Jag slutar nog aldrig förundras över hur politiker tänker. Men det var en sak om de tänker annorlunda än vi andra, bara de inte försöker genomföra det de kommit fram till. Tyvärr beslutas om halvmesyrer som sedan lappas och lagas, istället för att skrotas och börja tänka i andra banor. Det senaste utspelet från vår utbildningsminister ska väl ses som ett försök att rädda ansiktet, men det blir bara ännu mera fel. Betyg från fyran kommer inte att ge eleverna bättre kunskaper, däremot riskerar många unga att slås ut redan tidigt.

Har för mig att skolan är till för, att de unga i ett senare skede av livet, ska ha en grund att stå på. Därför är det ytterst viktigt att de som har problem med att lära sig läsa och skriva, ska få den hjälp de behöver. Införs prestationskrav i undervisningen redan vid unga år, kan det leda till en katastrof.

Det första en skolminister ska titta närmare på är, hur det ska kunna bli arbetsro i skolan. De mest stökiga är de som inte kan hänga med i undervisningen, bland annat på grund någon bokstavsdiagnos och har svårt att sitta stilla under lektionerna. De har blivit allt fler med åren, precis som ungdomar med läs- och skrivsvårigheter.

Lättaste sättet att ta hand om dessa elever, är att låta dem ”springa” av sig, eller låta dem lära sig på deras villkor och i sin egen takt. Det är inget fel på intelligensen hos de som har läs- och skrivsvårigheter, däremot har de fötts med andra talanger, som inte uppmärksammats av våra politiker.

Vad jag kan förstå har de här ungdomarna ärvt sina dolda handikapp från någon av föräldrarna. Problemet har alltså funnits under många år, utan att myndigheterna tagit tag i det. När kraven på kunskapsnivån har höjts, hamnar nu ett gammalt problem i rampljuset. Ett resultat av den flumskola som skapades i god tro, men som visat sig vara förödande för många ungdomar. När kommunerna övertog skolan från staten, fanns ingen vilja att förändra skolan.

Som skolan fungerar i dagens läge (och har gjort så i alldeles för många år) känner sig de ungdomar som har problem att följa med i undervisningen som udda och avvikande. Det värsta är att självförtroendet påverkas, risken är stor att många blir apatiska, hatisk mot både skolan och samhället, eller helt enkelt skolkar. Vad ska de i skolan att göra, när de förnedras inför de andra eleverna på grund av sitt dolda handikapp.

Redan i grundskolan skulle det därför kunna förberedas för dessa elever, att kunna slutföra sin skolgång med praktiska saker. Att helt enkelt låta dem testa vad de tycker om att hålla på med. Bland dyslektiker finns många med en otroligt teknisk begåvning, men efter avslutad skolgång har de ingen möjlighet att ens få visa upp sina talanger. En förlängd skolgång förlänger bara pinan för dessa ungdomar, se till att de kan få jobba som praktikanter istället så snart som möjligt.

Jag frågade faktiskt en ung kille med konstaterad dyslexi som gått ut skolan med usla betyg. Han mer eller mindre tvingades fortsätta efter nian och fattade inte ett dugg på lektionerna. Hans tillflykt från verkligheten har hela tiden varit att meka med, mopeder, bilar, ja, till och med gräsklippare. Drömmen om att bli bilmekaniker, grusades genom de usla betygen.

Ser man på verkligheten, är inte betyg något egentligt bevis på att personen är bättre än den som har usla eller helt saknar betyg. Det enda ”yrke” där det i dag inte behövs betyg för att kunna få ett välbetalt jobb är politiker. Många av de som finns på politiskt skapade jobb har gått den långa vägen, men trots det har fått ”förtroendet” att ha hand om invånarnas skattepengar. Visst låter det vansinnigt att det kan vara så i vår högteknologiska kunskapsvärld, men det är ju faktiskt så det ser ut.

En politiskt styrd skola måste därför anses vara förkastlig. För att få en effektiv skola måste skickliga organisatörer anställas, utbildade pedagoger finns redan ute på skolorna. Genom att ge dessa fria händer att utforma en skola som passar alla, kan man också nå resultat. Antagligen skulle skolan också bli mera kostnadseffektiv och spara pengar åt invånarna, genom att pengarna då skulle hamna där de ska vara, för undervisning av våra ungdomar.

Eftersom dagens skola inte bara fungerar dåligt, utan också ses som en tvångsförvaring av många elever, måste det till nya grepp. Det ska vara roligt att gå i skolan, det får på inga villkor kännas som ett tvång, vilket det tyvärr uppfattas som av alldeles för många ungdomar. Men visst finns det humor i det hela, om ungdomarna med läs- och skrivsvårigheter, eller har en bokstavsdiagnos, kommer till en studievägledare och blir tillfrågad om vad de kan tänka sig bli i framtiden och då svarar: Socialfall!

Att elever i friskolor presterar bäst är inte alls konstigt, dit söker sig elever med läshuvud och ambitioner. Den kommunala skolan drivs av politiska beslutsfattare som utgår från, att alla tycker och tänker lika, för så är det ju inom de politiska partierna. Men så är det ju inte, det är inte många som tycker och tänker lika innerst inne.

När de kommunala skolorna uppfattas som sämre av elever och föräldrar, måste de kommunala vässa klorna och försöka bli lika bra. Möjligheten finns, men då måste de som jobbar ute på skolorna ges fria händer. Som det nu är försöker kommunerna styra undervisningen och sälja en sekunda vara till fullt pris för att spara pengar, det är rent ut sagt bedrövligt.

Men det kanske allra allvarligaste är, att skolan av kommunpolitiker ser skolbyggnaderna, eleverna och lärarna som en utgiftspost, som måste slåss med övriga utgifter inom kommunen. Eftersom staten ser skolan som en investering inför framtiden (åtminstone låter det så), måste skolan få kosta det den kostar. Om det betyder att kunskapskontoren måste bort för att spara pengar, är det vad som ska beslutas av de kommunala ledningarna.  

För egen del ser jag ingen annan lösning, än att staten tar tillbaka ansvaret för skolan. Det finns inga som helst tvivel om, att kunskapskontoren bara åstadkommit försämringar. Inte bara för eleverna, utan också för lärarna. Jag kan inte begripa hur Lärarförbundet kunnat gå med på införandet av administrativa uppgifter, som tvingar lärarna att närvara längre vid skolan. Det som tidigare utfördes hemma som betald arbetstid, tvingas de nu göra på fritiden. Inte undra på att arbetsglädjen är borta. Det är hur lärarna och eleverna uppfattar sin ”arbetsplats” som är viktigt, inte vem som har makten över skolan. Jag förstår att inte många vill satsa på att bli lärare och det får de ansvariga inom kommunerna ta på sig.