Nu är det på tapeten igen, vi måste jobba längre, man kan fråga sig hur det ska gå till. Politiker vars enda åkomma kan bli överansträngd tunga eller valkar i baken kan säkert göra det. Men de flesta andra, som genom hårt slit ska försöka bevara vår välfärd i vår moderna hektiska värld, är både kroppsligen utslitna och psykiskt utmattade vid sextiofem års ålder. I många fall långt tidigare.

 Att vi måste jobba allt längre för att inte hela upplägget med pensioner, skola, vård och omsorg ska braka ihop, är inte invånarnas problem, utan de politiska makthavarnas. Vårt land har alldeles på tok för höga fasta kostnader, vilket betyder att det som inte behövs måste tas bort. Och det är bråttom, om inte framtiden ska äventyras, för de som har ett långt liv framför sig, det vill säga våra ungdomar. Det fungerar nämligen så att det är invånarna som får städa upp efter makthavarnas utsvävningar.

Det tråkiga är att de lösningar som presenteras av de politiska makthavarna, för det mesta inte är genomtänkta. Löser de ett problem, visar det sig få följdverkningar de inte ens kunde ana. I fallet att alla måste jobba längre, blir det ungdomarna som får vänta längre på en plats i arbetslivet. Den dag det finns plats, kanske de inte ens orkar bry sig, de har vant sig vid ett liv i frihet att göra vad de vill.

Nu är det här med att pensionspengarna inte räcker till om inte alla jobbar, inget nytt problem. Det har funnits i många år och det system vi nu har, var redan från början dömt att bli ännu en flopp. Med penningplacerare som flyttar sina pengar dit de har störst chans att växa, hinner inte de som förvaltar pensionspengarna med i svängarna.

Sorgligt nog har det funnits gott om tid till att försöka förändra vårt samhälle, till ett som invånarna vill ha det. Det borde ha gjorts för länge sedan, nu är det antagligen för sent. Men det är inte politikernas fel att det går utför med ett land, det är invånarnas. Det är invånarna som kräver för mycket och för att få sitta kvar vid makten, måste de makthavande sätta sprätt på pengar som inte finns.

Läste att KI anser att regeringen måste vara försiktig, annars väntar skattehöjningar. Måste kännas kymigt för sossarna, att ta över det dukade bordet och bli skattehöjarpartiet igen. Men tittar man närmare på varför det betalas skatt, inser man att de är till för att de offentliga verksamheterna ska utföra ett jobb i invånarnas tjänst. Med alla de skatter som betalas in, skulle vi kunnat vara ett föregångsland, om inte … Ja just det, om inte så kallade folkvalda politiker tagit på sig ansvaret att fördela de gemensamma medlen.

Vårt lands invånare försörjer i dag inte bara den egna enorma byråkratiska apparaten, utan betalar dessutom miljarder till EU. Fler än en gång har det visat sig att makten finns hos EU, varför har vi då fortfarande kvar en massa statliga verk med välavlönade generaldirektörer, i många fall avdankade politiker. Samma sak med landshövdingar med mera? Det stora flertalet av våra statliga verk skulle kunna tas bort, utan att invånarna skulle märka någon skillnad. Om det skulle märkas någon skillnad, skulle det vara till det bättre.

Det är lätt att förstå varför människor har tröttnat på både regeringen och de gamla etablerade partierna. De märker att deras liv begränsas av de politiska besluten och reagerar därefter. När regeringen talar om vad vi måste göra för att välfärden ska kunna behållas, ser de som befinner sig i verkligheten omkring och frågar sig själva vad som ska bevaras. Riv hela skiten och börja om och bygg nytt!

Vår statsminister har flera gånger öppet visat att det inte spelar någon roll vad folk tycker och tänker, staten måste gå i första hand. Antydningar om att vi har haft det alldeles för bra och därför måste betala priset för detta. Minns att jag läste en gång någonting i stil med: Vad tjänar det till att komma med förmaningar efteråt. Det är så dags då. Förmaningarna ska komma först.

Från regeringshåll hör man inte några förmaningar om vad den höga konsumtionen kan föra med sig. Inga förmaningar om att människorna måste se till att ha fasta kostnader de klarar av, även under dåliga tider. Nej, naturligtvis inte, det skulle vara förödande för den ekonomiska tillväxten. Men precis som med allting annat, måste man vara beredd på bakslag. Vårt land har råkat ut för några saftiga sådana tidigare och de har gett svidande erfarenheter för många.

Det sorgliga är att när någonting inträffar, om exempelvis fastighetsbubblan spricker, drabbas hela landets befolkning på ett eller annat sätt. Med den nya tid vi har, kan vi kallt räkna med att även de ansvariga politiska makthavarna kommer att drabbas. Ett uppretat folk är sannerligen inte lätt att lugna ner.

Säga vad man vill, men visst är det roligt att allt fler av invånarna använder sig av det demokratiska vapen som står till buds, det vill säga rösta emot de etablerade partierna. Inte minst kommer det att visa alla ledamöter för de gamla etablerade partierna, vem som bestämmer i slutändan. Ju fler det blir som öppet visar sitt missnöje med det politiska system vi har i dag, desto snabbare kommer det att tvinga fram en förändring. Varför avlöna politiker, när det går att anställa välutbildade skickliga personer för samma lön, som på ett bättre sätt kan förvalta våra skattepengar?