Tänk att hästkött skulle kunna växa så starka känslor. Hur många har inte käkat en limpmacka med rökt kött som pålägg och ingen har ojat sig över det. Nåja, det visade sig att det inte var hästköttet i sig, utan varudeklarationen. Ska det vara fläskkött i, så ska det vara det.

Men eftersom till och med vanliga politiker, riksdagsmän och regeringsledamöter slagit på stora trumman, att det är en skandal, glömmer de bort att de kastar sten i glashus. Hur är det med den varudeklaration de satt på sig själva? Lever de upp till att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt, som de ska göra enligt gällande lag? På det svarar nog de flesta som inte är politiskt aktiva, ett rungande nej. Det kan man kalla en verklig skandal som borde tas upp på samma sätt som hästköttet fått figurera i alla media.

Varför skolan, vården och omsorgen får mig att tänka på hästkött är därför fullt förståeligt. Svenska folket betalar för oxfilé och får inte ens hästkött för pengarna. Det kan däremot alla välbetalda så kallade folkvalda göra. Så dyrt som mjölken har blivit, har man snart inte råd med den plankstek som serveras på torsdagarna, nämligen tunnpannkaka.

Att det talas mera om skolan än alla övriga akuta problem, beror antagligen på det Olof Palme sa en gång: det gäller att ta ett helvete i taget. Naturligtvis är det genant att ett så fantastiskt välfärdsland som vårt, producerar ungdomar som inte kan läsa och skriva behjälpligt. Frågan är om inte det är helt medvetet.

Att staten lämpade över skolan på kommunerna, berodde på saneringen av statens urusla finanser i början på det gamla nittiotalet, var Göran Persson pappa till. Gammal skollärare som han var, hade han ingenting till övers för den svenska skolan. Den var inte så viktig. Men oavsett om det är staten eller kommunerna som är ansvariga, är ändå skolan politiskt styrd. Samma sak är det med vård och omsorg.

Den borgerliga regering har med de mest skrattretande förslag, försökt att rätta till att mycket gammalt fel, men glömt bort vad problemen egentligen beror på. Det har alltså ingenting med ideologier att göra, det är mer djupgående än så.

Ändamålet med skolan har av politiker ansetts vara, att fostra normalbegåvade barn till rejäla, duktiga medborgare. Deras utgångspunkt har alltså varit att barnen skulle bli som de själva. Med andra ord ett genomsnitt av folket, helst inte kunnigare än makthavarna själva. Ser man på de senaste årens studieresultat, har det lyckats över förväntan.

Men när det visar sig att omvärlden har en helt annan syn på utbildning. Naturligtvis har det att göra med den snabba tekniska utvecklingen, som kräver att människorna utbildas för att kunna dra nytta av allt det nya. I samband med det uppstår också en prekär situation för de politiskt aktiva, de kan inte vara sämre utbildade än vad som krävs av invånarna. Att det inte längre räcker med social kompetens, för att kunna vara exempelvis chef för Socialkontoret.

Nu är det här ett problem som kommer att ligga några år framåt i tiden, men för många utgör det här en större fara än en framtida naturkatastrof. Det stora felet är att det varit möjligt att ha politiken som yrke, utan att visas ute i det verkliga arbetslivet. Med nya regler om avgångsvederlag och pensioner, kommer många som saknar utbildning och ett yrke, att tänka sig för innan de tar ett politiskt uppdrag. Och det är bra, att ägna sig åt politiken ska bara vara ett mellanspel i livet, inte någonting som ger trygghet fram till graven.

Nu ropar frugan att det är dags att sätta på kaffet, men jag ska försöka sammanfatta det jag skrivit på ett enkelt sätt. Den politiska styrningen av vårt land, med statliga verk, offentliga verksamheter, kommuner och landsting, kan bara jämföras med att blind leder en blind. Inte undra på att vårt land ser ut som det gör just nu.

Med det har jag skrivit av mig för några dagar framöver. De närmaste dagarna är fulltecknade av betydligt viktigare saker.