Vissa politiker anser sig ha en inbyggd kompass, som kan göra flyttfåglar avundsjuka. De använder den inbyggda kompassen till att göra politiska vägval. När det sedan visar sig att kompassnålen pekat alldeles åt helsike, försvaras det med att vägen inte nådde ända fram. Kompassen är det aldrig fel på.

Det vägval alliansregeringen gjorde kommer inte att nå ända fram, man kan redan se slutet på vägen. Att den väg de valde inte har några sidovägar att ta in på, betyder att vi tvingas vara med till vägs ände. Vad som väntar vid vägens slut, får komma som en överraskning.

Det är inte bara vårt lands egna problem som kommer att hamna i fokus, utan också vad EU kommer fram till att vi ska medverka i. Att EU vill ha mera pengar av vårt land är ingen väl bevarad hemlighet, vi är ett rikt land och ska därför ställa upp för de som inte har några pengar.

Grekland är bankrutt, pengarna tar visst slut inom några dagar. De pengar EU satsat på att hålla Grekland på fötter, har varit bortkastade. Men det stod ju klart redan från början, de flesta Greker ville inte bli ”räddade”, efter att ha hört vad de måste betala istället. Det är en sak att få av staten, men ska staten ta tillbaka det som staten en gång gett, ja då jäklar. Resultatet har vi redan fått en föraning om, få se vad som blir kvar efter de kravaller som kommer att avlösa varandra.

Men i vårt land är det lugnt, än så länge. Men våra huvudfigurer börjar få problem med både EU och en aldrig sinande flyktingström, som ger SD allt fler sympatisörer. När det gäller EU, har de fått vara med och solat sig i glansen, nu förväntas de också ställa upp när EU behöver pengar. Naturligtvis har både stats- och finansministern invändningar mot det, men det är svårt att sätta ner foten, när den befinner sig en bra bit upp i luften. Det kan bli så efter att ha svävat på moln, efter allt beröm om hur duktiga vårt lands regering varit. Det är lätt att falla för smicker, men hur fantastiskt smickret än kan uppfattas, har det alltid en baksida.

Har vi verkligen råd att stötta EU med pengar? Kanske vi borde se närmare efter hur många miljarder mindre statskassan kommer att få in nästa år. För visst kommer skatteintäkterna att minska, det är bara en fråga om hur mycket. Många branscher har börjat känna av krisen ute i Europa, men än så länge har vi inte märkt av det med samma kraft som många andra länder.

Vi har varit med förr om hur en lågkonjunktur kommer smygande, vilket skapat en förrädisk känsla av att det inte ska bli så farligt. Därför upplevs det som överraskande när krisen är ett faktum, invånarna har inte varit förberedda. Just så upplever många som varslats om uppsägning det hela. Att det försvunnit några hundratal jobb här och där, har ju inte varit alarmerande. Men det hela är som vad många bäckar små kan åstadkomma på våren eller en regnig sommar. 

Genom den låga a-kassan kommer många branscher att drabbas, pengarna räcker bara till det nödvändigaste. Så långt hade inte regeringen tänkt. Vad hjälper det att det lönar sig att arbeta, om det inte finns något arbete, för de som förlorar sina jobb. Om vi hamnar i en kris är risken stor att just den låga a-kassan kan orsaka att krisen blir djupare.

Vad som intresserar mig mest är, hur svenska folket kommer att reagera, om vi hamnar i en djup och långvarig kris. Både regering och opposition har varit frikostiga att lova bort skattebetalarnas pengar, ingen har talat om hur de ska kunna dra ner på de fasta kostnaderna. Kanske någonting för partistrategerna att titta närmare på, man vinner inte ett val på orealistiska löften som inte kan infrias.

Men problemet är inte bara att hålla vårt land flytande, det är att allt fler vänder sig emot de gamla etablerade partierna. De ser en skola, vård och omsorg som blir allt sämre för varje år och det är ju de sakerna som invånarna betalar skatt för att ska fungera. Ansvaret för att de viktiga samhällsfunktionerna ska fungera, vilar med vårt politiskt skapade samhällssystem, helt på de politiskt valda. När det visar sig att de inte är vuxna uppgiften, tappar människorna förtroendet för vad de kan göra.

Som det här med den svenska jordbrukspolitiken, som på nytt är på väg att skapa månskensbönder av de som vill ha sina gårdar kvar. Många mjölkbönder har försökt dubbla sina besättningar, men bara fått mera huvudvärk. Kan det verkligen vara möjligt att ett lands regering, bara ser på när bönderna utrotas, men är villig att satsa ofattbart med pengar på att rädda rovdjur?

När man dessutom ser hur arbetslösa och sjuka behandlas i vårt fantastiska välfärdsamhälle, finns skäl för att döpa om det. Varför inte till ett människofientligt samhälle, för det är ju så många upplever det i dag.