Jag håller på att lägga om livsstil, övergången från att bo i stugan till att bo hemma i lägenheten, tvingar mig till det. Ändå skulle jag inte vilja bo året runt i stugan som många gör nuförtiden. Det är ingen livskvalitet att leva som på fyrtiotalet, trots alla tekniska framsteg som gjort det lättare att bo utanför städerna. Miljövänligt är det inte heller, eftersom braskaminen måste brinna ofta för att hålla nere lysräkningarna.

Den tekniska utvecklingen förser oss med de mest fantastiska saker för att underlätta vår vardag, eller är enbart skapade för att roa. Garantitiden brukar vara ett eller två år. De nya ”leksakerna” hinner inte ens gå sönder, innan nya förbättringar dyker upp i affärerna, även de konstruerade att hålla garantitiden ut.

Vi är noga med att se till att det finns garantier på de varor vi köper och att de är märkta med bäst före datum. Det finns inga sådana garantier för oss människor, inte ens vilket vårt bäst före datum är. Trots det lever nutidens människor, som om de tror sig komma att leva i evighet.

Vad som än händer runt omkring, resonerar människan att det inte kommer att drabba dem själva och kopplar bort alla varningssignaler ur medvetandet. Man kan grubbla i evighet på vad som är människans drivkraft och ändå bara känna sig förvirrad. Det finns inte vare sig rim eller reson i hur den moderna människan fungerar, inte vad den tycker och tänker heller, för den delen.

Eftersom min fru sköter tevedosan tittar jag sällan på teve, men eftersom ljudet höjts med åren, kan jag höra vad hon tittar på från min skrivkammare när dörren är öppen. Av den anledningen var det möjligt för mig att höra vad någon kvinna sa på teve för någon dag sen. Samtalet som pågick fördes på engelska och jag kunde uppfatta att hon pratade om hur våra hjärnhalvor fungerar. Den ena av dem hjälper oss att vara närvarnade och leva i nuet, den andra håller visst reda på allting. På grund av avståndet till teven, reste jag mig från stolen för att gå in och lyssna, men hann inte längre än så eftersom min fru bytte kanal.

Det var bara att sätta sig igen, det är inte lönt att försöka få henne att titta på det som intresserar mig. Men under den korta stund jag kunde höra kvinnan prata, uppfattade jag det som att det är möjligt att genom träning, lära sig styra över besluten till önskad hjärnhalva.

Det slog mig att alla borde lära sig lite om hur vår hjärna fungerar redan i skolan. Kan vi lära oss att styra all verksamhet till rätt hjärnhalva, kanske vi får ett bättre liv, eller varför inte en bättre värld. Allting är tydligen beroende av hur hjärnorna på inte bara politiska makthavare, utan också folk i allmänhet fungerar. Om fel hjärnhalva tar överhanden och bryter kommunikationen med den andra, blir det enkelspårigt tänkande utan en tanke på konsekvenserna..

Varför det flög för mig vet jag inte, men Lasse Ekstrand skrev i sin bok Livbåt, om den svåra konsten att göra ingenting. Förhoppningsvis har det någonting att göra med att mina hjärnhalvor just nu kommunicerar. Arbetslöshet och sjukdomar har vi gott om i landet och en konst är det sannerligen för den som hamnat i ekorrhjulet och ofrivillig blivit arbetsnarkoman att göra ingenting.

I Ekstrands bok finns förklaringen till hur han upplevde det vid sin svåra sjukdom, men vad händer om en arbetsnarkoman som är ovetande om att han är det, blir sjuk eller arbetslös? Hur klarar en sådan av omställningen att inte behöva jäkta till jobbet, utan istället kunna gå tillbaka till sängen efter morgonkaffet, stapla upp kuddarna mot sänggaveln för att i lugn och ro läsa morgontidningen?

För mig låter det som rätt medicin för en människa som gått på högvarv och ”motorn” skurit ihop, eller inte behövs mer på jobbet. Men så fungerar inte den moderna människan, utan stressas på nytt av att inte ha ett jobb att gå till. Varför kan man fråga sig. En gissning kan vara att fel hjärnhalva tar kommandot och påverkar tänkandet. Med utgångspunkt från det, kan man förmoda att det ständigt pågår en strid mellan de båda hjärnhalvorna, vi har aldrig fått lära oss att styra dem.

Vid sjukdom eller arbetslöshet uppstår tydligen känslostormar i den halva som för tillfället styr tänkandet, vanligtvis den som inte hjälper till att vara närvarande och leva i nuet, utan den logiskt tänkande. Om det är den hjärnhalva som följer riktlinjerna från den inlärningsprocess vi alla genomgår från födseln, accepterar vi att våra liv styrs i en viss riktning.

Ja, egentligen lär vi oss tidigt att man kan köpa det man vill ha för pengar, alltså är det i de flesta fall pengar som fungerar som drivkraft. Eftersom pengar inte regnar från himlen, måste man arbeta för att få det man vill ha. Så långt är allting enkelt, det förklarar varför människor jagar livet ur sig för att tjäna pengar. Behovet av pengar övergår nämligen efter en tid att bli en nödvändighet för att kunna behålla det man skaffat sig, men också för att allt fler saker behövs. Människorna i arbetsför ålder säljer därför sina liv till den som kan förse dem med pengar.

Nu har vi nått ett läge då många människor inte behövs längre inom våra storindustrier och kanske inte heller kommer att göra det i framtiden. När arbetslösheten skenar iväg börjar politiker prata om utbildning, en totalt bortkastad lösning på problemet. Miljarder kronor försvinner utan att göra någon nytta. Den arbetsmarknad som kommer att finnas i framtiden, kan vi vara säkra på att inte har några som helst likheter med den vi haft.

Vi ska alltså inte stirra oss blinda på utbildning (eller ännu värre, marknadsutbildning), för att försöka utbilda människor som saknar läshuvud, eller de som fötts med läs- och skrivsvårigheter. Det finns många fler än vi ens kan ana, som kan räknas in i de grupperna. De kommer om de inte knäcks av utbildningen, att fortsätta gå arbetslösa, betygen är helt avgörande i dagsläget.

Orsaken är att de politiska makthavarna under många år låtsats att dessa individer inte finns, vårt land har en image att leva upp till. Eftersom en misslyckad skolpolitik som infördes i slutet på sextiotalet, har allt gjorts för att skyla över detta fiasko. Yrken som exempelvis städare och sopåkare har fått finare benämningar, men jobbet att utföra är fortfarande detsamma. Ser man det över hela linjen, har många med låglöneyrken fått en ny fin titel, istället för högre lön. 

Det behövs idag gymnasiekompetens för att få jobb till och med inom låglöneyrken, de med bästa betygen anställs först och tvingas av Arbetsförmedlingen ta jobben. Och så är det även inom hantverksyrken, där många utbildat sig men saknat fallenhet för det yrke de valt.

Naturligtvis borde misstaget rättats till för länge sen, det är den begåvade eliten som måste ges möjlighet att utvecklas, resten ska ges möjlighet att prova sig fram vad de vill hålla på med. Eftersom skolan kostar enormt med pengar varje år, skulle det dessutom spara skattepengar. Det verkligt stora problemet blir sen att behålla de färdigutbildade begåvningarna i vårt land, det sägs ju att råttor lämnar sjunkande skepp.

Vi har blivit pinsamt medvetna om att den tekniska utvecklingen inte längre sker i västvärlden, vad det beror på vet säkert någon. Det märkliga är att exempelvis Indien, har lika många välutbildade tekniker och ingenjörer, som vi har anställda inom hela den offentliga sektorn.

Bara det borde få våra politiker att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Med vårt urusla skolväsende som inte kan repareras i en handvändning, ser det mörkt ut för de som kommer att leva den dag klimatkatastrofen ska inträffa.

Den ekonomiska tillväxten på andra sidan jordklotet kommer att avta när deras löner stiger och västvärlden inte har råd att köpa deras varor, det har blivit så att vi globalt behöver varandra för att kunna överleva. Vårt land är alldeles för litet till folkmängden för att ens försöka vara med i den nuvarande kapplöpningen. I de folkrika länderna räcker det kanske att var tusende klarar av en högre utbildning (exempelvis till civilingenjör), i vårt fall måste ungefär var femte göra det, för att vårt land ska kunna hålla jämna steg. Hur det ska gå till i ett land där skolan under många år fungerat som förvaring istället för läroanstalt, är för mig obegripligt.

Verkligheten är skrämmande och framtiden oviss. Politiska vägar har visat sig inte leda någonstans, det kommer inte heller de nya som vi kommer att tvingas in på. Vi måste inse att arbete kanske är någonting vi kommer att göra helt frivilligt i framtiden. Inte i form av de traditionella industrijobben som blir allt färre, utan i form av att hjälpa varandra.

Alla politiska lösningar kostar inte bara enormt med pengar, de politiska makthavarna har inte den blekaste aning om de fungerar eller inte. En hel värld rör sig just nu på okänd mark, det behövs stigfinnare istället för politiska vägvisare som irrar kors och tvärs efter en karta som inte stämmer med verkligheten. I vårt nuvarande läge med en osäker framtid som väntar, måste det skapas en grundtrygghet som fungerar oavsett vad som händer. Den enda lösning vårt lilla land har råd med för att alla ska få denna grundtrygghet, är att införa medborgarlön.

Redan nu har en debatt om medborgarlön startat på allvar. Är du intresserad, så gå in på svt.se\debatt för att läsa Lasse Ekstrands inlägg. Jag har svårt att tänka mig att motståndarna till medborgarlön, kan komma med ett starkare argument, som kan försvara att inte införa det.

Efter att ha hört nödvändigheten av utbildning nämnas av båda blockens företrädare till leda, slog det mig att inom politiken finns inga krav på högre utbildning. Är det inte där vi ska börja kräva betyg på de kunskaper som fordras? Men det är klart, sunt bondförnuft är ju inte heller att förakta, om nu någon politiker begåvats med det, förstås.

Jag har ingen aning om vem Einar Löfstedt var, men om han är död efterlämnade han några kloka ord som inte minst vår utbildningsminister borde ta till sig. De lyder så här: Lärdom är en död vikt på vandringen, om den inte hjälper dig leva i verklighetens och handlingens värld.