Det är ett helsike att bli gammal, de flesta har säkert hört någon säga så. Att bli gammal är nämligen frustrerande, viljan att göra saker finns kvar, men att göra som tänkt var är inte det lättaste. Anledningen är att kroppen inte vill lyda som i ungdomens dagar och allting tar längre tid. Det är lätt att överskatta förmågan, eftersom många äldre känner sig unga till sinnet långt upp i åren.

Läste en artikel i GD förra veckan att någon var inne på samma sak. Ja, inte att vi blir skröpligare med åren, utan att gruppen pensionärer blir allt större i snabb takt. Det måste naturligtvis de makthavande ta på allvar, men receptet att alla måste arbeta längre är fel väg att gå. Var och en måste själv få bestämma om de vill jobba längre eller inte, de känner sin kropp bättre än någon annan.  

Inte alla blir gamla, det hör till livets lotteri, varför klaga över en så fantastisk sak som att ha lyckats uppnå en aktningsvärd ålder? Att många klagar beror till viss mån på besvikelse, för de allra flesta har inte livet blivit som de tänkt sig. De flesta av pensionärerna har varit med om att arbeta sexdagarsvecka, många grämer sig över att det berövade dem möjligheten att få njuta av sin ungdom. Något välstånd har de aldrig upplevt, i bästa fall har de under hela sitt arbetsliv lyckats spara ihop pengar till begravningen. Många har inte ens klarat av det, de har tvingats ta av sina besparingar de senaste åren för att överleva.

De som befinner sig mitt uppe i ett yrkesliv, ägnar sällan eller aldrig en tanke åt att åren rinner iväg och att de en dag själva blir gamla. Pensionsdagen ligger långt fram i tiden, inte ens hotet att tvingas jobba längre tycks avskräcka. Det mänskliga psyket verkar vara så konstruerat att många upplever ålderdomen som en överraskning, för många kommer säkert pensionens storlek att bli det också. Men gemensamt för alla är den fasansfulla upptäckten: Hur kan det vara möjligt att tiden gått så fort!

Vad som förvånat mig många gånger är, varför inte de äldre höjt sin röst och talat om för ungtupparna inom politiken när fattade beslut varit alldeles åt helsike. Efter alla år av omedvetet införskaffad visdom bör de ha rätt att göra det. Ett långt liv har gett dem erfarenheter om vad som fungerar eller inte. Många misstag skulle kunna undvikas genom att rådfråga de äldre, som sett att teori och praktik är två vitt skilda saker. Faktum är att de äldre ska ses som en levande facit, de har svaren på vad som fungerat, men också på varför vissa saker inte fungerat.

Jag har för vana att stanna upp och prata med folk, kända eller okända. För mig blir det alltid intressanta ordbyten. Ibland får jag en känsla av att det finns ett inneboende behov av att prata av sig hos många äldre. De känner sig nedtryckta av orättvisor, många är heligt förbaskade över att de lurats av sina politiska företrädare. Man får en känsla av att de som mest misstror de politiska makthavarna, är de gamla fattigpensionärerna och det med all rätt.

Ser man tillbaka lurades de att betala för ett folkhem som aldrig blev av. De kunde läsa om hur en organisation byggdes upp för att ta hand om alla från vaggan till graven, men längre kom det aldrig. Vi nådde inte ända fram var politikernas förklaring och folket lät sig nöja med det. Varför organisationen som skulle ta hand om invånarna blev kvar, var det inte ens någon som kom sig för att fråga om.

De gamla (många av dem fattigpensionärer) har varit med om en resa genom livet som kantats av ständiga löften om en tryggad ålderdom. Genom att solidariskt dela med sig, skulle samma solidaritet även omfatta dem på ålderns höst. En gammal man jag talade med hade länge funderat över vilka han varit solidarisk med. De svaga grupperna och de lågavlönade har inte fått det bättre med åren, trots ständiga löften vid varje ny valrörelse. Han vägrar numera att rösta, det överlåter han åt de yngre.

Generationsklyftan har blivit allt tydligare för varje år och ingen politiker har brytt sig om att det blivit så. Framtiden tillhör de unga och inte de äldre, det gäller att hålla sig väl med de som blir kvar längst. Ser man det politiska uppdraget som ett yrke som ska föda dem så länge de lever, är det lätt att tänka i de banorna.

Under krigsåren (men även strax efter) föddes många barn och när snart alla fyrtiotalister gått i pension, är det en ansenlig mängd människor som inte bara har bättre pensioner än tidigare grupper, de har också skinn på näsan. De kommer att kräva att samhället får en annan och människovärdigare syn på äldre människor.

Passar inte galoscherna är det bara att kliva ur dem, var ett uttryck som var vanligt förr i tiden. Många av de nyblivna pensionärerna har klivit ur galoscherna och emigrerat på gamla dar, vilket knappast är någonting som tagits med i de politiska beräkningarna. Ett enormt avbräck i penningflödet till kommuner och landsting, staten tar sin del av kakan även av den som flyttar utomlands. Det enda som hindrat en större utvandring är vår svaga krona, inte att vårt samhälle blivit bättre att leva i.

Man kan räkna med att huvuddelen av fyrtiotalisterna kommer att leva åtminstone runt tjugo år framöver och under den tiden hinner även femtiotalisterna och en stor grupp av sextiotalisterna gå i pension. För något år sen höjdes oroliga röster att arbetskraften inte skulle räcka till, i nuläget borde de oroa sig över om pengarna kommer att räcka till. Det är inte det privata näringslivet som kommer att behöva mest folk framöver på grund av pensionsavgångar, utan de offentliga verksamheterna som avlönas med skattemedel.

Jag kan tänka mig att vår nuvarande regering gör allt för att få sitta kvar ytterligare en period, men valfläsket börjar redan bli härsket och luktar illa. Jobbavdraget har skapat någonting som är lätt att väcka i vårt land, den omtalade svenska avundsjukan. För att inte ge vänsteralliansen övertaget, måste alla övriga som inte kan dra nytta av jobbavdraget kompenseras. Löften kommer säkert att ges om både det ena och andra, att släppa ifrån sig makten frivilligt är inte att tänka på.

De löften man kan förvänta sig kommer att väcka förhoppningar som inte kan infrias, det sätter bristen på pengar stopp för. Alla de som i dagsläget kan ta del av jobbavdraget, är dömda att betala tillbaka genom att tvingas jobba tills de stupar. Se bara på hur vårt nuvarande samhällssystem fungerar, det går inte ens att få benådning på grund av sjukdom.

Det lutar åt att svenska folket har att välja mellan pest eller kolera vid valet nästa år.