en natt.

Synen på människan har förändrats i vår moderna tid. Man får en känsla av arr våra så kallade folkvalda tycker, att det finns alldeles för många pensionärer, sjuka och arbetslösa som inte är till nytta för staten. Det märkliga är, att den enda grupp som kan anses vara ”onyttig” för vårt samhälle, är alla de som har politiska uppdrag och politiskt skapade jobb.   

Att så kallade folkvalda är till för folket har man svårt att tro, efter att ha sett konsekvenserna av många beslut. När exempelvis jobblinjen, som också medförde förändringar av a-kassa och sjukförsäkringen drog igång, var det inte med invånarnas bästa för ögonen. Istället var det landets ekonomi som prioriterades, det skulle medföra en förbättring av vårt välfärdssamhälle.

Genom att lära svenska folket att inte vara bidragsberoende, skulle alla lägga manken till för att få ett jobb. Det skulle bli som ringar på vattnet och skapa nya jobb. Det var minst sagt finurligt uträknat, den som inte orkar med att sköta ett hem, måste ha hjälp med arbeten i hemmen. För att inte folk skulle gnälla för mycket, infördes möjligheten till avdrag i deklarationen. Det är knappast någon vanlig pensionär, långtidssjuk eller arbetslös som kunnat unna sig den lyxen.

Men det fanns en hake och inte en så liten heller, hur skapar man nya jobb inom den privata sektorn? Det är sannerligen inte lätt att få företagen att anställa personal, det är förenat med an massa problem, inte minst ekonomiska. Politiska åtgärder som förenklar företagande, är svåra att genomföra i vårt byråkratiska samhälle.

Men det problemet var det tydligen tänkt att det skulle ordna sig självt. Eller snarare hoppades de styrande att det skulle göra det. Vid den tiden fanns nämligen en övertro på en ständig ökning av tillväxten i ekonomin och att marknadskrafterna skulle ta hand om resten. I de framtida prognoserna fanns inga mörka mål på himlen, bara en klarblå underbar himmel.

Allt hade varit frid och fröjd om inte omvärlden ställt till det för vårt land. Finansministern har sparat och gnetat för att skapa en stabil ekonomi, men den ekonomin kan slås i spillrot tack vare slösaktiga regeringar i andra länder. Jag kan förstå att vår finansminister satt sig på bakhasorna, mot EU:s försök att få ta del av den svenska kakan. Med hot om att hela EU kan stå och falla med vårt lands motsträvighet, blir det antagligen att bita i det sura äpplet.

Den som i leken ger sig med, får leken tåla brukar man säga, och det ska mycket till innan vår regering tar mod till sig och kliver ur EU:s sandlåda. Nåja, just nu liknar EU förstås mera en hönsgård, där allt fler medlemsländer kacklar efter pengar. Och det kan man förstå, eftersom det inte är EU:s pengar, utan medlemsländernas. De krisande länderna vill helt enkelt ha tillbaka vad de betalat och det med ränta. Vad de aldrig får tillbaka är de pengar som EU kostar och har kostat, de är förlorade för alltid.

Men om man bortser från EU, vad kommer att hända i vårt land? Utöver vad regeringens samhällsexperiment kostat många av landets invånare, återstår notan för de skador det orsakat. Som det verkar är det socialkontoren och Försäkringskassan som kommer att få ta den första stora smällen, vilket kommer att påverka både landets och kommunernas ekonomi. Den nedåtgående spiralen har bara börjar röra på sig, man vågar inte ens tänka på när den sätter fart.

Om inte vår regering vetat om det tidigare, så är det faktiskt sant det man sa förr i tiden: Snålheten bedrar visheten.

Vaknade i söndags och hade svårt att komma ur sängen. Jag trodde det skulle gå över, men det har bara blivit värre. När jag ringde till min vän ”kotknackaren” under gårdagen, ställde han omedelbart diagnosen att jag råkat få ischiasnerven i kläm. För den som aldrig råkat ut för det, kan jag tala om att det gör fruktansvärt ont. Trodde att sängläge skulle hjälpa, men det blev bara värre. I väntan på att få hjälp av kotknackaren nu på förmiddagen, gäller det att hålla mig i rörelse, annars kommer jag att se ut som en martall. Nåja, det gäller att tänka på annat när det värker, så tankarna maler på hela tiden.

Den moderna tiden har inte blivit som många tänkt sig. Det är svårt, ja, nästan omöjligt att ägna sig åt en långsiktig planering, eftersom förutsättningarna ändras nästan för varje vecka. Någonting som definitivt har förändrats i krisländerna är invånarnas syn på politiker. I Grekland har bara 3% förtroende för de politiska makthavarna, vilket gjort att extrema partier fått huvuddelen av  sympatisörerna. Trots det fortsätter den makthavande eliten att fatta beslut över invånarnas huvuden. Ilskan mot de gamla etablerade partierna växer, det är verkligen en krutdurk de styrande i Grekland sitter på just nu.

När det börjat gå upp för folk att även vi kommer att drabbas av krisen, kan man höra att ilskan mot de styrande finns även här hemma. Och det kommer säkert att bli ännu fler som vänder våra gamla etablerade partier ryggen, det ligger i tiden. De politiskt valda har invaggats i en tro, att de aldrig skulle komma att påverkas av de negativa konsekvenser, politiska beslut har ställt till med.

Men det har blivit för mycket som gått snett och jag är inte direkt förvånad över, att allt fler säger sig sympatisera med SD. Skulle de makthavande politikerna finnas ute på gator och torg och lyssna på vad folk tycker och tänker, kanske de i alla fall skulle få sig en tankeställare. Men det skulle knappast innebära en förändring i det politiska tänkandet, det sitter inympat i ryggmärgen.

Det ser med andra ord inte bra ut, för de gamla trötta och dästa företrädarna för de etablerade partierna. Sossarna sätter sig definitivt i rävsaxen när de lovar förbättringar för invånarna, som de inte vet om de kan infrias, eller inte. Det går inte längre att ta ut framtiden i förskott, eftersom ingen i dag kan säga hur framtiden kommer att se ut.

Har läst ett antal utländska tidningar där det spekulerats om, hur Europa kommer att påverkas av en Grekisk statskonkurs. Om man sammanfattar artiklarna tycks de vara överens om en sak, hela Europa kommer att drabbas. Följdverkningarna kommer att skaka EU i grunden, frågan är om denna väldiga kolloss på lerfötter ska falla sönder och samman.

De mest klarsynta analyserna kommer faktiskt från Amerika, där är man djupt oroad över det som nu händer i Europa. Amerika har nog med sina egna problem, men den Europeiska krisen väntas även stoppa upp den uppgång som kunnat skönjas de senaste månaderna. Visst finns det nackdelar med att tillhöra en global värld, det har inte längre någon betydelse var någonstans i världen en kris uppstår. Och ingen kan säga vad som ska hända härnäst.

Efter att ha skrivit det här på stående fot, måste jag nu göra mig klar för att åka till kotknackaren. Det är bara att hoppas han kan fixa till den krånglande ryggen.

Vissa politiker anser sig ha en inbyggd kompass, som kan göra flyttfåglar avundsjuka. De använder den inbyggda kompassen till att göra politiska vägval. När det sedan visar sig att kompassnålen pekat alldeles åt helsike, försvaras det med att vägen inte nådde ända fram. Kompassen är det aldrig fel på.

Det vägval alliansregeringen gjorde kommer inte att nå ända fram, man kan redan se slutet på vägen. Att den väg de valde inte har några sidovägar att ta in på, betyder att vi tvingas vara med till vägs ände. Vad som väntar vid vägens slut, får komma som en överraskning.

Det är inte bara vårt lands egna problem som kommer att hamna i fokus, utan också vad EU kommer fram till att vi ska medverka i. Att EU vill ha mera pengar av vårt land är ingen väl bevarad hemlighet, vi är ett rikt land och ska därför ställa upp för de som inte har några pengar.

Grekland är bankrutt, pengarna tar visst slut inom några dagar. De pengar EU satsat på att hålla Grekland på fötter, har varit bortkastade. Men det stod ju klart redan från början, de flesta Greker ville inte bli ”räddade”, efter att ha hört vad de måste betala istället. Det är en sak att få av staten, men ska staten ta tillbaka det som staten en gång gett, ja då jäklar. Resultatet har vi redan fått en föraning om, få se vad som blir kvar efter de kravaller som kommer att avlösa varandra.

Men i vårt land är det lugnt, än så länge. Men våra huvudfigurer börjar få problem med både EU och en aldrig sinande flyktingström, som ger SD allt fler sympatisörer. När det gäller EU, har de fått vara med och solat sig i glansen, nu förväntas de också ställa upp när EU behöver pengar. Naturligtvis har både stats- och finansministern invändningar mot det, men det är svårt att sätta ner foten, när den befinner sig en bra bit upp i luften. Det kan bli så efter att ha svävat på moln, efter allt beröm om hur duktiga vårt lands regering varit. Det är lätt att falla för smicker, men hur fantastiskt smickret än kan uppfattas, har det alltid en baksida.

Har vi verkligen råd att stötta EU med pengar? Kanske vi borde se närmare efter hur många miljarder mindre statskassan kommer att få in nästa år. För visst kommer skatteintäkterna att minska, det är bara en fråga om hur mycket. Många branscher har börjat känna av krisen ute i Europa, men än så länge har vi inte märkt av det med samma kraft som många andra länder.

Vi har varit med förr om hur en lågkonjunktur kommer smygande, vilket skapat en förrädisk känsla av att det inte ska bli så farligt. Därför upplevs det som överraskande när krisen är ett faktum, invånarna har inte varit förberedda. Just så upplever många som varslats om uppsägning det hela. Att det försvunnit några hundratal jobb här och där, har ju inte varit alarmerande. Men det hela är som vad många bäckar små kan åstadkomma på våren eller en regnig sommar. 

Genom den låga a-kassan kommer många branscher att drabbas, pengarna räcker bara till det nödvändigaste. Så långt hade inte regeringen tänkt. Vad hjälper det att det lönar sig att arbeta, om det inte finns något arbete, för de som förlorar sina jobb. Om vi hamnar i en kris är risken stor att just den låga a-kassan kan orsaka att krisen blir djupare.

Vad som intresserar mig mest är, hur svenska folket kommer att reagera, om vi hamnar i en djup och långvarig kris. Både regering och opposition har varit frikostiga att lova bort skattebetalarnas pengar, ingen har talat om hur de ska kunna dra ner på de fasta kostnaderna. Kanske någonting för partistrategerna att titta närmare på, man vinner inte ett val på orealistiska löften som inte kan infrias.

Men problemet är inte bara att hålla vårt land flytande, det är att allt fler vänder sig emot de gamla etablerade partierna. De ser en skola, vård och omsorg som blir allt sämre för varje år och det är ju de sakerna som invånarna betalar skatt för att ska fungera. Ansvaret för att de viktiga samhällsfunktionerna ska fungera, vilar med vårt politiskt skapade samhällssystem, helt på de politiskt valda. När det visar sig att de inte är vuxna uppgiften, tappar människorna förtroendet för vad de kan göra.

Som det här med den svenska jordbrukspolitiken, som på nytt är på väg att skapa månskensbönder av de som vill ha sina gårdar kvar. Många mjölkbönder har försökt dubbla sina besättningar, men bara fått mera huvudvärk. Kan det verkligen vara möjligt att ett lands regering, bara ser på när bönderna utrotas, men är villig att satsa ofattbart med pengar på att rädda rovdjur?

När man dessutom ser hur arbetslösa och sjuka behandlas i vårt fantastiska välfärdsamhälle, finns skäl för att döpa om det. Varför inte till ett människofientligt samhälle, för det är ju så många upplever det i dag. 

Jag har alltid sett till, att försöka bryta en dålig vana. Det började kännas som om det blivit en dålig vana, att sätta mig vid datorn varje morgon. Tack och lov har det funnits viktigare saker, som fått mig att hoppa över skrivandet. Visst har huvudet varit fullt av en massa tankar om ditt och datt varje morgon, men jag kände mig inte tvingad att sätta mig ner och skriva om det. Hur jag än hackar på politiker förändrar det ingenting, vårt land fortsätter att styras av människor som tror sig veta bäst. 

Har därför i lugn och ro följt valet i Amerika och inte brytt mig ett dugg om, vad som hänt i vårt land. Ja, vad våra politiker hållit på med, de har ju inte åstadkommit några kioskvältare precis. Om det var orkanstyrka under den Amerikanska valrörelsen i dubbel bemärkelse, har vi här hemma bara haft storm i ett vattenglas. Man kan förstå att fler än jag, tröttnat på hur vårt samhälle missköts av våra så kallade folkvalda. Det gäller inte bara vår regering, utan även landstingens och kommunernas styrande.

Försöker man styra ett folk i en viss riktning, skapar man bara splittring, istället för att ena ett folk. Vår nuvarande regering har, precis som tidigare regeringar, varit alldeles för ivrig att förändra för invånarna, istället för att förbättra. Vår regering skickar samma budskap som Obama, fråga inte vad staten kan göra för dig, utan vad du kan göra för staten. Naturligtvis ska det vara omvänt, anställda inom staten, kommunerna och landstingen är avlönade av skattebetalarna, de ska se till att invånarna får full valuta för sina skattepengar.

Vår statsministers hätska påhopp på SD, ska väl ses som en storm i ett vattenglas. Uttalandet visade inte bara att det udda partiet börjar utgöra ett hot mot de etablerade, utan också att allt fler människor, numera öppet visar sitt missnöje. Opinionssiffror är visserligen en sak, men markeringen många gör, att de sympatiserar med SD, visar att de är trötta på det politiska tjafs som ständigt pågår mellan regering och opposition. Det räcker inte längre med prat, det fordras att det händer någonting.

Nåja, det närmaste året kommer det att visa sig, hur våra politiker tänker hantera en situation där det gäller att få pengarna att räcka till. Krisen smyger sig på oss och de varsel som lagts, visar att nästa år kan bli bekymmersamt. Enligt många bedömare, var den förra krisen bara en förvarning för vår del, vi klarade oss ganska helskinnade. Men den som nu ligger framför oss däremot, kommer att drabba vårt land betydligt värre.

Läste en optimist som skrev att den allt djupare krisen i Europa, skapar ett uppdämt behov, att hjulen kommer att snurra för fullt igen redan nästa år. Men kort därefter, kunde jag läsa att när kriser kommer tätt inpå varandra, blir människorna försiktigare med sina pengar. Om det stämmer, kommer vi inte att konsumera, som vi gjort tidigare. Om det betyder att konsumtionssamhället kommer att gå i graven, får vi väl se. Men på något sätt känns det som vi är på väg, att säga adjöss till det ekonomiska tillväxttänkandet.

Vad jag kan förstå, kommer det att bli betydligt svårare att låna pengar framöver. Dessutom kommer bankerna, som inte varit så noga med amorteringar, att dra åt tumskruvarna på låntagarna. Tyvärr kan det bli den utlösande faktorn så att fastighetsbubblan spricker. Det kan bli så om många som hängt på fallrepet en längre tid, måste försöka sälja sina hus eller bostadsrätter.

En minskad konsumtion drabbar storstäder allra mest, där finns inga stora industrier, utan mest företag som är inriktade på försäljning och service. Att Ericsson gör sig av med folk i Stockholm är därför oroande, det betyder att andra mindre företag, får det svårare att överleva.

De stora företagen sitter inne med all den information vi alla andra skulle behöva, som då naturligtvis skulle ha getts av vår regering. Nu vinklas det som att företagen gör sig av med anställda för att tjäna mera pengar, men det är inte hela sanningen. De rustar sig för en kris som kan bli långvarig och då gäller det att ha låga fasta kostnader.

Samma sak gäller även staten, kommunerna och landstingen, de måste snabbt anpassa sig till en ny ekonomisk verklighet. För de politiska makthavarna, en test om vilka som ska prioriteras, invånarna och den service de betalar för att få genom sina skatter, eller vår enorma byråkrati. Det kommer med andra ord att visa sig om de politiska makthavarna, kan ta det sociala ansvaret eller inte. Minsta missbedömning om vad som är viktigast, kommer att straffas vid nästa val.

Man ska inte i all evighet ha politiken som levebröd, det ska vara ett tillfälligt hedersuppdrag.

En förkylning är på gång, det känns i hela kroppen. Naturligtvis är det vädrets fel, ja, och alla människor som snörvlar och nyser vart än man kommer, förstås. Får väl se vart det barkar, skulle faktiskt vara ganska skönt att ligga till sängs och läsa några dagar. Det spelar ingen roll hur sjuk jag är, men läsandet kan jag inte vara utan.

Kan inte undgå att höra, hur försiktiga folk börjar bli med sina pengar. Det talas mer om pengar som det kan sparas in på, än vad folk ska köpa för sina pengar. Även EU måste spara pengar. På vad är svårt att ens gissa sig till. Den budget som lagts fram döms ut av de länder som är försiktig med pengarna, en femtiotalsbudget blev omdömet. Alldeles rätt, det slösades med pengar vid den tiden. Pengarna strömmade in i en takt vårt land aldrig upplevt och de som skulle förvalta pengarna, satte verkligen sprätt på dem.

Det är lätt att vara politiker i goda tider, men betydligt svårare när det inte längre går att lova förbättringar. Den stora frågan är vad EU ska dra in på, blir det jordbruksstödet eller …? Ja, vad det än blir, kommer det att väcka proteststormar ute i Europa. EU har hamnat i en ohållbar situation som de styrande får svårt att klara sig ur.

Det mest naturliga skulle ju ändå vara att krympa hela organisationen, rätta munnen efter matsäcken. Att se över hela den enorma administrationen, som måste kosta oerhört mycket pengar varje månad. Ska man dessutom lägga till de pensioner som betalas ut, måste det till ett stort kassavalv med pengar att ta ur.

De krisdrabbade länderna har väl knappast råd att betala någonting till EU, de måste ju låna för att hålla näsan över vattenytan. Det är väl bara en tidsfråga innan Spanien hamnar i samma problem som Grekland, men påverkan på övriga Europa kommer att bli betydligt större. Har svårt att tänka mig, hur EU och euron ska kunna överleva en kris som varar några år.

Efter att under många år enbart talat om tillväxt i ekonomin, har regeringar svårt att ställa om till att vara försiktig med de pengar som kommer in. Man har ju hela tiden tittat framåt och räknat in kommande intäkter, som om de redan fanns på bankkontot. Ingen tycks ha räknat med att ödet eller vad man ska kalla det, har haft någonting helt annat i beredskap.

Man märker redan nu att länder börjar se om sitt hus, det egna landet måste gå före EU, för länderna och dess invånare måste ju finnas där de är vad som än händer. Den egna existensen står på spel, det är alltid de styrande, som får stå till svars för det som händer i det egna landet.

Läste som hastigast att det ser allt dystrare ut för tillverkningsindustrierna. Tacka för det när allt fler blir arbetslösa, det betyder en minskad konsumtion. Effekten av den minskade konsumtionen kommer smygande, det går långsamt utför till att börja med för att efter hand rulla på allt snabbare. Det här är som att försöka stoppa tiden. Men det är klart, man kan ju ta ur batteriet förstås och börja på ny kula.

Att börja på ny kula är väl antagligen vad vi tvingas till, men vi borde ha gjort det frivilligt för länge sedan. Den stora bromsklossen till att förändra vårt sätt att leva, har varit det politiskt uppbyggda samhällssystemet. Den politiska makten har varit viktigare, än att skapa ett samhällssystem anpassat efter invånarnas behov.

Mitt råd till alla de som är politiskt aktiva är, gå ut och lyssna på vad folk har att säga. Ett parti har gjort det nämligen SD och det partiet kommer att växa sig ännu större, om ingenting görs för att ta tag i det problem, som öppet borde ha diskuterats för länge sedan.

Våra så kallade folkvalda står inför ett delikat problem. Ska vi dela med oss av invånarnas skattepengar, eller behövs de till det invånarna betalar skatt för att få?

Jag slutar nog aldrig förundras över hur politiker tänker. Men det var en sak om de tänker annorlunda än vi andra, bara de inte försöker genomföra det de kommit fram till. Tyvärr beslutas om halvmesyrer som sedan lappas och lagas, istället för att skrotas och börja tänka i andra banor. Det senaste utspelet från vår utbildningsminister ska väl ses som ett försök att rädda ansiktet, men det blir bara ännu mera fel. Betyg från fyran kommer inte att ge eleverna bättre kunskaper, däremot riskerar många unga att slås ut redan tidigt.

Har för mig att skolan är till för, att de unga i ett senare skede av livet, ska ha en grund att stå på. Därför är det ytterst viktigt att de som har problem med att lära sig läsa och skriva, ska få den hjälp de behöver. Införs prestationskrav i undervisningen redan vid unga år, kan det leda till en katastrof.

Det första en skolminister ska titta närmare på är, hur det ska kunna bli arbetsro i skolan. De mest stökiga är de som inte kan hänga med i undervisningen, bland annat på grund någon bokstavsdiagnos och har svårt att sitta stilla under lektionerna. De har blivit allt fler med åren, precis som ungdomar med läs- och skrivsvårigheter.

Lättaste sättet att ta hand om dessa elever, är att låta dem ”springa” av sig, eller låta dem lära sig på deras villkor och i sin egen takt. Det är inget fel på intelligensen hos de som har läs- och skrivsvårigheter, däremot har de fötts med andra talanger, som inte uppmärksammats av våra politiker.

Vad jag kan förstå har de här ungdomarna ärvt sina dolda handikapp från någon av föräldrarna. Problemet har alltså funnits under många år, utan att myndigheterna tagit tag i det. När kraven på kunskapsnivån har höjts, hamnar nu ett gammalt problem i rampljuset. Ett resultat av den flumskola som skapades i god tro, men som visat sig vara förödande för många ungdomar. När kommunerna övertog skolan från staten, fanns ingen vilja att förändra skolan.

Som skolan fungerar i dagens läge (och har gjort så i alldeles för många år) känner sig de ungdomar som har problem att följa med i undervisningen som udda och avvikande. Det värsta är att självförtroendet påverkas, risken är stor att många blir apatiska, hatisk mot både skolan och samhället, eller helt enkelt skolkar. Vad ska de i skolan att göra, när de förnedras inför de andra eleverna på grund av sitt dolda handikapp.

Redan i grundskolan skulle det därför kunna förberedas för dessa elever, att kunna slutföra sin skolgång med praktiska saker. Att helt enkelt låta dem testa vad de tycker om att hålla på med. Bland dyslektiker finns många med en otroligt teknisk begåvning, men efter avslutad skolgång har de ingen möjlighet att ens få visa upp sina talanger. En förlängd skolgång förlänger bara pinan för dessa ungdomar, se till att de kan få jobba som praktikanter istället så snart som möjligt.

Jag frågade faktiskt en ung kille med konstaterad dyslexi som gått ut skolan med usla betyg. Han mer eller mindre tvingades fortsätta efter nian och fattade inte ett dugg på lektionerna. Hans tillflykt från verkligheten har hela tiden varit att meka med, mopeder, bilar, ja, till och med gräsklippare. Drömmen om att bli bilmekaniker, grusades genom de usla betygen.

Ser man på verkligheten, är inte betyg något egentligt bevis på att personen är bättre än den som har usla eller helt saknar betyg. Det enda ”yrke” där det i dag inte behövs betyg för att kunna få ett välbetalt jobb är politiker. Många av de som finns på politiskt skapade jobb har gått den långa vägen, men trots det har fått ”förtroendet” att ha hand om invånarnas skattepengar. Visst låter det vansinnigt att det kan vara så i vår högteknologiska kunskapsvärld, men det är ju faktiskt så det ser ut.

En politiskt styrd skola måste därför anses vara förkastlig. För att få en effektiv skola måste skickliga organisatörer anställas, utbildade pedagoger finns redan ute på skolorna. Genom att ge dessa fria händer att utforma en skola som passar alla, kan man också nå resultat. Antagligen skulle skolan också bli mera kostnadseffektiv och spara pengar åt invånarna, genom att pengarna då skulle hamna där de ska vara, för undervisning av våra ungdomar.

Eftersom dagens skola inte bara fungerar dåligt, utan också ses som en tvångsförvaring av många elever, måste det till nya grepp. Det ska vara roligt att gå i skolan, det får på inga villkor kännas som ett tvång, vilket det tyvärr uppfattas som av alldeles för många ungdomar. Men visst finns det humor i det hela, om ungdomarna med läs- och skrivsvårigheter, eller har en bokstavsdiagnos, kommer till en studievägledare och blir tillfrågad om vad de kan tänka sig bli i framtiden och då svarar: Socialfall!

Att elever i friskolor presterar bäst är inte alls konstigt, dit söker sig elever med läshuvud och ambitioner. Den kommunala skolan drivs av politiska beslutsfattare som utgår från, att alla tycker och tänker lika, för så är det ju inom de politiska partierna. Men så är det ju inte, det är inte många som tycker och tänker lika innerst inne.

När de kommunala skolorna uppfattas som sämre av elever och föräldrar, måste de kommunala vässa klorna och försöka bli lika bra. Möjligheten finns, men då måste de som jobbar ute på skolorna ges fria händer. Som det nu är försöker kommunerna styra undervisningen och sälja en sekunda vara till fullt pris för att spara pengar, det är rent ut sagt bedrövligt.

Men det kanske allra allvarligaste är, att skolan av kommunpolitiker ser skolbyggnaderna, eleverna och lärarna som en utgiftspost, som måste slåss med övriga utgifter inom kommunen. Eftersom staten ser skolan som en investering inför framtiden (åtminstone låter det så), måste skolan få kosta det den kostar. Om det betyder att kunskapskontoren måste bort för att spara pengar, är det vad som ska beslutas av de kommunala ledningarna.  

För egen del ser jag ingen annan lösning, än att staten tar tillbaka ansvaret för skolan. Det finns inga som helst tvivel om, att kunskapskontoren bara åstadkommit försämringar. Inte bara för eleverna, utan också för lärarna. Jag kan inte begripa hur Lärarförbundet kunnat gå med på införandet av administrativa uppgifter, som tvingar lärarna att närvara längre vid skolan. Det som tidigare utfördes hemma som betald arbetstid, tvingas de nu göra på fritiden. Inte undra på att arbetsglädjen är borta. Det är hur lärarna och eleverna uppfattar sin ”arbetsplats” som är viktigt, inte vem som har makten över skolan. Jag förstår att inte många vill satsa på att bli lärare och det får de ansvariga inom kommunerna ta på sig.