Jag vet inte vad det beror på, men tankarna återkommer ofta till hur framtiden kommer att bli. Inte för egen skull, utan för barnbarnen och barnbarnsbarnen. De kommer att få betala för de politiska beslut som fattas med utgångspunkt från dagens förutsättningar och som ingen vet vilka konsekvenser de kommer att få.

Egentligen är det inte så konstigt att de ”rika” länderna, är de som drabbats hårdats när världsekonomin genomgår ett reningsbad. De har levt över sina tillgångar i många år. Tittar man på medlemmarna inom G20-gruppen, är de flesta med på gamla meriter. Ser man till den samlade skuldbördan, är det fattiglappar som diskuterar och försöker styra vår framtida ekonomi.

Inte ens den mest blåögde ser någon ljusnande framtid, vad gäller hur människorna i vårt land skall kunna försörja sig. Det handlar inte om hur många nya jobb som kan skapas, det handlar om vad vi alla behöver för att leva ett drägligt liv. De politiska tankegångarna utgår från statens, kommunernas och landstingens behov, invånarna ses bara som ett redskap att fylla det behovet.

Det är möjligt att den nu förda jobblinjen skulle kunna fungera vid en högkonjunktur, men när jobben istället försvinner är snedeffekterna som drabbar människorna förödande. De mänskliga tragedierna i jobblinjens kölvatten vittnar om, att ingen av de styrande oroat sig för att jobben kan komma att bli betydligt färre i framtiden.

En ständig ökning av konsumtionen är bara en utopi, ändå harföretagen gjort samma misstag med ett urverks precision och producerat mera varor än vad som kan säljas. Det är när det händer, som en lågkonjunktur inträffar, det måste till en andhämtningspaus bland konsumenterna.

Problemet är att när konjunkturen på nytt skjuter fart, är inte företagen villiga att betala lika höga löner som tidigare. De tekniska framstegen gör att människan snart inte behövs alls, för att kunna producera de eftertraktade varorna. Då uppstår nästa problem, ett betydligt intressantare. Om människorna inte behövs i produktionen, vem ska då ha råd att köpa varorna?

Ärligt talat skrämmer det de båda allianserna tänker gå till val på nästa år nästan livet ur mig. Det är en otäck ideologi som lyser igenom över hela linjen, arbete ger hälsa och välstånd. Vi har hört samma sak förr och sett att det inte stämmer.

Att som socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern vill göra, skapa nya jobb genom att öka skatteuttaget av landets invånare, liknar mest politiskt självmord. Höga skatter skapar ingen välfärd, om så varit fallet hade vi varit en av de rika och högt stående länderna i världen idag. Att säga att vi är ett rikt land, är inte samma sak som att vara det.

Det finns ingen politisk dundermedicin som kan kurera ett sjukt samhällssystem, återstår bara att amputera bort det dödkött som annars kan orsaka ännu större skada. Nu menar jag inte att vi ska genomgå en enligt makthavarna lyckad operation, att patienten trots det i alla fall råkar dö. Så kan man ju nästan beskriva den fantastiska saneringen av landets och bankernas ekonomi. Så långt som att ta död på landet gick det inte, men många av landets kommuner och landsting, lider fortfarande av sviterna efter den operationen. Men statens och bankernas finanser repade sig snabbt.

Nu sitter vi i samma sits igen, frågan är hur de politiska makthavarna tänker göra. Trovärdiga bedömare talar om en segdragen förbättring av läget, att tillfrisknandet kommer att visa sig först om några år. Eftersom felbehandlingar numera snarare blivit en regel än ett undantag, känns det minst sagt oroligt.

Vad händer om ljuset i slutet på tunneln (som det finns de som säger sig se), visar sig vara strålkastarna från ett mötande tåg i full fart? Det kan mycket väl vara så, varningssignalerna blinkar för fullt, men ingen tycks bry sig om det.

De första tecknen på ett sönderfallande samhälle har vi sett under flera år, alla försök att reparera har istället förvärrat. Snart finns ingen annan utväg än att skrota vårt samhällssystem och börja om på nytt. Inte helt fel, eftersom det då finns möjlighet att utgå från invånarna behov, idag stämmer de inte alls överens med de politiska makthavarnas.

De flesta har säkert någon gång läst att livet, är det som passerar under tiden vi planerar för framtiden. Vad är då allas vår framtid? Tja, det är naturligtvis vår ålderdom, som förhoppningsvis de flesta kommer att få uppleva. Alla gör nämligen inte det. Väl där drömmer människor sig tillbaka och önskar att ha gjort något vettigt av livet, medan det fanns en möjlighet att göra det.

För den som är ung är det en fördel att veta vad man vill ha ut av livet, men det är ännu bättre att veta hur man ska kunna få det. Som ung finns fortfarande drömmar om framtiden, efterhand krossas de av verkligheten. Vi kan inte begära att livet ska behandla oss rättvist, tvärtom deltar vi alla i livets lotteri, där precis som i alla lotterier, nitlotterna är oändligt många fler än vinstlotterna.

Vad man kan önska sig är att livets lotteri kommer så nära vinst varje gång som möjligt. Ett steg mot det är att alla invånare ges en ekonomisk grundtrygghet, ingen ska behöva förnedras av företagsledare, arbetsförmedlingens, försäkringskassans och socialkontorens handläggare. Det är fria människor det handlar om och inte livegna, även om misstanken väcks många gånger att det blivit så i vårt land.

Bert Karlsson vill ha en diktator som styr vårt land, svenska folket röstar utan att veta vad de kan ställa till med. På sätt och vis har han alldeles rätt, inte många som lägger sin röst på ett parti har den blekaste aning om vilka konsekvenser det kan få. Hur SD och Piraterna kan trassla till det vid nästa val vet vi inte, annars är det hos ett av allianspartierna rösterna hamnar. Oavsett valresultatet nästa år kan vi förvänta oss nya kompromisslösningar, som alltid leder till halvmesyrer och som skadar mer än de gör nytta.

Det är inte bara de politiska makthavarna som just nu balanserar på slak lina, ett felsteg och fallet är ett faktum. 

Just nu är jag trött på uppblåsta politiker som tror sig veta bäst och den enorma offentliga byråkratiska apparaten, som är på väg att driva vårt land samma väg som det forna DDR. Likheten är skrämmande, trots att en borgerlig allians för närvarande styr landet.

När man upplever det som meningslöst att försöka få till en ändring, är det dags att ta time out på obestämd tid. Och det är precis vad jag tänker göra, det finns viktigare saker i livet att ägna min tid åt.

Det senaste året har många fått ställa om från att shoppa, till att köpa det nödvändigaste. En tuff omställning för den som vant sig vid en standard som matchat lönen, till att leva på betydligt mindre. En del klarar av det, andra inte. Än så länge kan vi inte säga vilka som klarat det, den närmaste tiden ger svaret.

När människan vant sig vid att kunna köpa saker, tittar de uppåt för att ta nästa steg. Mycket vill ha mer, därför är det otroligt enkelt att manipulera människor med möjligheten att tjäna ännu mer pengar. Det är ett lockbete de flesta sväljer, men så visar det sig att det inte blir mera pengar över i alla fall. Sakta men säkert stiger priserna på det vi behöver och om inte företagen höjer sina priser, finns utrymme för regeringen, kommuner och landsting att ta ut nya skatter och avgifter. Vårt samhällssystem är så konstruerat, att invånarna ständigt måste öka inkomstnivån.

Det är märkvärdigt hur lugnt och metodiskt de stora företagen utnyttjat lågkonjunkturen i väntan på bättre tider. Företagsledningar förutspår en uppgång, men det kommer att ta tid. I väntan på bättre tider har många av företagen investerat i nya maskiner, med kapacitet att producera mycket mer än tidigare, men med färre anställda. Pengarna som använts är vad som annars skulle gått till löner för de som friställts.

Orsaken är naturligtvis att arbetskraft är dyr i vårt land, det är de små omkostnaderna som gör företagen konkurrenskraftiga. Arbetstidsförkortning och därmed lönesänkning har varit lätt att förhandla fram med facken, det blir kärvt att kräva löneökningar framöver. Lika kärvt blir det att få alla nu övertaliga i jobb igen, företagen har trimmats till att klara sig med mindre personal.

Att i det läget sätta sig och förhandla om höjda löner, är inte det ganska naivt? Vad ska facket göra om företagarna sätter sig på tvären och vägrar gå med på lönehöjningar, hota med storstrejk? Vill de ha sina medlemmar kvar tvingas de gå fram i filttofflor, annars kanske ännu fler jobb försvinner. De stora företagen (men även staten) tänker med ett kamrershjärta, om inte intäkterna överstiger kostnaderna, ser det inte bra ut i balansräkningen. Det är alltså utgifterna som måste hållas i strama tyglar, intäkterna kan företagen inte göra så mycket åt om det inte finns kunder, staten, kommunerna och landstingen däremot kan använda skattehöjningar för att balansera ekonomin.

Alla de politiska lösningar som presenteras tycks vara baserade på önsketänkande, att lågkonjunkturen snart är över och allt återgår till som det var förut. Istället borde de våga öppna ögonen, se sig omkring och säga: Här står vi nu och vet inte ett pilleskit om vad som väntar framöver. Det privata näringslivet krymper för varje gång lönerna höjs, vilket betyder att någonting drastiskt måste till. Vi måste räkna med att allt fler inte kommer att kunna försörja sig själva.

Det ständiga tjatet om att en tjänstesektor ska ta över och skapa de nya jobben som behövs gör mig bara ledsen. Det får mig att tänka på konsulter, människor som tvingas lägga fram rapporter som faller kunderna på läppen. Inga genialiska lösningar där inte, se bara vad konsulterna tvingats rövslicka inom landstingen och kommunerna. Ingenting får föras fram som kan oroa eller göra de makthavandes väljare förbaskade.

Problemet för tjänstesektorn är att kunna få uppdrag och för att det ska kunna fungera i ett litet land som vårt, innebär det att tjänsteföretagen måste köpa tjänster av varandra. Den framtida arbetsmarknaden är med andra ord nästan omöjlig att förutspå, ingen kan idag säga vilket behov som kommer att finnas. En fungerande kristallkula att läsa framtiden i, skulle vara värt en hel del att ha.

Inte undra på att jag ibland funderar över vart alla kloka människor tagit vägen? Eller är det så att de på ena eller andra sättet hindras dela med sig av sin klokhet? På annat sätt går inte att förklara, varför de mest fantastiska vansinnigheter presenteras som lösningar på landets problem. Vänsteralliansen är beredd att spendera rejält om de vinner valet nästa år och måste ha hittat ett par guldbyxor. Nu vet vi att sådana fantastiska byxor inte finns, men någonting som fungerar på samma sätt, kan tillverkas med invånarnas skattepengar. Det märkliga är att ingen inom vänsteralliansen kan säga vad invånarna kommer att få ut av satsningen. Alla kommer att få betala för den vara Mona och Co vill sälja, även om det ändar i ett enda stort fiasko. Resonemanget inom det politiska etablissemanget liknar det jag hört någon gång, har inte folket råd att köpa bröd, får de väl äta kakor.

Jag vet att det politiska motståndet mot medborgarlön är kompakt inom de politiska partierna. Tacka för det, medborgarlön betyder frihet för invånarna att göra vad de vill, vilket kommer att släppa loss krafter vi inte kan föreställa oss. Ensamstående mammor eller pappor kan studera på distans och vara med sina barn, kreativa och innovativa människor ges möjlighet att förverkliga sina drömmar och idéer. De enda som har något att förlora på ett införande av medborgarlön, är de som idag avlönas för att företräda invånarna, eftersom de inte längre kommer att behövas.

Men vad kanske ingen tänker på är att de verkliga makthavarna i landet är invånarna, de politiska makthavarna är enbart tjänstefolk som är till för att lyda order. Hur det i vårt land kunnat bli det omvända är oförklarligt. Eller kan det finnas en förklaring i det jag hittade nedklottrat på en lapp: Man tvekar inför de trösklar man måste kliva över, men tvekan kan förlängas till en psykisk förlamning.

Men förlamningen håller på att släppa, många är beredda att kliva över den tröskel som tidigare känts som avskräckande hög. Genom försämrad samhällsservice har människorna lärt sig ta ansvar över det mesta som berör deras liv och självförtroendet har byggts upp.

Nästa steg blir att utnyttja den makt de har, förhoppningsvis genom att kräva att medborgarlön införs. Ser man till det politiskt skapade människofientliga samhälle vi nu lever i, kan ingenting bli sämre. Det är väl orsaken till att många redan nu, är beredda att visa sitt missnöje vid nästa val. Men vare sig SD eller Piratpartiet kan göra vårt samhälle bättre. Det ansvaret vilar helt och hållet på invånarna själva.

Jag kan inte låta bli att avsluta med ett citat av Leo Tolstoj, det lyder så här: Människans liv ändrar sig inte genom förändringar av de yttre formerna, utan endast genom varje människas inre arbete med sig själv.

Vi måste ställa oss själva frågan hur vi vill leva våra liv.

Jag håller på att lägga om livsstil, övergången från att bo i stugan till att bo hemma i lägenheten, tvingar mig till det. Ändå skulle jag inte vilja bo året runt i stugan som många gör nuförtiden. Det är ingen livskvalitet att leva som på fyrtiotalet, trots alla tekniska framsteg som gjort det lättare att bo utanför städerna. Miljövänligt är det inte heller, eftersom braskaminen måste brinna ofta för att hålla nere lysräkningarna.

Den tekniska utvecklingen förser oss med de mest fantastiska saker för att underlätta vår vardag, eller är enbart skapade för att roa. Garantitiden brukar vara ett eller två år. De nya ”leksakerna” hinner inte ens gå sönder, innan nya förbättringar dyker upp i affärerna, även de konstruerade att hålla garantitiden ut.

Vi är noga med att se till att det finns garantier på de varor vi köper och att de är märkta med bäst före datum. Det finns inga sådana garantier för oss människor, inte ens vilket vårt bäst före datum är. Trots det lever nutidens människor, som om de tror sig komma att leva i evighet.

Vad som än händer runt omkring, resonerar människan att det inte kommer att drabba dem själva och kopplar bort alla varningssignaler ur medvetandet. Man kan grubbla i evighet på vad som är människans drivkraft och ändå bara känna sig förvirrad. Det finns inte vare sig rim eller reson i hur den moderna människan fungerar, inte vad den tycker och tänker heller, för den delen.

Eftersom min fru sköter tevedosan tittar jag sällan på teve, men eftersom ljudet höjts med åren, kan jag höra vad hon tittar på från min skrivkammare när dörren är öppen. Av den anledningen var det möjligt för mig att höra vad någon kvinna sa på teve för någon dag sen. Samtalet som pågick fördes på engelska och jag kunde uppfatta att hon pratade om hur våra hjärnhalvor fungerar. Den ena av dem hjälper oss att vara närvarnade och leva i nuet, den andra håller visst reda på allting. På grund av avståndet till teven, reste jag mig från stolen för att gå in och lyssna, men hann inte längre än så eftersom min fru bytte kanal.

Det var bara att sätta sig igen, det är inte lönt att försöka få henne att titta på det som intresserar mig. Men under den korta stund jag kunde höra kvinnan prata, uppfattade jag det som att det är möjligt att genom träning, lära sig styra över besluten till önskad hjärnhalva.

Det slog mig att alla borde lära sig lite om hur vår hjärna fungerar redan i skolan. Kan vi lära oss att styra all verksamhet till rätt hjärnhalva, kanske vi får ett bättre liv, eller varför inte en bättre värld. Allting är tydligen beroende av hur hjärnorna på inte bara politiska makthavare, utan också folk i allmänhet fungerar. Om fel hjärnhalva tar överhanden och bryter kommunikationen med den andra, blir det enkelspårigt tänkande utan en tanke på konsekvenserna..

Varför det flög för mig vet jag inte, men Lasse Ekstrand skrev i sin bok Livbåt, om den svåra konsten att göra ingenting. Förhoppningsvis har det någonting att göra med att mina hjärnhalvor just nu kommunicerar. Arbetslöshet och sjukdomar har vi gott om i landet och en konst är det sannerligen för den som hamnat i ekorrhjulet och ofrivillig blivit arbetsnarkoman att göra ingenting.

I Ekstrands bok finns förklaringen till hur han upplevde det vid sin svåra sjukdom, men vad händer om en arbetsnarkoman som är ovetande om att han är det, blir sjuk eller arbetslös? Hur klarar en sådan av omställningen att inte behöva jäkta till jobbet, utan istället kunna gå tillbaka till sängen efter morgonkaffet, stapla upp kuddarna mot sänggaveln för att i lugn och ro läsa morgontidningen?

För mig låter det som rätt medicin för en människa som gått på högvarv och ”motorn” skurit ihop, eller inte behövs mer på jobbet. Men så fungerar inte den moderna människan, utan stressas på nytt av att inte ha ett jobb att gå till. Varför kan man fråga sig. En gissning kan vara att fel hjärnhalva tar kommandot och påverkar tänkandet. Med utgångspunkt från det, kan man förmoda att det ständigt pågår en strid mellan de båda hjärnhalvorna, vi har aldrig fått lära oss att styra dem.

Vid sjukdom eller arbetslöshet uppstår tydligen känslostormar i den halva som för tillfället styr tänkandet, vanligtvis den som inte hjälper till att vara närvarande och leva i nuet, utan den logiskt tänkande. Om det är den hjärnhalva som följer riktlinjerna från den inlärningsprocess vi alla genomgår från födseln, accepterar vi att våra liv styrs i en viss riktning.

Ja, egentligen lär vi oss tidigt att man kan köpa det man vill ha för pengar, alltså är det i de flesta fall pengar som fungerar som drivkraft. Eftersom pengar inte regnar från himlen, måste man arbeta för att få det man vill ha. Så långt är allting enkelt, det förklarar varför människor jagar livet ur sig för att tjäna pengar. Behovet av pengar övergår nämligen efter en tid att bli en nödvändighet för att kunna behålla det man skaffat sig, men också för att allt fler saker behövs. Människorna i arbetsför ålder säljer därför sina liv till den som kan förse dem med pengar.

Nu har vi nått ett läge då många människor inte behövs längre inom våra storindustrier och kanske inte heller kommer att göra det i framtiden. När arbetslösheten skenar iväg börjar politiker prata om utbildning, en totalt bortkastad lösning på problemet. Miljarder kronor försvinner utan att göra någon nytta. Den arbetsmarknad som kommer att finnas i framtiden, kan vi vara säkra på att inte har några som helst likheter med den vi haft.

Vi ska alltså inte stirra oss blinda på utbildning (eller ännu värre, marknadsutbildning), för att försöka utbilda människor som saknar läshuvud, eller de som fötts med läs- och skrivsvårigheter. Det finns många fler än vi ens kan ana, som kan räknas in i de grupperna. De kommer om de inte knäcks av utbildningen, att fortsätta gå arbetslösa, betygen är helt avgörande i dagsläget.

Orsaken är att de politiska makthavarna under många år låtsats att dessa individer inte finns, vårt land har en image att leva upp till. Eftersom en misslyckad skolpolitik som infördes i slutet på sextiotalet, har allt gjorts för att skyla över detta fiasko. Yrken som exempelvis städare och sopåkare har fått finare benämningar, men jobbet att utföra är fortfarande detsamma. Ser man det över hela linjen, har många med låglöneyrken fått en ny fin titel, istället för högre lön. 

Det behövs idag gymnasiekompetens för att få jobb till och med inom låglöneyrken, de med bästa betygen anställs först och tvingas av Arbetsförmedlingen ta jobben. Och så är det även inom hantverksyrken, där många utbildat sig men saknat fallenhet för det yrke de valt.

Naturligtvis borde misstaget rättats till för länge sen, det är den begåvade eliten som måste ges möjlighet att utvecklas, resten ska ges möjlighet att prova sig fram vad de vill hålla på med. Eftersom skolan kostar enormt med pengar varje år, skulle det dessutom spara skattepengar. Det verkligt stora problemet blir sen att behålla de färdigutbildade begåvningarna i vårt land, det sägs ju att råttor lämnar sjunkande skepp.

Vi har blivit pinsamt medvetna om att den tekniska utvecklingen inte längre sker i västvärlden, vad det beror på vet säkert någon. Det märkliga är att exempelvis Indien, har lika många välutbildade tekniker och ingenjörer, som vi har anställda inom hela den offentliga sektorn.

Bara det borde få våra politiker att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Med vårt urusla skolväsende som inte kan repareras i en handvändning, ser det mörkt ut för de som kommer att leva den dag klimatkatastrofen ska inträffa.

Den ekonomiska tillväxten på andra sidan jordklotet kommer att avta när deras löner stiger och västvärlden inte har råd att köpa deras varor, det har blivit så att vi globalt behöver varandra för att kunna överleva. Vårt land är alldeles för litet till folkmängden för att ens försöka vara med i den nuvarande kapplöpningen. I de folkrika länderna räcker det kanske att var tusende klarar av en högre utbildning (exempelvis till civilingenjör), i vårt fall måste ungefär var femte göra det, för att vårt land ska kunna hålla jämna steg. Hur det ska gå till i ett land där skolan under många år fungerat som förvaring istället för läroanstalt, är för mig obegripligt.

Verkligheten är skrämmande och framtiden oviss. Politiska vägar har visat sig inte leda någonstans, det kommer inte heller de nya som vi kommer att tvingas in på. Vi måste inse att arbete kanske är någonting vi kommer att göra helt frivilligt i framtiden. Inte i form av de traditionella industrijobben som blir allt färre, utan i form av att hjälpa varandra.

Alla politiska lösningar kostar inte bara enormt med pengar, de politiska makthavarna har inte den blekaste aning om de fungerar eller inte. En hel värld rör sig just nu på okänd mark, det behövs stigfinnare istället för politiska vägvisare som irrar kors och tvärs efter en karta som inte stämmer med verkligheten. I vårt nuvarande läge med en osäker framtid som väntar, måste det skapas en grundtrygghet som fungerar oavsett vad som händer. Den enda lösning vårt lilla land har råd med för att alla ska få denna grundtrygghet, är att införa medborgarlön.

Redan nu har en debatt om medborgarlön startat på allvar. Är du intresserad, så gå in på svt.se\debatt för att läsa Lasse Ekstrands inlägg. Jag har svårt att tänka mig att motståndarna till medborgarlön, kan komma med ett starkare argument, som kan försvara att inte införa det.

Efter att ha hört nödvändigheten av utbildning nämnas av båda blockens företrädare till leda, slog det mig att inom politiken finns inga krav på högre utbildning. Är det inte där vi ska börja kräva betyg på de kunskaper som fordras? Men det är klart, sunt bondförnuft är ju inte heller att förakta, om nu någon politiker begåvats med det, förstås.

Jag har ingen aning om vem Einar Löfstedt var, men om han är död efterlämnade han några kloka ord som inte minst vår utbildningsminister borde ta till sig. De lyder så här: Lärdom är en död vikt på vandringen, om den inte hjälper dig leva i verklighetens och handlingens värld.

Det är ett helsike att bli gammal, de flesta har säkert hört någon säga så. Att bli gammal är nämligen frustrerande, viljan att göra saker finns kvar, men att göra som tänkt var är inte det lättaste. Anledningen är att kroppen inte vill lyda som i ungdomens dagar och allting tar längre tid. Det är lätt att överskatta förmågan, eftersom många äldre känner sig unga till sinnet långt upp i åren.

Läste en artikel i GD förra veckan att någon var inne på samma sak. Ja, inte att vi blir skröpligare med åren, utan att gruppen pensionärer blir allt större i snabb takt. Det måste naturligtvis de makthavande ta på allvar, men receptet att alla måste arbeta längre är fel väg att gå. Var och en måste själv få bestämma om de vill jobba längre eller inte, de känner sin kropp bättre än någon annan.  

Inte alla blir gamla, det hör till livets lotteri, varför klaga över en så fantastisk sak som att ha lyckats uppnå en aktningsvärd ålder? Att många klagar beror till viss mån på besvikelse, för de allra flesta har inte livet blivit som de tänkt sig. De flesta av pensionärerna har varit med om att arbeta sexdagarsvecka, många grämer sig över att det berövade dem möjligheten att få njuta av sin ungdom. Något välstånd har de aldrig upplevt, i bästa fall har de under hela sitt arbetsliv lyckats spara ihop pengar till begravningen. Många har inte ens klarat av det, de har tvingats ta av sina besparingar de senaste åren för att överleva.

De som befinner sig mitt uppe i ett yrkesliv, ägnar sällan eller aldrig en tanke åt att åren rinner iväg och att de en dag själva blir gamla. Pensionsdagen ligger långt fram i tiden, inte ens hotet att tvingas jobba längre tycks avskräcka. Det mänskliga psyket verkar vara så konstruerat att många upplever ålderdomen som en överraskning, för många kommer säkert pensionens storlek att bli det också. Men gemensamt för alla är den fasansfulla upptäckten: Hur kan det vara möjligt att tiden gått så fort!

Vad som förvånat mig många gånger är, varför inte de äldre höjt sin röst och talat om för ungtupparna inom politiken när fattade beslut varit alldeles åt helsike. Efter alla år av omedvetet införskaffad visdom bör de ha rätt att göra det. Ett långt liv har gett dem erfarenheter om vad som fungerar eller inte. Många misstag skulle kunna undvikas genom att rådfråga de äldre, som sett att teori och praktik är två vitt skilda saker. Faktum är att de äldre ska ses som en levande facit, de har svaren på vad som fungerat, men också på varför vissa saker inte fungerat.

Jag har för vana att stanna upp och prata med folk, kända eller okända. För mig blir det alltid intressanta ordbyten. Ibland får jag en känsla av att det finns ett inneboende behov av att prata av sig hos många äldre. De känner sig nedtryckta av orättvisor, många är heligt förbaskade över att de lurats av sina politiska företrädare. Man får en känsla av att de som mest misstror de politiska makthavarna, är de gamla fattigpensionärerna och det med all rätt.

Ser man tillbaka lurades de att betala för ett folkhem som aldrig blev av. De kunde läsa om hur en organisation byggdes upp för att ta hand om alla från vaggan till graven, men längre kom det aldrig. Vi nådde inte ända fram var politikernas förklaring och folket lät sig nöja med det. Varför organisationen som skulle ta hand om invånarna blev kvar, var det inte ens någon som kom sig för att fråga om.

De gamla (många av dem fattigpensionärer) har varit med om en resa genom livet som kantats av ständiga löften om en tryggad ålderdom. Genom att solidariskt dela med sig, skulle samma solidaritet även omfatta dem på ålderns höst. En gammal man jag talade med hade länge funderat över vilka han varit solidarisk med. De svaga grupperna och de lågavlönade har inte fått det bättre med åren, trots ständiga löften vid varje ny valrörelse. Han vägrar numera att rösta, det överlåter han åt de yngre.

Generationsklyftan har blivit allt tydligare för varje år och ingen politiker har brytt sig om att det blivit så. Framtiden tillhör de unga och inte de äldre, det gäller att hålla sig väl med de som blir kvar längst. Ser man det politiska uppdraget som ett yrke som ska föda dem så länge de lever, är det lätt att tänka i de banorna.

Under krigsåren (men även strax efter) föddes många barn och när snart alla fyrtiotalister gått i pension, är det en ansenlig mängd människor som inte bara har bättre pensioner än tidigare grupper, de har också skinn på näsan. De kommer att kräva att samhället får en annan och människovärdigare syn på äldre människor.

Passar inte galoscherna är det bara att kliva ur dem, var ett uttryck som var vanligt förr i tiden. Många av de nyblivna pensionärerna har klivit ur galoscherna och emigrerat på gamla dar, vilket knappast är någonting som tagits med i de politiska beräkningarna. Ett enormt avbräck i penningflödet till kommuner och landsting, staten tar sin del av kakan även av den som flyttar utomlands. Det enda som hindrat en större utvandring är vår svaga krona, inte att vårt samhälle blivit bättre att leva i.

Man kan räkna med att huvuddelen av fyrtiotalisterna kommer att leva åtminstone runt tjugo år framöver och under den tiden hinner även femtiotalisterna och en stor grupp av sextiotalisterna gå i pension. För något år sen höjdes oroliga röster att arbetskraften inte skulle räcka till, i nuläget borde de oroa sig över om pengarna kommer att räcka till. Det är inte det privata näringslivet som kommer att behöva mest folk framöver på grund av pensionsavgångar, utan de offentliga verksamheterna som avlönas med skattemedel.

Jag kan tänka mig att vår nuvarande regering gör allt för att få sitta kvar ytterligare en period, men valfläsket börjar redan bli härsket och luktar illa. Jobbavdraget har skapat någonting som är lätt att väcka i vårt land, den omtalade svenska avundsjukan. För att inte ge vänsteralliansen övertaget, måste alla övriga som inte kan dra nytta av jobbavdraget kompenseras. Löften kommer säkert att ges om både det ena och andra, att släppa ifrån sig makten frivilligt är inte att tänka på.

De löften man kan förvänta sig kommer att väcka förhoppningar som inte kan infrias, det sätter bristen på pengar stopp för. Alla de som i dagsläget kan ta del av jobbavdraget, är dömda att betala tillbaka genom att tvingas jobba tills de stupar. Se bara på hur vårt nuvarande samhällssystem fungerar, det går inte ens att få benådning på grund av sjukdom.

Det lutar åt att svenska folket har att välja mellan pest eller kolera vid valet nästa år.

Hade ingenting nytt att läsa igår kväll. Eftersom det nu är ordning och reda bland böckerna, började jag leta bland de böcker som skänkt mig glädje för många år sen. Alla de gamla böckerna som undgått att slängas i väggen fanns där, det var bara att välja. Jag blundade och snurrade ett varv och satte sen fingret på en bokrygg och det visade sig vara Olle Länsbergs Käre John.

Nu vet jag varför boken sparats, den vid den tiden ofta utskällde Länsberg var en underbar berättare. Min första tanke var att läsa färdigt den nu på morgonen, det är så jag fungerar, därför har jag nu läst ut den.

Enligt termometern är det inte kallt, runt sju grader just nu, men ser inte inbjudande ut för att ta en promenad i, så det blir nog att blunda och peka på någon bokrygg i bokhyllan idag också.

Att städa upp omkring sig kan vara nyttigt ibland. Om inte annat kommer saker fram som man letat efter, eller inte kommer ihåg att man samlat på sig. Varför man lägger på hög för att använda senare är svårförklarligt, men det har hamnat där av någon orsak.

Hittade när jag städade upp bland högarna i min lilla skrivhörna en massa gamla anteckningar. Nötta av tidens tand som man brukar säga, fanns en massa skrynkliga papperslappar där jag skrivit ner kloka ord. Fastnade för en lapp som jag inte har den blekaste aning om vem som skrivit det jag kluddat ner i all hast, men så här stod det på lappen:

Haka inte fast dig i tron att du är som du är och måste så förbli. Du måste vara en ständigt växande organism, vars innersta drift är förnyelse, utveckling, aldrig stillastående. Bryt dina vanors skal, dina fördomars fängsel. Var alltid redo att göra något nytt, att lära mera, att stiga upp på dina rättade fel för att nå allt högre frukter i livets träd.

Att det är någonting gammalt, skrivet av någon som grubblat över livet står utom all tvivel. Kanske någon känner igen texten och kan upplysa om vem som skrivit den och i vilket sammanhang. Den dag jag skrev ner texten på lappen, såg jag den antagligen i ett större sammanhang och plockade bara ur själva kärnan.

Jag har aldrig sett mig själv som en organism som ständigt måste växa. Det jag känner igen mig i är driften att förnya, att utveckla mina tankar och att ständigt vara på språng. Orsaken har jag alltid trott var nyfikenhet och min medfödda misstro mot auktoriteter, som med tvärsäkra uttalanden tydligt visar att de inte vill bli motsagda. Jag tar det alltid som en utmaning.

Jag lärde mig tidigt att auktoriteter blivit det på gamla meriter och eftersom förändringar sker hela tiden, varför då bry sig om vad de har att säga. Om det räknas som fördom, kommer jag aldrig att bryta det fängslet. Några andra fördomar har jag mig veterligen inte.

Att bryta vanors skal är någonting alla borde göra, inte minst jag. Vi binder oss själva till händer och fötter genom att vanans makt är stor, det har de flesta på något sätt fått uppleva någon gång. Det är svårt att lära gamla hundar är ett talesätt de flesta har hört talas om, men människan tycks vara mer svårlärd än gamla hundar. Erfarenhet kommer av misstag, men det har vi svårt att ta till oss och lära oss av.

Jag har aldrig haft svårt för att ge mig på något nytt och läshungern har alltid drivit mig att lära mera om det som intresserat mig. Vad jag hittills inte klarat av, är att kliva upp på mina rättade fel för att nå högre frukter i livets träd. Skulle jag försöka rätta till alla fel som gjorts under mitt liv, skulle jag se livets träd från ovan och så är det nog för de flesta. Vad som menas med högre frukter i livets träd har jag svårt att få grepp på. Är det framgång eller enbart tillfredsställelse som menas? För mig räcker det gott och väl att vara nöjd med de livets frukter jag smakat på.

Kanske just det är meningen med livet, att kunna se tillbaka och vara nöjd med det man upplevt. Att läsa böcker gör ingen klokare, men man blir mera människa lär någon ha sagt. Förhoppningsvis har alla de tusentals böcker jag läst, gjort mig till en bättre människa, men det är ingenting jag själv kan avgöra.

Vem vet, det stora felet med dagens samhälle är kanske, att folk läser alldeles för lite. Att de inte har tid och kraft över för annat än att försöka överleva. Men så enkelt kan det väl ändå inte vara?

Tiden vill inte räcka till. Som pensionär borde man ha all tid i världen, istället jagas man av klockan. Det är så mycket som ska hinnas med, trots att jag försöker bromsa min fru. Jag har en känsla av att kvinnor har svårare för att varva ner, de ser allting som behöver göras.

Man brukar säga att det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete och visst nöter det eviga städandet. Själv är jag en slarver när det gäller att hålla ordning omkring mig, ändå vet jag precis var jag ska hitta det jag behöver. Därför uppstår kaos när det i all välmening städas upp där jag brukar krypa undan.

Har märkt att politiker oavsett kön, på alla sätt börjar likna städgalna fruntimmer. En del av dem ställer till med korsdrag i sin iver att vädra ut unken luft, andra sopar för glatta livet. De som sopar ivrigast, är de som sopar saker och ting under mattan. Den kategorin tycks finnas inom kommuner och landsting, det är mycket skit företrädarna lämnat efter sig och om de varit partikamrater så …

Vad man kan läsa har Mona Sahlin drabbats av städiver, allting ska ställas till rätta om hon och hennes vänsterallians vinner valet. När jag först läste det, trodde jag inte det var sant. Oavsett om det är Mona, odugliga rådgivare, eller partiets betongrövar som kläckt denna vansinniga idé, visar det att politiker och ”vanligt” folk, lever i skilda världar.

Kan det vara möjligt att den kollapsade folkhemsdrömmen fortfarande är partiets ledstjärna? På annat sätt kan man inte tolka att Socialdemokraterna tänker gå till val på att höja skatterna. Lösningen på alla problem som hotar att övergå i en samhällsupplösning, är alltså att politiska företrädare ska ta hand om och fördela skattepengarna. Jösses, det är ju vad som orsakat att pengarna inte räckt till tidigare. Politiskt tillsatta personer kan inte hantera pengar, de rinner genom fingrarna på dem.

Höjda skatter drabbar alltid de sämst ställda grupperna, en stor del av de tilltänkta skatteintäkterna kommer att gå till allmosor för att de sämst ställda ska kunna överleva. Jag har hört en politiker på fullt allvar säga att alla har råd med att betala några hundringar extra i månaden i skatt. Den som uttalar sig så, visar bara att han tittat i den egna plånboken, fylld med skattebetalarnas pengar.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om idag, utan det som knappast går att undvika, nämligen att fastighetsbubblan kommer att spricka. Ni har säker någon gång hört att tyskar har kallat oss dumma svenskar. Orsaken har varit de vansinniga beslut svenska makthavare tagit, men också uttalanden som med fog har kunnat misstänkas om det stått rätt till i huvudet på dem.

Kanske har dumheten smittat av sig på en stor grupp ”vanligt folk”, på annat sätt går inte att förklara att folk fortsätter att låna för att köpa bostäder till överpris. Visserligen styrs priserna av tillgång och efterfrågan, men det försvarar inte att priserna på fastigheter stiger trots den kris vi fortfarande inte sett slutet på.

Riksbanken har jag väldigt lite förtroende för, kanske för att den inte är så självständig som det sägs. Riksdagen ska inte kunna utöva påtryckningar men behöver det inte heller, eftersom Riksbanken ofta ställer till det för sig på egen hand. Avvägningen när det gäller att hantera räntan på rätt sätt är en fråga om att hjälpa eller stjälpa. En för snabb ekonomisk tillväxt skapar överhettning och inflation, som är minst lika förödande som en finanskris.

I nuvarande läge är bankerna vinnare, hur länge återstår att se. Genom att både spar- och låneräntan är historiskt låg, lönar det sig bättre att slösa än att spara. Det har en stor del av svenska folket tagit till sig. Trots krisen har det fortsatt att konsumeras på kredit, det sägs ju att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe. Nja, man ska inte vara för säker.

Varför stirra sig blind på konsumtion för att få fart på tillväxten? Uppväxt under krigsåren lärde jag mig en betydligt bättre metod att få det som fanns att räcka till, nämligen ransonering. Kanske vore det klokt att införa ransonering på både pengar och jobb, det skulle skapa en jämställdhet utan like. Vår regering skulle till och med kunna hålla seminarier om det och lära övriga världen hur det ska gå till. Det skulle ge bättre gehör än det våra makthavare kämpar frenetiskt för, att vårt land ska ligga i spets för att rädda vår miljö.

Nåja, miljön är inget hett ämne just nu. Det är däremot bonusutbetalningar på miljontals kronor, som tycks ena inte bara EU, utan också medlemsländernas regeringar. Alla är överens, någonting måste göras för att förhindra snikna bankdirektörer att sko sig på sina kunder. Den misstänksamme anar att det handlar om att blickarna ska vändas åt annat håll än mot ”moraltanterna” själva. Fantasilöner och feta pensioner som utbetalas till de så kallade folkvalda, väcker också ont blod.

Jag får väl säga som någonting jag läst en gång och som fastnat i huvudet: Vad tjänar det till att komma med förmaningar efteråt. Det är så dags då. De ska komma långt tidigare.