Hade ingenting nytt att läsa igår kväll. Eftersom det nu är ordning och reda bland böckerna, började jag leta bland de böcker som skänkt mig glädje för många år sen. Alla de gamla böckerna som undgått att slängas i väggen fanns där, det var bara att välja. Jag blundade och snurrade ett varv och satte sen fingret på en bokrygg och det visade sig vara Olle Länsbergs Käre John.

Nu vet jag varför boken sparats, den vid den tiden ofta utskällde Länsberg var en underbar berättare. Min första tanke var att läsa färdigt den nu på morgonen, det är så jag fungerar, därför har jag nu läst ut den.

Enligt termometern är det inte kallt, runt sju grader just nu, men ser inte inbjudande ut för att ta en promenad i, så det blir nog att blunda och peka på någon bokrygg i bokhyllan idag också.

Att städa upp omkring sig kan vara nyttigt ibland. Om inte annat kommer saker fram som man letat efter, eller inte kommer ihåg att man samlat på sig. Varför man lägger på hög för att använda senare är svårförklarligt, men det har hamnat där av någon orsak.

Hittade när jag städade upp bland högarna i min lilla skrivhörna en massa gamla anteckningar. Nötta av tidens tand som man brukar säga, fanns en massa skrynkliga papperslappar där jag skrivit ner kloka ord. Fastnade för en lapp som jag inte har den blekaste aning om vem som skrivit det jag kluddat ner i all hast, men så här stod det på lappen:

Haka inte fast dig i tron att du är som du är och måste så förbli. Du måste vara en ständigt växande organism, vars innersta drift är förnyelse, utveckling, aldrig stillastående. Bryt dina vanors skal, dina fördomars fängsel. Var alltid redo att göra något nytt, att lära mera, att stiga upp på dina rättade fel för att nå allt högre frukter i livets träd.

Att det är någonting gammalt, skrivet av någon som grubblat över livet står utom all tvivel. Kanske någon känner igen texten och kan upplysa om vem som skrivit den och i vilket sammanhang. Den dag jag skrev ner texten på lappen, såg jag den antagligen i ett större sammanhang och plockade bara ur själva kärnan.

Jag har aldrig sett mig själv som en organism som ständigt måste växa. Det jag känner igen mig i är driften att förnya, att utveckla mina tankar och att ständigt vara på språng. Orsaken har jag alltid trott var nyfikenhet och min medfödda misstro mot auktoriteter, som med tvärsäkra uttalanden tydligt visar att de inte vill bli motsagda. Jag tar det alltid som en utmaning.

Jag lärde mig tidigt att auktoriteter blivit det på gamla meriter och eftersom förändringar sker hela tiden, varför då bry sig om vad de har att säga. Om det räknas som fördom, kommer jag aldrig att bryta det fängslet. Några andra fördomar har jag mig veterligen inte.

Att bryta vanors skal är någonting alla borde göra, inte minst jag. Vi binder oss själva till händer och fötter genom att vanans makt är stor, det har de flesta på något sätt fått uppleva någon gång. Det är svårt att lära gamla hundar är ett talesätt de flesta har hört talas om, men människan tycks vara mer svårlärd än gamla hundar. Erfarenhet kommer av misstag, men det har vi svårt att ta till oss och lära oss av.

Jag har aldrig haft svårt för att ge mig på något nytt och läshungern har alltid drivit mig att lära mera om det som intresserat mig. Vad jag hittills inte klarat av, är att kliva upp på mina rättade fel för att nå högre frukter i livets träd. Skulle jag försöka rätta till alla fel som gjorts under mitt liv, skulle jag se livets träd från ovan och så är det nog för de flesta. Vad som menas med högre frukter i livets träd har jag svårt att få grepp på. Är det framgång eller enbart tillfredsställelse som menas? För mig räcker det gott och väl att vara nöjd med de livets frukter jag smakat på.

Kanske just det är meningen med livet, att kunna se tillbaka och vara nöjd med det man upplevt. Att läsa böcker gör ingen klokare, men man blir mera människa lär någon ha sagt. Förhoppningsvis har alla de tusentals böcker jag läst, gjort mig till en bättre människa, men det är ingenting jag själv kan avgöra.

Vem vet, det stora felet med dagens samhälle är kanske, att folk läser alldeles för lite. Att de inte har tid och kraft över för annat än att försöka överleva. Men så enkelt kan det väl ändå inte vara?