Sov länge idag, det känns som att blivit överkörd av tåget. Kanske en förkylning på gång, eller så är det bara ålderströtthet som gör sig påmind, jag har ju fyllt trettiosex för... Ja, det gör detsamma, men efter att ha fyllt det räknas man som oldboys. Antagligen därför började jag med kaffemuggen i handen, tänka på skolträffen vi ska ha nästa månad, det var tolv år sen vi träffades senast. Det kommer att bli återblickar och påminnelser om dumheter man gjort, men det hör till.

För den som ser tillbaka på sitt liv, är det som att bläddra i ett tjockt fotoalbum. Det är mest stillbilder som flimrar förbi, man minns ansikten men sammanhanget bilderna är tagna i färgas av de egna minnena. Sitter man med någon från den tiden och pratar om det som var en gång, upptäcker man att minnena kan vara helt olika.

Kanske är det så att när vi lagrar våra minnen, redigeras de till att vara som vi vill ha dem. På något underligt sätt är det mest de glada minnena vi minns, de tråkiga måste vi motvilligt gräva fram ur de djupaste vrårna.

Det är antagligen med utgångspunkt från det, som de politiska myterna skapats. Just nu håller Palme på att kläs av, han var en komplicerad person. Ekonomi var inte Palmes starka sida, första halvan av sjuttiotalet är ett utmärkt bevis för det påståendet.

Något dukat bord som det sagts de få gånger partiet förlorat makten lämnade han inte efter sig vid valförlusten. Men den största myten, att socialdemokratin byggde vårt land, lever fortfarande kvar. Så var det ju inte, det vet de flesta idag. Till och med partiledningen, men försöker ändå hålla skenet uppe.

Ett långt regeringsinnehav gav möjligheter till att sprida propaganda som gynnade partiet, men under den tiden fördes inte vårt land framåt. Skulle partiet varit så framgångsrikt som de själva vill framhålla, hade vi varit ett av Europas rikaste länder idag.

En titt i backspegeln visar att när festen var över för vårt lands del i slutet av femtiotalet, var det en driven företagsledare som räddade ansiktet på socialdemokratin. Utan samarbete med Bondeförbundets Gunnar Hedlund och hans kloka råd, hade det drivits igenom ideologiska beslut som varit ännu mer förödande för vårt land.

Att leda ett land i vår moderna tid, liknar i mångt och mycket att leda ett multinationellt företag. Skillnaden är att de politiska makthavarna måste förlita sig till skatteintäkter, de multinationella företagens högsta ledning på företagets egen kraft. Av den anledningen ses höga löner, pensionsavtal och bonusar inom statliga företag, men även höga löner och pensionsavtal för politiker som en grövre försyndelse, ett snatteri av skattebetalarnas pengar.

Det verkar som om inte de politiska makthavarna ser det på samma sätt. Om det beror på att de själva ständigt försöker höja sina arvoden och pensioner ska jag låta vara osagt, men de agerar inte med invånarnas bästa för ögonen.

Har märkt att olyckskorparna kraxar allt ivrigare om att vi nu kommer att drabbas av samma kris som andra länder redan är på väg att rätta till, det som kallas bostadsbubblan. De flesta ekonomer är överens, räntan måste höjas innan det går alldeles för långt. Om bubblan spricker (vilket den kommer att göra vid en höjning av räntan till runt fyra procent), blir det många fattiga att ta hand om. I det fallet tänker jag inte bara på de människor som lånat alldeles för mycket i förhållande till inkomsten, utan även de banker som tagit största riskerna.

Så långt som till att bankerna kommer att gå i konkurs låter inte vår regering det gå, därför kommer vi alla att få lida för vad köpglada människor med hjälp av bankerna satt sprätt på. Jakten på tillväxt i ekonomin kommer att skörda offer många år framöver.