Höll på att få kaffet i vrångstrupen för runt en vecka sedan. Jösses, vi har deflation i vårt land. Ja, det gällde förstås inte hyrorna och maten. Men priserna pressas på det mesta just nu och vad det beror på, är inte svårt att räkna ut, det finns en överproduktion på många varor. När det gäller priset på bostäder och annat, är det helt enkelt så, att det har att göra med tillgång och efterfrågan.

Bostadsbristen pressar upp hyror, villapriser och bostadsrätter. Största problemet finns naturligtvis i storstäder, men även på många mindre platser i vårt land är det ont om bostäder. Hur man än vänder och vrider på det, är det ett politiskt misslyckande.

De svaga grupperna, ensamföräldrar, fattigpensionärer, arbetslösa och långtidssjukskrivna är de stora förlorarna. De här grupperna har ingenting att förlora längre, av den anledningen vänder de gamla etablerade partierna ryggen. Allt de känner är vanmakt över hur de behandlas.

Visst kan man fråga sig hur ett land kunnat falla ihop så snabbt som vårt land gjort de senaste åren.

Sjukvården, skolan, polis och rättsväsendet fungerar på lösa boliner. Försäkringskassan ska man inte tala om, den har spårat ur totalt. Dessutom kan man höra att mobbning förekommer inte bara i skolan utan också ute i arbetslivet. På något sätt känns det som om det är djungelns lag som råder, äta eller ätas. En följd av konkurrenssamhället? Tja, det lutar år det i alla fall.

Konkurrens är bra sägs det, men konkurrens dödar otroligt mycket. Den allt hårdare konkurrensen kommer att ta död på de företag som inte har tillräckligt med ”muskler”, det vill säga kapital att kunna trötta ut konkurrenterna. Dessa stora kapitalstarka företag räknar med att en dag, kunna ta tillbaka allts som satsats och mer därtill.

I teorin ska det fungera, men det finns en hake som förbisetts. Med allt fler arbetslösa, har folk råd att köpa deras produkter den dag de är herre på täppan? Innan vi når dit kommer nämligen massvis med människor att vara arbetslösa. Dagens minskade efterfrågan beror till stor del på arbetslösheten, det är ju egentligen bara mat och tak över huvudet vi behöver för att överleva. Av den anledningen blir därför hyrorna och maten ständigt dyrare.

Läste att många små och medelstora företag i dag har betalningssvårigheter, till och med fler än vid den förra krisen. Den som hamnar på obestånd har väldigt liten chans att kunna komma på fötter igen. Vi kan alltså vänta oss ganska många konkurser inom den närmaste tiden. Hur många som kommer att bli arbetslösa vet man inte med säkerhet, däremot vet vi att konsumtionen kommer att minska ytterligare. För de arbetslösa är det inga småpengar det rör sig om, skillnaden mellan lön och a-kassa rör sig om flera tusenlappar.

Vårt allt tuffare samhälle skördar också offer i form av utbrända människor som inte bara drabbas av detta helvete, utan också ekonomiskt. Makthavande politiker hade knappast ens kunnat drömma om att det här skulle slå tillbaka även på dem. Men det gör det, inte minst genom det minskade förtroendet hos alla som drabbats av den förda politiken.

För länge sedan skrev jag att en regering ledd av Moderater, i längden aldrig kan bli ett statsbärande parti. Visst finns en ganska stor grupp som premierats genom skattesänkningar både vad gäller löner och fastighetsavgiften på sina dyra fastigheter, men de är inte ens runt tjugo procent av väljarna. De glädjesiffror Moderaterna haft, kommer att rasa rejält vid nästa val.

Eftersom sosseledaren ”Lövet” inte har något nytt att komma med, utan kopierar Moderaterna, kommer vårt land att tvingas löpa linan ut. Vad som finns vid slutändan, vågar man inte ens tänka på. Men än finns det faktiskt tid för ett nytt parti att knipa röster från de gamla etablerade, det räcker med ett enda löfte, att sätta människorna i första rummet. Har SD kunnat ”nappa” åt sig runt tio procent av väljarna på sin grej, bör siffran för ett mänskligt parti kunna fördubblas.

Det finns förespråkare för Medborgarlön eller liknande, som bör kunna prata ihop sig för att kunna skapa ett för invånarna i gemen ett bättre samhälle. Det är inte pengar i överflöd som behövs för att kunna leva, det är friheten att själva kunna välja hur vi vill leva. Med den möjligheten skulle de flesta leva helt annorlunda än i dag.

E. Phillips Oppenheim skrev för länge sedan följande tänkvärda ord: Om morgondagen vore den sista, borde du inte njuta av i dag? Det verkligt förståndiga är att leva som vore varje dag den sista.

Var folk klokare förr? Om inte klokare, så fanns det tydligen folk som insåg att livet är alldeles för värdefullt för att kastas bort på oväsentligheter. Är det inte dags att vi försöker njuta av livet och strunta i alla de krav, som ställs på oss från myndigheternas sida?