Vad pudersnön som täcker gatan och bilarna kom ifrån vet jag inte, det har varit blå himmel sedan jag gick upp. Men kallt är det, vårvärmen låter vänta på sig. Visst längtar man efter värme och att slippa alla tjocka kläder när man går ut.

Framtidstro är någonting vi människor behöver, men lika viktigt är att känna trygghet. Som det blivit i vårt land, är det svårt för många att ha någon framtidstro. Det gäller inte bara arbetslösa ungdomar, utan också de som kommit upp i åren. Att människor i sextioårsåldern oroar sig för hur deras ålderdom ska se ut, blir allt vanligare.

Allt fler människor som slitit och jobbat i runt fyrtio år, börjar känna av att kroppen säger ifrån. Det är inte bara förslitningsskador på grund av ensidigt arbete eller tunga lyft som plågar, inbesparingar och rationaliseringar gör att allt färre måste dra ett alldeles för stort lass. Det får människor att tänka, vill vi verkligen ha det så här?

Från politiskt håll talas det ständigt om att vi måste bevara vår välfärd, men allt färre förstår vad de menar. De ser bara försämringar av det de betalar för att få utfört. De känner sig lurade av de politiska makthavarna, vilket väcker heta känslor. Det parti som de flesta ser som ansvarig för alla försämringar och omänsklig behandling är Moderaterna, men de små allianspartierna får också sin släng av sleven.

Trots ministerposter har inte de små samarbetspartierna kunnat göra någonting, vilket också minskat förtroendet för dem. Så länge vi har två starka partier i vårt land, kommer det att se ut så här, störst bestämmer. Men i slutändan är det ändå folket som kan säga ifrån och det är väl vad vi kan se när det gäller SD. Varför fortsätter partiet att öka? Den frågan är lätt besvarad och kan bara mötas med politiska beslut som tar udden av SD:s budskap.

Mycket av det som nu händer (Moderaternas tillbakagång var väntad), en medveten politik att köpa röster genom skattelättnader, håller inte i längden. Det är ju faktiskt samma sak som de bidrag Sossarna en gång använde som lockbete. Ser man tillbaka har det varit fler fiaskon än succéer för regeringen, det blir aldrig som man tänkt sig. Men så är det ju här i världen, det som fungerar i teorin slås oftast i spillror av verkligheten.

Under den borgerliga regeringen har det blivit allt fler som upplever livet som ett helvete. Förändringar måste komma i små steg, för att se om tuvorna bär i det gungfly som världen är i dag. De alldeles för snabba förändringarna har krossat de svaga och gnager långsamt sönder de övriga. Det är bara en fråga om hur lång tid det kommer att ta, innan det hela blir ohållbart.

För många är det svårt att se framåt, den press och stress människorna numera upplever för med sig att kroppen säger ifrån. Den vanligaste sjukdomen just nu tycks vara utbrändhet och många av de som drabbas, kanske inte ens kommer tillbaka till arbetslivet. För de drabbade är det en katastrof, för staten, kommunerna och landstingen, en kostnad som påverkar alla.

Vem bär skulden för att det blivit så här? Det är väl just det folk börjat inse och blivit förbannade. Den som angivit spelreglerna är också den som är ansvarig. Det finns många sätt att visa sitt missnöje och många har visat det genom att ta avstånd från de partier som de anser jävlas med dem. Felet är att beslutsfattarna skulle ha vetat bättre vilka konsekvenserna av jobblinjen skulle bli.

William Ellery Channing skrev för länge sedan: Varje människa borde ha sin egen karaktär, vara vad ingen annan är och göra vad ingen annan kan göra. Han hade alldeles rätt. Men hela vårt samhällssystem är uppbyggt sedan gammalt, att alla måste rätta in sig i ledet och följa de politiska makthavarnas beslut. Och många har gjort det, trots att de svurit ve och förbannelse över de orättvisor som uppstått.

Men just det tänkandet har börjat förändras. Om det beror på vårt högteknologiska samhälle, eller att människorna tröttnat på att bli tillsagda hur de ska leva sina liv har jag inget svar på. Dags att fråga de unga (de gamla med för den delen) hur de vill att vårt framtida samhälle ska se ut. Men för all del, vill de politiska makthavarna framstå och bli ihågkomna som dumskallar, ska de trampa på i ullstrumporna. Det är bara de som vågar sätta ner foten och vågar säga ifrån när någonting är åt helsike, som blir respekterade. Tyvärr finns inte många sådana politiker i vårt land.