Det senaste året har många fått ställa om från att shoppa, till att köpa det nödvändigaste. En tuff omställning för den som vant sig vid en standard som matchat lönen, till att leva på betydligt mindre. En del klarar av det, andra inte. Än så länge kan vi inte säga vilka som klarat det, den närmaste tiden ger svaret.

När människan vant sig vid att kunna köpa saker, tittar de uppåt för att ta nästa steg. Mycket vill ha mer, därför är det otroligt enkelt att manipulera människor med möjligheten att tjäna ännu mer pengar. Det är ett lockbete de flesta sväljer, men så visar det sig att det inte blir mera pengar över i alla fall. Sakta men säkert stiger priserna på det vi behöver och om inte företagen höjer sina priser, finns utrymme för regeringen, kommuner och landsting att ta ut nya skatter och avgifter. Vårt samhällssystem är så konstruerat, att invånarna ständigt måste öka inkomstnivån.

Det är märkvärdigt hur lugnt och metodiskt de stora företagen utnyttjat lågkonjunkturen i väntan på bättre tider. Företagsledningar förutspår en uppgång, men det kommer att ta tid. I väntan på bättre tider har många av företagen investerat i nya maskiner, med kapacitet att producera mycket mer än tidigare, men med färre anställda. Pengarna som använts är vad som annars skulle gått till löner för de som friställts.

Orsaken är naturligtvis att arbetskraft är dyr i vårt land, det är de små omkostnaderna som gör företagen konkurrenskraftiga. Arbetstidsförkortning och därmed lönesänkning har varit lätt att förhandla fram med facken, det blir kärvt att kräva löneökningar framöver. Lika kärvt blir det att få alla nu övertaliga i jobb igen, företagen har trimmats till att klara sig med mindre personal.

Att i det läget sätta sig och förhandla om höjda löner, är inte det ganska naivt? Vad ska facket göra om företagarna sätter sig på tvären och vägrar gå med på lönehöjningar, hota med storstrejk? Vill de ha sina medlemmar kvar tvingas de gå fram i filttofflor, annars kanske ännu fler jobb försvinner. De stora företagen (men även staten) tänker med ett kamrershjärta, om inte intäkterna överstiger kostnaderna, ser det inte bra ut i balansräkningen. Det är alltså utgifterna som måste hållas i strama tyglar, intäkterna kan företagen inte göra så mycket åt om det inte finns kunder, staten, kommunerna och landstingen däremot kan använda skattehöjningar för att balansera ekonomin.

Alla de politiska lösningar som presenteras tycks vara baserade på önsketänkande, att lågkonjunkturen snart är över och allt återgår till som det var förut. Istället borde de våga öppna ögonen, se sig omkring och säga: Här står vi nu och vet inte ett pilleskit om vad som väntar framöver. Det privata näringslivet krymper för varje gång lönerna höjs, vilket betyder att någonting drastiskt måste till. Vi måste räkna med att allt fler inte kommer att kunna försörja sig själva.

Det ständiga tjatet om att en tjänstesektor ska ta över och skapa de nya jobben som behövs gör mig bara ledsen. Det får mig att tänka på konsulter, människor som tvingas lägga fram rapporter som faller kunderna på läppen. Inga genialiska lösningar där inte, se bara vad konsulterna tvingats rövslicka inom landstingen och kommunerna. Ingenting får föras fram som kan oroa eller göra de makthavandes väljare förbaskade.

Problemet för tjänstesektorn är att kunna få uppdrag och för att det ska kunna fungera i ett litet land som vårt, innebär det att tjänsteföretagen måste köpa tjänster av varandra. Den framtida arbetsmarknaden är med andra ord nästan omöjlig att förutspå, ingen kan idag säga vilket behov som kommer att finnas. En fungerande kristallkula att läsa framtiden i, skulle vara värt en hel del att ha.

Inte undra på att jag ibland funderar över vart alla kloka människor tagit vägen? Eller är det så att de på ena eller andra sättet hindras dela med sig av sin klokhet? På annat sätt går inte att förklara, varför de mest fantastiska vansinnigheter presenteras som lösningar på landets problem. Vänsteralliansen är beredd att spendera rejält om de vinner valet nästa år och måste ha hittat ett par guldbyxor. Nu vet vi att sådana fantastiska byxor inte finns, men någonting som fungerar på samma sätt, kan tillverkas med invånarnas skattepengar. Det märkliga är att ingen inom vänsteralliansen kan säga vad invånarna kommer att få ut av satsningen. Alla kommer att få betala för den vara Mona och Co vill sälja, även om det ändar i ett enda stort fiasko. Resonemanget inom det politiska etablissemanget liknar det jag hört någon gång, har inte folket råd att köpa bröd, får de väl äta kakor.

Jag vet att det politiska motståndet mot medborgarlön är kompakt inom de politiska partierna. Tacka för det, medborgarlön betyder frihet för invånarna att göra vad de vill, vilket kommer att släppa loss krafter vi inte kan föreställa oss. Ensamstående mammor eller pappor kan studera på distans och vara med sina barn, kreativa och innovativa människor ges möjlighet att förverkliga sina drömmar och idéer. De enda som har något att förlora på ett införande av medborgarlön, är de som idag avlönas för att företräda invånarna, eftersom de inte längre kommer att behövas.

Men vad kanske ingen tänker på är att de verkliga makthavarna i landet är invånarna, de politiska makthavarna är enbart tjänstefolk som är till för att lyda order. Hur det i vårt land kunnat bli det omvända är oförklarligt. Eller kan det finnas en förklaring i det jag hittade nedklottrat på en lapp: Man tvekar inför de trösklar man måste kliva över, men tvekan kan förlängas till en psykisk förlamning.

Men förlamningen håller på att släppa, många är beredda att kliva över den tröskel som tidigare känts som avskräckande hög. Genom försämrad samhällsservice har människorna lärt sig ta ansvar över det mesta som berör deras liv och självförtroendet har byggts upp.

Nästa steg blir att utnyttja den makt de har, förhoppningsvis genom att kräva att medborgarlön införs. Ser man till det politiskt skapade människofientliga samhälle vi nu lever i, kan ingenting bli sämre. Det är väl orsaken till att många redan nu, är beredda att visa sitt missnöje vid nästa val. Men vare sig SD eller Piratpartiet kan göra vårt samhälle bättre. Det ansvaret vilar helt och hållet på invånarna själva.

Jag kan inte låta bli att avsluta med ett citat av Leo Tolstoj, det lyder så här: Människans liv ändrar sig inte genom förändringar av de yttre formerna, utan endast genom varje människas inre arbete med sig själv.

Vi måste ställa oss själva frågan hur vi vill leva våra liv.