Vaknade utvilad strax före fem och hann precis dricka kaffet innan tidningen dunsade ner i brevlådan. Det är antagligen en gåva att kunna sova som en stock i ett sträck från det jag lägger mig. En gåva är det nog också att kunna stänga av alla tankar när jag lägger mig. Att de kommer så fort jag vaknar, kan ibland vara irriterande.

Tidningen som för det mesta kommer senare än jag vaknar, är tyvärr ett sorgligt kapitel numera. Dels är den inte läsvärde längre, dessutom stiger den i pris för varje år. Om det kan vara orsaken till att papperstidningarna tappar prenumeranter och läsare, eller att journalisterna inte längre håller måttet är svårt att säga. Kanske är det jag själv som ställer för stora krav.

Nu var det inte det som flög för mig att jag ska skriva om, utan det som legat och gnagt en längre tid, nämligen vad som är meningen med livet. Egentligen. Livet är ingen dans på rosor precis, som det egentligen borde vara. Men vad är det som gör livet till en bergochdalbana? Antagligen är det fler än jag, som funderat över om det verkligen är ödet som styr våra liv. Många jag talat med, tror på fullaste allvar, att det som händer är förutbestämt.

Och visst kan det vara så, jag vet ingen forskning som säger emot. Om det är så, har ödet varit snäll mot mig, men jag vet inte heller med mig, att jag försökt ändra på ödet. Medvetet (eller omedvetet) gör vi saker för att komma framåt och skydda oss själva från vårt öde, men till slut blir det ändå som det var menat. Kanske är det meningen att vi ska försöka ändra på våra öden, bara för att inse att det inte går att göra det. Vi ser ju hur människor ständigt försöker ändra världen, för det mesta får det katastrofala följder.

Nu finns det ju förstås en hake i resonemanget, hur ska vi kunna veta vad ödet bestämt åt oss och vad kan vi göra åt det? Svaret är kanske så enkelt, att man inte ska, eller behöver göra någonting. Det vill säga, man ska helt enkelt ta saker och ting som de kommer.

Under ett liv kommer vi till många vägskäl, där vi ställs inför valet vilken väg vi ska ta. Av någon underlig anledning, styr för det mesta vårt undermedvetna in oss på den nya vägen. Den som ignorerar det undermedvetna får skylla sig själv, genom att försöka ändra på ödet.

Många har gjort det och fått betala dyrt för sina misstag, kanske resten av livet. Det låter otäckt och är det också. Mycket av dagens elände är resultatet av försök att undvika ödet, vilket naturligtvis är meningslöst. Vad som händer är bara att ödet straffar tidigare än vad som var meningen. Det är naturligtvis otroligt dumt, men tyvärr verkar det som om det är de dumma som styr vår värld.

Min mamma sa alltid att det är någon mening med allt som händer. Det som nu händer, övergår säkert de flestas förstånd, men kanske är det någon mening med det i alla fall. Den girigheten exempelvis som vi ser hos många, är någonting som framstår som fullständigt idiotiskt. Man vill ju inte tro att verkställande direktörer och deras underhuggare är dumma, men genom sin girighet visar de att så är fallet. Tänker man på hur kort ett människoliv faktiskt är, inser man att den dag livet tar slut, är det antagligen meningen att man inte ska ha någonting. Ett helt liv att samla på sig pengar och prylar är bortkastat. Vilket enormt slöseri med det enda liv som står oss till förfogande.

Det som händer i vår värld just nu, är kanske en knäpp på näsan av ödet, som har annat i beredskap åt oss. Man kan se det som en fingervisning om att pengar inte är allt här i världen, även om de tyvärr behövs för att överleva. Meningen med att vi fötts kan därför inte vara att föda andra än oss själva, alltså tvärt emot hur makthavande politiker utgår ifrån. Samma sak med inblandningen i hur vi ska leva, det ska vara upp till var och en.

Så långt i tänkandet inser man att det samhälle vi nu har, är rent ut sagt omänskligt. Om inte politiska beslut begränsar invånarnas liv, drar många själva på sig livslånga ekonomiska förpliktelser. Vad har dessa människor fått ut av sina liv den dag det tar slut?

De återkommande kriserna och lågkonjunkturerna ska kanske ses som vägskäl. Om fel väg väljs, vet vi inte vad som kommer att hända. Vi har sett att ekonomisk tillväxt inte tillfört mänskligheten någonting, men de rika kommer inte heller att få någonting med sig. Om nu det kan vara någon tröst.

Om en värld där alla har lika mycket skulle vara en lyckligare, får vi nog aldrig veta. Men visst skulle det vara intressant, att få uppleva en sådan värld.