Vaknade utvilad strax före fem och hann precis dricka kaffet innan tidningen dunsade ner i brevlådan. Det är antagligen en gåva att kunna sova som en stock i ett sträck från det jag lägger mig. En gåva är det nog också att kunna stänga av alla tankar när jag lägger mig. Att de kommer så fort jag vaknar, kan ibland vara irriterande.

Tidningen som för det mesta kommer senare än jag vaknar, är tyvärr ett sorgligt kapitel numera. Dels är den inte läsvärde längre, dessutom stiger den i pris för varje år. Om det kan vara orsaken till att papperstidningarna tappar prenumeranter och läsare, eller att journalisterna inte längre håller måttet är svårt att säga. Kanske är det jag själv som ställer för stora krav.

Nu var det inte det som flög för mig att jag ska skriva om, utan det som legat och gnagt en längre tid, nämligen vad som är meningen med livet. Egentligen. Livet är ingen dans på rosor precis, som det egentligen borde vara. Men vad är det som gör livet till en bergochdalbana? Antagligen är det fler än jag, som funderat över om det verkligen är ödet som styr våra liv. Många jag talat med, tror på fullaste allvar, att det som händer är förutbestämt.

Och visst kan det vara så, jag vet ingen forskning som säger emot. Om det är så, har ödet varit snäll mot mig, men jag vet inte heller med mig, att jag försökt ändra på ödet. Medvetet (eller omedvetet) gör vi saker för att komma framåt och skydda oss själva från vårt öde, men till slut blir det ändå som det var menat. Kanske är det meningen att vi ska försöka ändra på våra öden, bara för att inse att det inte går att göra det. Vi ser ju hur människor ständigt försöker ändra världen, för det mesta får det katastrofala följder.

Nu finns det ju förstås en hake i resonemanget, hur ska vi kunna veta vad ödet bestämt åt oss och vad kan vi göra åt det? Svaret är kanske så enkelt, att man inte ska, eller behöver göra någonting. Det vill säga, man ska helt enkelt ta saker och ting som de kommer.

Under ett liv kommer vi till många vägskäl, där vi ställs inför valet vilken väg vi ska ta. Av någon underlig anledning, styr för det mesta vårt undermedvetna in oss på den nya vägen. Den som ignorerar det undermedvetna får skylla sig själv, genom att försöka ändra på ödet.

Många har gjort det och fått betala dyrt för sina misstag, kanske resten av livet. Det låter otäckt och är det också. Mycket av dagens elände är resultatet av försök att undvika ödet, vilket naturligtvis är meningslöst. Vad som händer är bara att ödet straffar tidigare än vad som var meningen. Det är naturligtvis otroligt dumt, men tyvärr verkar det som om det är de dumma som styr vår värld.

Min mamma sa alltid att det är någon mening med allt som händer. Det som nu händer, övergår säkert de flestas förstånd, men kanske är det någon mening med det i alla fall. Den girigheten exempelvis som vi ser hos många, är någonting som framstår som fullständigt idiotiskt. Man vill ju inte tro att verkställande direktörer och deras underhuggare är dumma, men genom sin girighet visar de att så är fallet. Tänker man på hur kort ett människoliv faktiskt är, inser man att den dag livet tar slut, är det antagligen meningen att man inte ska ha någonting. Ett helt liv att samla på sig pengar och prylar är bortkastat. Vilket enormt slöseri med det enda liv som står oss till förfogande.

Det som händer i vår värld just nu, är kanske en knäpp på näsan av ödet, som har annat i beredskap åt oss. Man kan se det som en fingervisning om att pengar inte är allt här i världen, även om de tyvärr behövs för att överleva. Meningen med att vi fötts kan därför inte vara att föda andra än oss själva, alltså tvärt emot hur makthavande politiker utgår ifrån. Samma sak med inblandningen i hur vi ska leva, det ska vara upp till var och en.

Så långt i tänkandet inser man att det samhälle vi nu har, är rent ut sagt omänskligt. Om inte politiska beslut begränsar invånarnas liv, drar många själva på sig livslånga ekonomiska förpliktelser. Vad har dessa människor fått ut av sina liv den dag det tar slut?

De återkommande kriserna och lågkonjunkturerna ska kanske ses som vägskäl. Om fel väg väljs, vet vi inte vad som kommer att hända. Vi har sett att ekonomisk tillväxt inte tillfört mänskligheten någonting, men de rika kommer inte heller att få någonting med sig. Om nu det kan vara någon tröst.

Om en värld där alla har lika mycket skulle vara en lyckligare, får vi nog aldrig veta. Men visst skulle det vara intressant, att få uppleva en sådan värld.

Allting i vårt samhälle handlar om politik, var det en före detta politiker som sa till mig. Han hade alldeles rätt, men det var bara det att han missförstått vad det egentligen handlar om. Allt handlar nämligen om pengar, som de politiskt tillsatta utsett sig själva att förvalta på bästa sätt. Det är bara det att de politiska ideologierna, inte alls passar ihop med pengar. Av den anledningen fungerar inte längre vårt samhälle.

När staten, kommunerna och landstingen drivs som affärsdrivande företag, går vi stadigt men säkert mot en konkurs. Lönsamhetsjakten har pågått i många år och följderna ser vi i form av stigande arbetslöshet och sämre samhällsservice. Bara ett fåtal politiker har lärt sig hur man handskas med pengar, det stora flertalet har till och med svårt att hantera sin egen ekonomi. Den ”vara” det vill säga de tjänster invånarna betalar för med sina skatter, har blivit alldeles för dyr i förhållande till vad som levereras.

Men vart tar alla pengar vägen? Hur mycket pengar som slösats bort på politiska beslut går inte att överblicka. Samma sak med vårt politiskt uppbyggda samhällssystem, som egentligen fungerar som ett premieringssystem för politiskt aktiva. Det har skapats en skyddad verkstad för människor som valt politiken som födkrok, men saknar den utbildning som är absolut nödvändig i dagens hypermoderna samhälle.

Politiker har i alla tider använt ordet omfördelning, man har helt enkelt tagit pengar där det funnits och ”puttat” in dem där det fattats. De här omfördelningarna har gjorts så många gånger, att det inte längre finns någonverksamhet som har pengar över. Det betyder att besparingsåtgärder hela tiden drabbar oskyldiga, nämligen barn, sjuka, arbetslösa och gamla.

De stora förlorarna är de sämst ställda, ensamstående föräldrar, långtidssjuka och pensionärer. Nu ryter Kronofogden till, det måste vara något fel när allt fler äldre hamnar i deras register. Vad det beror på är upp till regeringen. Är pensionerna för många äldre alldeles för låg för att kunna överleva? Under tiden regeringen och övriga partier inte tycks bry sig, är det SD som tackar och bugar, de får nya sympatisörer bland de drabbade ensamstående föräldrarna, de sjuka, de långtidsarbetslösa och de sämst ställda pensionärerna för varje vecka.

Vad regeringen satsar på är svårt att få grepp om. Vägarna i vårt land blir allt sämre, trots alla miljarder fordonsägarna betalar (och har betalat) in varje år. Vart tar de pengarna vägen? Några öronmärkta pengar tycks inte finnas. Om så var fallet, är verkligen våra politiker medvetna om att de pengar som satsats på att rädda miljön och utrotningshotade rovdjur, är pengar invånarna betalat in för att få en samhällsservice värd namnet? Om inte landets invånare sätts i första rummet, varför har vi då politiska företrädare?

De politiska makthavarna är också ansvariga för, att invånarna drabbas av kostnader för att rädda vår miljö. Forskning kring sjukdomar pågår ständigt, det är för människornas bästa. Men trots alla duktiga forskare går det långsamt framåt, de måste vara säkra på att de är inne på rätt spår. När det gäller vår hotade miljö däremot, fastslogs det i ett tidigt skede att bilarna var den stora miljöboven. Efter ett tag började det talas om växthusgaser, en produkt av förruttnelse, fisande djur och människor mm.

Plötsligt framstod inte bara djuren utan också hela mänskligheten som ett miljöhot.

Nu har vi fått veta att kött inte är bra, om det är för miljöns bästa eller någonting annat är svårt att bli klok på. Eftersom kött redan i dag är så dyrt att inte många har råd att äta det, varför varnas det inte för bruna och vita bönor som vi lumpen kallade kulsprutevälling? Nu råkar det vara så att vi människor av födsel och ohejdad vana släpper en fjärt allt emellanåt, det är alltså fullt möjligt att en fisskatt kan införas. Det skulle vara helt i linje med alla vansinnigheter.

Men nu har ett nytt orosmoln dykt upp på miljöhimlen, hudcancer ökar lavinartat. Människor som inte ens vistats i solen har drabbats, att soldyrkare gjort det är förståeligt. Naturligtvis börjar man fundera om inte de åtgärder som vidtagits för att rädda miljön, tagit bort ett skydd vi haft tidigare. Om så är fallet kanske vår miljö kan börja må lite bättre, men åtgärderna tar död på människorna. Tja, vad vet vi vad konsekvenserna blir, forskarna har gått efter vad de sett, men det osynliga är det ingen som vet någonting om.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att människan av miljöfanatiker, utsetts till försökskaniner. Kommer det att bli varmare, eller väntar en ny istid? Kommer människorna att överleva experimentet med att rädda vår miljö? Svaret på det har nog bara Moder Natur, som skött om det hela sedan urminnes tider. Varför kan hon inte få fortsätta med det?

Den här veckan har sannerligen varit en försmak av den globala uppvärmningen. Inte bara för oss i den kalla Nord, utan också på andra platser. Som det verkar kommer det att hålla i sig ett tag framöver. Kan det vara så att klimatforskarna, precis som hur snabbt glaciärerna skulle smälta, matat sina datorer med fel information? Skräp in och skräp ut, brukar man säga.

Prognoser, vare sig det gäller ekonomi, väder eller hur det ska bli i framtiden ska tas för vad de är, en gissning eller rent önsketänkande. Det är samma sak med en budget som baserar sig på det som hänt tidigare. Men så sätter någonting en käpp i hjulet och vips har budgeten spruckit. Men det är väl det som är tjusningen med livet, det är bara att ta saker och ting som de kommer.

När man ser hur jobb inom våra en gång så stolta storindustrier försvinner och aldrig kommer tillbaka, börjar man fundera över vad folk ska syssla med i framtiden. Att tjänstesamhället ska bli verklighet kan vi glömma, när RUT och ROT avdragen försvinner, kommer massvis med småföretag att få slå igen.

Någonstans i bakhuvudet gnager tanken att vår värld är på väg utför, att vi måste hitta nya sätt att överleva. Visserligen har vi sett att efter en svacka, har inte folk lärt sig någonting, utan själva medverkat till att få fart på ekonomin. Men de nya taxeringsvärdena som gjort staten rikare än tidigare, är på väg att bli en kvarnsten om halsen inte bara för många av landets invånare, utan och banker och i slutändan staten.

Att de nya taxeringsvärdena vållat stor skada för landet, kanske inte många tänkt på. Ja, utom de som belånat sina fastigheter upp (och till och med över) skorstenen förstås. Det finns fortfarande optimister som tror att fastighetspriserna kommer att öka många år framöver. För inte så länge sedan trodde man det i Spanien också, nu har priserna rasat runt fyrtio procent.

När priserna på fastigheter och bostadsrätter nått den nivå de är på i dag, är det bara en tidsfråga innan någonting händer som får hela bubblan att spricka. Redan nu kan man se att tillgången är större än efterfrågan på många platser. Den förr stabila grunden med industrijobb inom våra exportföretag finns inte längre. Vi är ett land som är nästan helt beroende av att exportera och därmed helt i händerna på hur det går för andra länder.

Eftersom jag följer med i utländska tidningar, växer en gnagande oro i magen. Den allt svagare och instabilare euron och dollarn kostar våra exportföretag stora pengar, de är tvungna att se om sina hus. En stor exportvara har varit tidningspapper, men i takt med att papperstidningarnas upplagor minskat, får våra pappersbruk problem.

Som vanligt fungerar det som ringar på vattnet, tidningarna gör sig av med folk, det påverkar också pappersindustrin. Varje arbetslös påverkar i sin tur att andra jobb försvinner och har mindre pengar att leva av. Karusellen är redan igång, men ingen vet hur den ska kunna stoppas. För om det här inte kan stoppas upp, är det ingen som kan förutsäga vad som kommer att hända. Trettiotalets problem med massarbetslöshet och fattigdom, löstes med ett världskrig, men med en sådan lösning finns inga vinnare, bara förlorare.

Kan förstå varför Moderaterna håller en låg profil, de har helt enkelt ingen lösning på hur ett land ska fungera utan ständig ekonomisk tillväxt. Att i det läget tala om ytterligare ett jobbskatteavdrag, vittnar inte om någon hög intelligens precis. Men det har för all del inte heller funnits i något annat parti, så det är bara att hoppas på ett under.

Tänk att hästkött skulle kunna växa så starka känslor. Hur många har inte käkat en limpmacka med rökt kött som pålägg och ingen har ojat sig över det. Nåja, det visade sig att det inte var hästköttet i sig, utan varudeklarationen. Ska det vara fläskkött i, så ska det vara det.

Men eftersom till och med vanliga politiker, riksdagsmän och regeringsledamöter slagit på stora trumman, att det är en skandal, glömmer de bort att de kastar sten i glashus. Hur är det med den varudeklaration de satt på sig själva? Lever de upp till att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt, som de ska göra enligt gällande lag? På det svarar nog de flesta som inte är politiskt aktiva, ett rungande nej. Det kan man kalla en verklig skandal som borde tas upp på samma sätt som hästköttet fått figurera i alla media.

Varför skolan, vården och omsorgen får mig att tänka på hästkött är därför fullt förståeligt. Svenska folket betalar för oxfilé och får inte ens hästkött för pengarna. Det kan däremot alla välbetalda så kallade folkvalda göra. Så dyrt som mjölken har blivit, har man snart inte råd med den plankstek som serveras på torsdagarna, nämligen tunnpannkaka.

Att det talas mera om skolan än alla övriga akuta problem, beror antagligen på det Olof Palme sa en gång: det gäller att ta ett helvete i taget. Naturligtvis är det genant att ett så fantastiskt välfärdsland som vårt, producerar ungdomar som inte kan läsa och skriva behjälpligt. Frågan är om inte det är helt medvetet.

Att staten lämpade över skolan på kommunerna, berodde på saneringen av statens urusla finanser i början på det gamla nittiotalet, var Göran Persson pappa till. Gammal skollärare som han var, hade han ingenting till övers för den svenska skolan. Den var inte så viktig. Men oavsett om det är staten eller kommunerna som är ansvariga, är ändå skolan politiskt styrd. Samma sak är det med vård och omsorg.

Den borgerliga regering har med de mest skrattretande förslag, försökt att rätta till att mycket gammalt fel, men glömt bort vad problemen egentligen beror på. Det har alltså ingenting med ideologier att göra, det är mer djupgående än så.

Ändamålet med skolan har av politiker ansetts vara, att fostra normalbegåvade barn till rejäla, duktiga medborgare. Deras utgångspunkt har alltså varit att barnen skulle bli som de själva. Med andra ord ett genomsnitt av folket, helst inte kunnigare än makthavarna själva. Ser man på de senaste årens studieresultat, har det lyckats över förväntan.

Men när det visar sig att omvärlden har en helt annan syn på utbildning. Naturligtvis har det att göra med den snabba tekniska utvecklingen, som kräver att människorna utbildas för att kunna dra nytta av allt det nya. I samband med det uppstår också en prekär situation för de politiskt aktiva, de kan inte vara sämre utbildade än vad som krävs av invånarna. Att det inte längre räcker med social kompetens, för att kunna vara exempelvis chef för Socialkontoret.

Nu är det här ett problem som kommer att ligga några år framåt i tiden, men för många utgör det här en större fara än en framtida naturkatastrof. Det stora felet är att det varit möjligt att ha politiken som yrke, utan att visas ute i det verkliga arbetslivet. Med nya regler om avgångsvederlag och pensioner, kommer många som saknar utbildning och ett yrke, att tänka sig för innan de tar ett politiskt uppdrag. Och det är bra, att ägna sig åt politiken ska bara vara ett mellanspel i livet, inte någonting som ger trygghet fram till graven.

Nu ropar frugan att det är dags att sätta på kaffet, men jag ska försöka sammanfatta det jag skrivit på ett enkelt sätt. Den politiska styrningen av vårt land, med statliga verk, offentliga verksamheter, kommuner och landsting, kan bara jämföras med att blind leder en blind. Inte undra på att vårt land ser ut som det gör just nu.

Med det har jag skrivit av mig för några dagar framöver. De närmaste dagarna är fulltecknade av betydligt viktigare saker.

Jag har gått upp tidigt för att få vara för mig själv. Allt har snurrat för fort senaste tiden och det är mycket i vårt samhälle som retar gallfebern på mig. Vad jag behövde var att tänka igenom allting och det är vad jag försöker göra.

Att ge sig tid att tänka är viktigt. Och konsten att tänka, är konsten att vara sig själv och den konsten kan bara läras om man är för sig själv. Det är ensamheten som får vårt medvetande att klarna. Låter vettigt, men Jag har inte hittat på det själv, antagligen läst det i något sammanhang. Det blir oftast så att det omedvetet fastnar saker när man läser mycket. Men det är ju sant!

Det är svårt att tänka klart när det finns annat som stör runt omkring. Därför måste man beundra de riksdagsledamöter som kan ta sig en tupplur, trots att alla skäller på varandra från talarstolen. Men det verkar inte som om de kan tänka klarare, tvärtom är de nog ganska yrvakna när det är dags att trycka på en knapp vid en omröstning. Jösses, så många som tryckt fel under åren. Men just oförmågan att tänka klart, har gjort att många av de beslut som fattats varit ogenomtänkta. Vad det har kostat svenska folket, vore det intressant att få veta.

Nåja, efter att tänkt igenom saker och ting i lugn och ro några dagar, slog det mig att alla katastrofer som lurar framöver, inte är någonting att bry sig om. För det mesta visar det sig att den skräckbild som lurats i oss (eller som vi själva målat upp), oftast inte alls blir som man trott. Man oror sig i onödan helt enkelt.

Jag hänger upp mig på att en naturkatastrof ska drabba oss om sisådär fyrtio år. För att verkligen sätta skräck i folk, varför ska det inte hända om tio år? Om fyrtio år har de då levande inte ens ett minne av vad forskare och miljöfantaster förutspått. Då har människorna antagligen helt andra, allvarliga problem att brottas med.

Miljörörelserna har under många år viftat med röd flagga och ropat att snart smäller det om vi inte gör någonting. Resultatet så här långt är uselt trots alla miljöskatter och avgifter som invånarna betalat in till staten. I de länder där det verkligen skulle behöva viftas med en röd flagga, är det ingen som bryr sig.

Och visst kan det hända naturkatastrofer, men som vi sett senaste åren, kommer de helt utan förvarning. Därför blir det allt fler som ser en större fara i att bli arbetslösa, att de kanske kan få gå från hus och hem. Just nu är den risken betydligt större än en miljökatastrof de närmaste åren. Att kunna andas frisk luft är viktigt, men det behövs också pengar för att kunna leva.

Det är bristen på pengar, eller snarare oron för att pengarna ska ta slut, som gjort att nya satsningar på miljön skjuts på framtiden. Om det är rätt tänkt, eller att snålheten bedrar visheten, får framtiden utvisa. Miljön, utrotningshotade rovdjur och annat som måste räddas, är någonting långsiktigt som vi inte ens vet om det fungerar. Men att hålla invånarna vid liv och att de kan leva drägligt, måste prioriteras av en regering. Det kan inte vara något svårt val för de som säger sig vara folkvalda.

Men allt tal om att rädda välfärden, miljön och utrotningshotade rovdjur, får mig bara att tänka på en smart försäljare av dörrmattor. Han placerade sin dörrmatta framför dörren och ringde på. Mattan var snygg och priset var billigt, tio kronor. Så snart kunden betalat och stängt dörren, tog han mattan med sig och gick till nästa dörr. På det viset betade han av hus efter hus och när dagens var slut, var fickorna fulla med pengar och mattan fanns kvar.

Visst var han en lurendrejare som utnyttjade att de flesta faktiskt är godtrogna. Det sorgliga i det hela är att staten, kommunerna och landstingen gör samma sak. Ja, de säljer inte mattor, utan löften att allt ska bli bättre. Men det har det ju inte blivit och någon ljusning finns inte i sikte. Det är väl det som gör, att allt fler ser politiker som lurendrejare.

Vad pudersnön som täcker gatan och bilarna kom ifrån vet jag inte, det har varit blå himmel sedan jag gick upp. Men kallt är det, vårvärmen låter vänta på sig. Visst längtar man efter värme och att slippa alla tjocka kläder när man går ut.

Framtidstro är någonting vi människor behöver, men lika viktigt är att känna trygghet. Som det blivit i vårt land, är det svårt för många att ha någon framtidstro. Det gäller inte bara arbetslösa ungdomar, utan också de som kommit upp i åren. Att människor i sextioårsåldern oroar sig för hur deras ålderdom ska se ut, blir allt vanligare.

Allt fler människor som slitit och jobbat i runt fyrtio år, börjar känna av att kroppen säger ifrån. Det är inte bara förslitningsskador på grund av ensidigt arbete eller tunga lyft som plågar, inbesparingar och rationaliseringar gör att allt färre måste dra ett alldeles för stort lass. Det får människor att tänka, vill vi verkligen ha det så här?

Från politiskt håll talas det ständigt om att vi måste bevara vår välfärd, men allt färre förstår vad de menar. De ser bara försämringar av det de betalar för att få utfört. De känner sig lurade av de politiska makthavarna, vilket väcker heta känslor. Det parti som de flesta ser som ansvarig för alla försämringar och omänsklig behandling är Moderaterna, men de små allianspartierna får också sin släng av sleven.

Trots ministerposter har inte de små samarbetspartierna kunnat göra någonting, vilket också minskat förtroendet för dem. Så länge vi har två starka partier i vårt land, kommer det att se ut så här, störst bestämmer. Men i slutändan är det ändå folket som kan säga ifrån och det är väl vad vi kan se när det gäller SD. Varför fortsätter partiet att öka? Den frågan är lätt besvarad och kan bara mötas med politiska beslut som tar udden av SD:s budskap.

Mycket av det som nu händer (Moderaternas tillbakagång var väntad), en medveten politik att köpa röster genom skattelättnader, håller inte i längden. Det är ju faktiskt samma sak som de bidrag Sossarna en gång använde som lockbete. Ser man tillbaka har det varit fler fiaskon än succéer för regeringen, det blir aldrig som man tänkt sig. Men så är det ju här i världen, det som fungerar i teorin slås oftast i spillror av verkligheten.

Under den borgerliga regeringen har det blivit allt fler som upplever livet som ett helvete. Förändringar måste komma i små steg, för att se om tuvorna bär i det gungfly som världen är i dag. De alldeles för snabba förändringarna har krossat de svaga och gnager långsamt sönder de övriga. Det är bara en fråga om hur lång tid det kommer att ta, innan det hela blir ohållbart.

För många är det svårt att se framåt, den press och stress människorna numera upplever för med sig att kroppen säger ifrån. Den vanligaste sjukdomen just nu tycks vara utbrändhet och många av de som drabbas, kanske inte ens kommer tillbaka till arbetslivet. För de drabbade är det en katastrof, för staten, kommunerna och landstingen, en kostnad som påverkar alla.

Vem bär skulden för att det blivit så här? Det är väl just det folk börjat inse och blivit förbannade. Den som angivit spelreglerna är också den som är ansvarig. Det finns många sätt att visa sitt missnöje och många har visat det genom att ta avstånd från de partier som de anser jävlas med dem. Felet är att beslutsfattarna skulle ha vetat bättre vilka konsekvenserna av jobblinjen skulle bli.

William Ellery Channing skrev för länge sedan: Varje människa borde ha sin egen karaktär, vara vad ingen annan är och göra vad ingen annan kan göra. Han hade alldeles rätt. Men hela vårt samhällssystem är uppbyggt sedan gammalt, att alla måste rätta in sig i ledet och följa de politiska makthavarnas beslut. Och många har gjort det, trots att de svurit ve och förbannelse över de orättvisor som uppstått.

Men just det tänkandet har börjat förändras. Om det beror på vårt högteknologiska samhälle, eller att människorna tröttnat på att bli tillsagda hur de ska leva sina liv har jag inget svar på. Dags att fråga de unga (de gamla med för den delen) hur de vill att vårt framtida samhälle ska se ut. Men för all del, vill de politiska makthavarna framstå och bli ihågkomna som dumskallar, ska de trampa på i ullstrumporna. Det är bara de som vågar sätta ner foten och vågar säga ifrån när någonting är åt helsike, som blir respekterade. Tyvärr finns inte många sådana politiker i vårt land. 

Den senaste veckan har varit full av problem, antagligen därför vaknade jag tidigt. Det är egentligen ingen idé att reta upp sig på alla vansinnigheter som förkommer i vårt land, då får man gå småförbannad vecka ut och vecka in. Man måste skaka av sig det, annars får man ingenting gjort.

Just nu är jag därför inne i en period, då jag måste skriva av mig för att lätta på trycket. Vårt samhälle har spårat ur, det gäller inte minst Försäkringskassan. Hur de anställda inom Försäkringskassan klarar av att gå till jobbet, har jag svårt att förstå. Ja, de som har ett samvete och ser hur många blir behandlade. De som har förmågan att slå bort att det faktiskt är människor de har att göra med, hör till gruppen, dum är den som dumt gör.

Vår regering tycks ha resignerat, de tabbar som gjorts går inte att reparera, nu går allt på tomgång fram till valrörelsen startar nästa år. Man kan bara hoppas att de små allianspartierna går sin egen väg, även om den kan bli smal och krokig.

Framtiden ser inte precis ljus ut, det strular för mycket på alla håll och kanter i vår omvärld. Man kan väl säga att det inte är mycket vi vet om framtiden, kanske just därför lever vi i väntans tider. Att någon ska ta tag i de problem som finns och göra någonting åt det. Ja, nu väntar jag inte att vår regering ska kunna vara med och lösa det hela, den har inte längre några goda råd att komma med. Följer man en linje som baserar sig på teorier, blir upp som en sol och ner som en pannkaka.

Det ser lite skakigt ut lite överallt, så hur kommer världen att se ut om några år? Det är inte bara osäkerheten hur krisen ute i Europa kommer att påverka oss, utan nu också vad som kommer att hända i Amerika. Det som händer där just nu, visar att republikanska politiker, inte känner något som helst ansvar för landets invånare. Men det är ju inte mycket bättre här hemma, där den Moderata politiken, visar en fullständig brist på empati med människor som har det svårt.

Det här med ansvar som vilar på de politiska makthavarna, tycks vara oerhört svårt. Det har det för all del varit i många år, av den anledningen, är det många inblandade i de politiska beslut som fattas. I vårt land är det ingen som har huvudansvaret, det beslutsfattarna gömmer sig bakom är den demokratiska beslutsprocessen. Alla inblandade har formellt ett ansvar, men det går inte att peka ut någon särskild person efter ett felaktigt majoritetsbeslut.

I bakgrunden finns den eller de tjänstemän som utarbetat beslutsunderlagen. Nästa led är de som blint följer sina instruktioner, även om de ser att de är alldeles åt helsike. De är inte folkvalda och lever inte med risken att inte bli omvald. De som tagit fram beslutsunderlagen kan därför svära sig fria, de har ju fått direktiv om vad beslutsfattarna angett som ramar. Samma sak med de som följer direktiven. En tjänsteman målar aldrig utanför ramarna, det fick de lära sig på dagis.

Det otäcka inom politiken är, att alla politiskt ansvariga för vårt land, ser till att kunna behålla sin välfärd. De krav som ställs på invånarna, gäller inte de politiska makthavarna. Är det verkligen en demokrati vi lever i? Motsatsen till demokrati är envälde, aristokrati, klassvälde, diktatur, mycket av det som händer kan i dag hänföras till just dessa saker. Det är i alla fall inte folkets vilja som styr, då hade vårt land sett annorlunda ut.

Ungdomarna är vårt land framtid brukar man säga, för mig ser det ut att vara en skakig framtid. Hur ser framtiden ut för många av de unga som har livet framför sig? Ibland får man en känsla av att många unga människor, fladdrar runt och väntar på att livet och allvaret ska börja. Vem tror de ska hjälpa dem, våra så kallade folkvalda?

Inte omöjligt att det är så och det får helt tillskrivas, att de tagits om hand av och uppfostrats av andra än föräldrarna. Den svåra uppgiften har samhället tagit på sig, från dagistiden och fram till dess de gått ut skolan. Att de politiska makthavarna frånsäger sig allt ansvar efter att de gått ut skolan, har de unga arbetslösa börjat fatta.

Låter som en dåligt skriven såpopera som står och stampar på samma fläck år ut och år in, manus och regi har våra så kallade folkvalda stått för. Att det hela inte har någonting med verkligheten att göra, beror naturligtvis på okunskap om hur vi människor är skapade. Eller så har man för enkelhetens skull, utgått från att alla är lika skapade. Så tycks i alla fall vår utbildningsminister tänka. Nu råkar det vara så, att en del är födda med läshuvud, andra inte.

Nu förs det fram att ungdomarna måste ha längre skoltid, ännu ett idiotiskt förslag som knappast förbättrar eleverna s kunskaper, men kommer säkert att trötta ut både elever och lärare. Är det inte dags att lärarna får lägga upp sina lektioner efter eget huvud?

Ett flertal gånger har någon politiker fört fram att redan tidigt, skilja ut de begåvade och placera dem i särskilda klasser. Jodå, i teorin går det att göra så, men i praktiken blir det genast lite svårare. Det skulle ju betyda att lärarna skulle få ta smällen, när de utsållade elevernas föräldrar blivit förbannade.

Nu höjs röster att staten ska ta över ansvaret för skolan igen, kommunerna lägger sig i hur skolan ska skötas och det är ju som att ha bocken som trädgårdsmästare. När man dessutom ser till den extra kostnad skolan belastas med genom kunskapskontoren, blir det billigare om staten tar över. Vill staten sätta spelreglerna för hur undervisningen ska utföras, ska den också ha huvudansvaret. Som det nu är, vem har ansvaret för att skolan fungerar som den är tänkt att göra?

Ja, det var lite fladdrande tankar som vanligt, men det blir så när vi lever i ett samhälle som närmar sig kaos.

När regering och banker försöker pumpa in lite optimism i landets invånare, dyker det ena orosmolnet efter det andra upp och motsäger dem. Amerika måste sätta igmång ett sparprogram, hur det påverkar oss kan ingen säga i dag. En president i ett Latinamerikanskt land dör och plötsligt får de som sitter på en massa pengar stora skälvan. Enligt en del bedömare (antagligen de stora bensinbolagen), kan vi nu vänta oss att oljepriset stiger. En bra affär inte minst för staten, som håvar in huvuddelen av priset vi får betala vid pumparna.

För de som handlar med el går det sämre, åtminstone för statliga Vattenfall. Vem kunde tro att folk och företag skulle kunna spara in så mycket på el. Det kan ju inte bara bero på lågenergilampor, men sådant här är svårt att förstå. Tydligen är det hela även en överraskning för Vattenfalls ledning och därmed också staten som ägare. Det börjar nästan bli lite pinsamt många saker, vår regering inte haft en aning om.

Men regeringen och bankerna måste vara optimistiska att det snart ska vända. Det är många länder som väntar på det och under tiden sjunker efterfrågan på grund av att allt fler blir arbetslösa ute i Europa. Ja, här hemma med för den delen, både Vattenfall och Nordea ska ju göra sig av med folk. Det rör sig om miljarder som kan sparas in, men det är ganska kortsiktigt tänkt.

Nu verkar en del ekonomer insett att det faktiskt inte har någon betydelse, om man kan producera både mycket och billigt, det måste finnas avsättning för varorna också. Och det blir allt svårare i takt med att arbetslösheten stiger ute i världen. Blir det fler jobb i Asien, blir det mindre på anda platser där lönerna är betydligt högre. Visst lever vi i en värld som är på väg att förändras, men vad kommer slutresultatet att bli? Det hela är ju en fråga om folk har råd att handla eller inte.

Naturligtvis är det girighet som ligger bakom att vår värld håller på att förändras. Det har stirrats alldeles för mycket på pengar under många år, ingen tänker på vad som är bra för människorna. Med pengarna som ledstjärna fattas de mest idiotiska beslut som ser till statens bästa, invånarna är bara ett medel att uppnå målet. Men det är tveksamt om de politiska makthavarna insett, att de mål de satt upp, håller på att trasa sönder ett helt land.

Rapporter om vårt lands kräftgång när det gäller sjukvård, skola och hur de gamla blir behandlade och omhändertagna, gör att vårt land snart står som ett varnande exempel. Hur länge är invånarna villiga att betala skatt, för att försörja en maktelit som skor sig själva så mycket det går? Tja, vi börjar redan se, hur allt fler vänder de gamla etablerade partierna ryggen.

När folk börjar ställa sig frågan vad så kallade folkvalda egentligen kan göra, inser de att dessa välbetalda personer, har ett minst sagt begränsat handlingsutrymme, för att själva kunna göra någonting. Visserligen säger de sig vara folkvalda, men det som sätter gränserna vad de kan göra är partiet de tillhör, inte väljarna. Partiet ställer krav på de som valts, att lojalt stödja de förslag som läggs fram.

Det här gör att vi har en skendemokrati, där folket inte har någon som helst möjlighet att påverka, annat än vid val. Allt fler jag hört på gatan talar om att strunta i att gå till valurnan nästa val, förvånansvärt många äldre säger att om de lever, ska rösta på SD. Man frågar inte längre varför, det är ju deras egna beslut, baserade på erfarenheter under ett långt liv, vilket man måste respektera. De som en gång var med att bygga vårt stolta trygghetssystem, får nu känna av hur det skrotas, bit för bit.

Nu är det för all del inte bara i vårt land människor har tröttnat på att styras av de så kallade folkvalda, det är på väg att växa till ett globalt problem. Visst är det sant att man vet vad man har men inte vad man får, men om ovissheten anses bättre, så kan vad som helst hända. Det enda man med säkerhet kan säga är, att den borgerliga alliansen inte kommer att regera efter nästa val. Men det är ju inte dåligt att veta det i alla fall. Sämre för alla de som drabbats av den nuvarande politiska linjen, kan det i alla fall inte bli. Vart tog den svenska välfärden vägen?