Att människor kan formas till att anpassa sig till ett påtvingat samhällssystem, är vårt lands medborgare ett tydligt bevis för att det är sant. Över våra huvuden beslutas om vad som anses vara bäst för medborgarna, med utgångspunkt för vårt samhälles fortlevnad.

Eftersom riktlinjer dras upp utan att tillfråga folket, förutsätts att vi ska anpassa oss till besluten. Vad vi blivit till i myndigheternas ögon är bara en klick modellera, inte mera värd heller om man ser till hur människor behandlas i dagens samhälle. Budskapet från myndigheterna är glasklart, människan är till för samhällets fortlevnad, inte att vårt samhälle är till för människans väl och ve.

Vad regeringar i de rika industriländerna sysslat med i många år är att bygga korthus, istället för någonting hållbart. De har stirrat sig blinda på ekonomisk tillväxt och glömt bort vilka som skapar tillväxten. Utan konsumenter, ingen ekonomisk tillväxt.

Alla var säkert medvetna om att ett ekonomiskt bakslag skulle komma, men resonerade som så att den dagen den sorgen. Trots ett sanslöst risktagande med utlåning av spararnas pengar, snurrar bonuskarusellen för fullt inom bankerna. Varför skydda banker som tagit sig vatten över huvudet, men inte låntagarna som lurats i fällan?

Fortfarande går banker i konkurs i Amerika, här snurrar lånekarusellen för fullt tack vare den historiskt låga räntan. Att riksbankens ledning håller fast vid att ligga kvar på låg nivå, betyder att de är livrädda för vad som kommer att hända vid en räntehöjning. Under tiden bygger många människor upp en skuldbörda, ganska många inte kommer att klara av framöver.

Hela vårt samhällssystem är idag beroende av att människor sätter sprätt på inte bara sina avlöningar, utan också köper på avbetalning. Om man ska tro ekonomer och politiska makthavare är konsumtionen oerhört viktig, för om den minskar drastiskt, kommer det att spridas som ringar på vattnet och att alla drabbas i slutändan. Antagligen har de alldeles rätt.

Frågan är bara vad vi verkligen behöver av de mål som ständigt sätts upp av oss människor. På undangömd plats står prylar som köpts men som sällan eller aldrig används, trots ett avbetalningskontrakt som kostar pengar varje månad.

Man får en känsla av att vi strävar efter ett ouppnåeligt mål, att vi helt enkelt kastar bort vår korta tid på jorden. Vi är så förblindade av att uppnå lyckan, att vi glömmer bort att leva. Allting är förgängligt brukar man säga och visst är det så.

Det talas vitt och brett om att rädda vår miljö, så här långt har vi bara lyckats om inte ta död på, så i alla fall gett bilindustrin en rejäl näsbränna. De tidigare stora och mäktiga biltillverkarna har tvingats på knä. Även om de kommer att repa sig kommer det att ta tid, men ingenting kommer att bli sig likt.

Men det är inte bara bilindustrin som drabbats av miljötänkandet, även bönder och konsumenter har drabbats. Kriget om ersättning till mjölkbönder ute i Europa just nu är bara en lätt susning, ständigt nya krav från jordbrukarna ute i Europa kommer till slut att övergå till att bli en orkan.

Det största misstaget EU gjort var när jordbruksstödet infördes. Bönderna har blivit färre de senaste åren, men de som fortfarande kämpar på, producerar mer än vad som kan säljas. Vad som skapats är inte en naturlig utveckling av jordbruken, de driver sig själva mot sin egen undergång.

På något underligt sätt känns det som att vår del av världen stannat upp, ingen vill erkänna det men den ekonomiska tillväxten sker i länder med låga löner i en annan världsdel. Kanske har industriländerna nått smärtgränsen för hur dyrt det är att leva, för en alldeles för stor del av befolkningen.

De kommunala fastighetsbolagen kräver runt fyra procents ökning av hyrorna nästa år, det kommer givetvis att påverka konsumtionen. Vad som händer om hyreskravet går igenom, blir bara inte krav på ännu högre löneökningar, utan att allting blir dyrare. I förlängningen kommer därför kostnaderna för staten, kommunerna och landstingen att stiga till så enorma summor, att invånarna tvingas betala det mesta i skatt av det de tjänar. Den dag vi nått dit, återstår bara att köa för att få matkuponger.

De kommande löneförhandlingarna är en fråga om mer i plånboken för en del, men också en överhängande risk att fler blir arbetslösa. Snöbollen har satts i rullning, frågan är hur långt den kommer att rulla, ju längre desto större blir den. Den som inte inser att vi börjar närma oss stupkanten med nuvarande samhällssystem, kommer inte att ramla över kanten med ett leende på läpparna.

Allt fler politiker börjar prata om att vi behöver en grundtrygghet, men hur den ska utformas har än så länge ingen kunnat presentera något konkret förslag. Att vi numera lånat för flera år framåt och till och med gått om amerikanarna, tycks inte oroa våra politiska makthavare. Ändå är det en tickande bomb som kan explodera närsomhelst.

Naturligtvis är bomben tidsinställd, frågan är bara vid vilken tidpunkt det ska smälla. Blir det inte före valet och den rödgröna alliansen kommer till makten nästa år, blir det första Mona Sahlin får göra, att springa runt och vifta med sin röd flagga och ropa: Tänt var det här!

Ingen avundsvärd valseger väntar nästa år, oavsett vilken allians som vinner.