Någonting har hänt med en stor del av svenska folket, de har börjat sätta sig på bakhasorna och stretar emot. De ställer sig själva frågan hur det mesta kunnat bli så fel. Det har fört med sig att det blivit allt svårare för de politiskt valda, att få gehör för hur de vill att vårt samhälle ska se ut. Att tala om att bevara välfärden är som att tala till döva öron, den finns bara i maktens korridorer.

Det är aldrig bra med kriser för en regering, det rubbar förtroendet för vad den egentligen kan göra. För en regering som dessutom lagt alla ägg i samma korg, det vill säga jobblinjen, är det förödande. Än så länge har vi ingen verklig kris på halsen på samma sätt som i flera av Medelhavsländerna, men förtroendet för vad regeringen kan göra har redan minskat betänkligt.

Vad många lärt sig är, att en regering är lika hjälplös som alla de som mister sina jobb. Att skylla ifrån sig på marknaden är bara patetiskt, bättre då att erkänna att det är jordens befolkning som styr. Så länge folk har råd att konsumera, ger det jobb och pengar till statskassorna. Med miljontals arbetslösa i Europa minskar efterfrågan på det som kan betecknas som onödiga varor, men även tjänster.

Arbetslösheten har en frätande effekt på både de arbetslösa och företag som erbjuder det där lilla extra som sätter piff på tillvaron. Den gamla bilen får hänga med så länge den orkar, det gamla köket duger gott bra många år till osv. Även de rika blir försiktigare, det strömmar inte in pengar i samma takt som när människor konsumerar allt de tjänar och mer därtill.

Av någon underlig anledning har Amerika varit en förebild, numera måste man se det stora landet i väster som ett varnande exempel på hur illa det kan gå. Den Amerikanska statsskulden är enorm, precis som de fasta kostnaderna för inte minst för landets armé. Tiden som världens polis tycks vara över, det finns inte pengar till det.

Även Moderaternas glansdagar verkar vara över, en allt buttrare statsminister tvingades läxa upp Billström, men det är ju bara att skrapa på ytan. Problemen börjar växa regeringen över huvudet och lösningar finns det ont om. Vännerna inom alliansen börjar få panik i takt med att opinionssiffrorna visar att gärdsgårdsserien väntar. Var och en sig själv närmast är vad som kommer att gälla vid nästa val. Det börjar bli ganska tufft att ha politiken som levebröd.

Under tiden kampen om att ha kvar makten glöms det bort vad som är viktigast, hur ska alla misstag som gjorts kunna repareras. Sossarna vill inte ändra på jobbskatteavdraget om de får ta över makten. Vad de inte tänker på att snedeffekterna, är någonting de också kommer att få brottas med. Men det är klart, bättre sitta vid makten i fyra år än inte alls.

Många politiker säger sig brinna för att förändra vårt samhälle. Det är faktiskt ingenting att skryta över, tvärtom är det någonting negativt. Det är inte väljarnas intresse som står i första rummet, det är det egna. Alltför många politiker har brunnit för att förändra vårt samhälle, efterlämnade rykande ruiner av det som en gång byggdes upp.

Det finns ett gammalt österländskt ordspråk som lyder: Om jag vill vara prins och du vill vara prins, vem ska då leda åsnan? Bättre kan inte politik beskrivas.