Trots att jag fortfarande är öm i baken, efter att ha vridits som en korkskruv och knådats så att muskler jag inte visste om att jag hade ömmar, känns det i alla fall lite bättre i dag. Men jag får inte bli sittande lång stund, därför ska det här förhoppningsvis inte ta mer än en kvart att skriva.

Läste som hastigast att Försäkringskassan behöver mera pengar, runt ett par miljarder. Anledningen är att sjukskrivningarna ökat dramatiskt och makthavande politiker frågar sig vad fasiken som hänt. Finansministern har ju gått efter ett idiotsäkert recept, som skulle få alla i arbete! Ja, som det antagligen var tänkt, skulle ingen ha råd att vara sjuk eller arbetslös.

Hur kan det då komma sig att folk plötsligt blivit sjuka i massor? Inte kan det väl vara så enkelt att de sjuka som tvingats jobba, blivit ännu sjukare? Det kan ju också vara så att de som borde stannat hemma i sängen några dagar för att bli frisk, jobbat och dragit på sig någonting betydligt allvarligare. Om så är fallet har vi nu inte bara sjuka människor att ta hand om, utan också ett sjukt samhälle. Men den konsekvensen borde de makthavande ha insett från början, att människor faktiskt inte kan behandlas som maskiner som om de gör sönder, kan repareras över en natt.

Synen på människan har förändrats i vår moderna tid. Man får en känsla av arr våra så kallade folkvalda tycker, att det finns alldeles för många pensionärer, sjuka och arbetslösa som inte är till nytta för staten. Det märkliga är, att den enda grupp som kan anses vara ”onyttig” för vårt samhälle, är alla de som har politiska uppdrag och politiskt skapade jobb.   

Att så kallade folkvalda är till för folket har man svårt att tro, efter att ha sett konsekvenserna av många beslut. När exempelvis jobblinjen, som också medförde förändringar av a-kassa och sjukförsäkringen drog igång, var det inte med invånarnas bästa för ögonen. Istället var det landets ekonomi som prioriterades, det skulle medföra en förbättring av vårt välfärdssamhälle.

Genom att lära svenska folket att inte vara bidragsberoende, skulle alla lägga manken till för att få ett jobb. Det skulle bli som ringar på vattnet och skapa nya jobb. Det var minst sagt finurligt uträknat, den som inte orkar med att sköta ett hem, måste ha hjälp med arbeten i hemmen. För att inte folk skulle gnälla för mycket, infördes möjligheten till avdrag i deklarationen. Det är knappast någon vanlig pensionär, långtidssjuk eller arbetslös som kunnat unna sig den lyxen.

Men det fanns en hake och inte en så liten heller, hur skapar man nya jobb inom den privata sektorn? Det är sannerligen inte lätt att få företagen att anställa personal, det är förenat med an massa problem, inte minst ekonomiska. Politiska åtgärder som förenklar företagande, är svåra att genomföra i vårt byråkratiska samhälle.

Men det problemet var det tydligen tänkt att det skulle ordna sig självt. Eller snarare hoppades de styrande att det skulle göra det. Vid den tiden fanns nämligen en övertro på en ständig ökning av tillväxten i ekonomin och att marknadskrafterna skulle ta hand om resten. I de framtida prognoserna fanns inga mörka mål på himlen, bara en klarblå underbar himmel.

Allt hade varit frid och fröjd om inte omvärlden ställt till det för vårt land. Finansministern har sparat och gnetat för att skapa en stabil ekonomi, men den ekonomin kan slås i spillrot tack vare slösaktiga regeringar i andra länder. Jag kan förstå att vår finansminister satt sig på bakhasorna, mot EU:s försök att få ta del av den svenska kakan. Med hot om att hela EU kan stå och falla med vårt lands motsträvighet, blir det antagligen att bita i det sura äpplet.

Den som i leken ger sig med, får leken tåla brukar man säga, och det ska mycket till innan vår regering tar mod till sig och kliver ur EU:s sandlåda. Nåja, just nu liknar EU förstås mera en hönsgård, där allt fler medlemsländer kacklar efter pengar. Och det kan man förstå, eftersom det inte är EU:s pengar, utan medlemsländernas. De krisande länderna vill helt enkelt ha tillbaka vad de betalat och det med ränta. Vad de aldrig får tillbaka är de pengar som EU kostar och har kostat, de är förlorade för alltid.

Men om man bortser från EU, vad kommer att hända i vårt land? Utöver vad regeringens samhällsexperiment kostat många av landets invånare, återstår notan för de skador det orsakat. Som det verkar är det socialkontoren och Försäkringskassan som kommer att få ta den första stora smällen, vilket kommer att påverka både landets och kommunernas ekonomi. Den nedåtgående spiralen har bara börjar röra på sig, man vågar inte ens tänka på när den sätter fart.

Om inte vår regering vetat om det tidigare, så är det faktiskt sant det man sa förr i tiden: Snålheten bedrar visheten.