Usch vilken morgon. Jag är inte frisk och inte sjuk, det är någonting mitt emellan. Försökte vid sextiden att skriva, men huvudet sa ifrån. Bläddrade igenom tidningen för att få den dagliga portionen dagens nonsens, fick bara huvudvärk av eländet. Det var först när jag stod under duschen som huvudet började klarna, eller i alla fall började fungera behjälpligt. 

Det jag hade med mig när jag satte mig ner och slog på datorn var, att politik alltid varit lite av någonting jag lekte som barn, Herre på täppan. Då gällde det att knuffa undan andra för att komma högst upp på en jordhög, men det förekom sällan några tjuvknep. Inom politiken handlar det bara om tjuvknep för att bli herre på täppan och att slå blå dunster i ansiktet på väljarna. Det finns ingen lag på att löftena måste hållas.

Inte ens de gamla ideologierna är längre heliga, eftersom de skrämt bort de yngre generationerna när de visat sig inte alls passa in i ett modernt samhälle. Föråldrade mossiga ideologier finns det gott om inom svensk politik. Att ideologin inte stämt in med verkligheten, är väl en del av förklaringen till socialdemokraternas kräftgång i modern tid. Huvudorsaken är nog ändå att många av de som var med och byggde upp både partiet och vårt land, inte längre finns kvar i livet.

De som fortfarande finns kvar, har fått uppleva att mycket av det de var med om att bygga upp, de senaste tjugo åren rivits ner. I det fallet kan man inte beskylla socialdemokratin för att försöka bevara det gamla som fungerade, det har ständigt provats nya politiska vägar som inte lett någonstans. För det tidigare så dominerande partiet har det varit lite av på stället marsch sen sextiotalet.

Den kommande valrörelsen blir lite stollig. När alliansen talar om att ansvaret för skolan måste tas av staten, satsar socialdemokratins ledare på arbete åt alla. Vilket vallöfte som är lättast att genomföra förstår säkert alla. På sätt och vis bevisar satsningen på jobb åt alla att partiet överlevt sig självt. Viljan att förnya grundsynen människan och på hur ett samhälle ska fungera, finns tydligen inte. Skillnaden mellan hur det en gång var och hur det är idag har inga likheter alls. På den tiden det begav sig stod folket med kepsen i hand inför maktpersonerna, idag spottar de efter dem.

Den moderna människan behöver ingen dadda som tar hand om dem, som socialdemokraterna faktiskt utgick ifrån för drygt femtio år sen och fortfarande tycks göra. I många fall är den moderna människan till och med mer välinformerade och kapabel att klara sig själva, än de politiska företrädarna. Det har att göra med vilken verklighet man befinner sig i.

Man kan fråga sig varför vi en bit in på tvåtusentalet har valda företrädare överhuvudtaget. Vad vårt så kallade välfärdssamhälle egentligen består av, går det inte att bli klok på. Service som ska utföras av de offentliga verksamheterna är väl vad invånarna betalar skatt för att få, men numera räcker inte pengarna till att ge fullgod offentliga servicen. Varför ska vi då betala för någonting som inte utförs?

Det började för många år sen att invånarna måste lära sig att göra saker och ting själva, det har blivit etter värre. De unga har inte något problem att hitta rätt i den elektroniska djungeln, de äldre däremot hinner inte med i svängarna att trycka siffror på telefonen. Många hör inte ens instruktionerna. Istället för välfärdssamhället har det omänskliga samhället införts, åtminstone för de som inte är unga, friska och starka idag. En dag kommer de idag beslutande politikerna, men också de som ska försörja systemet att hamna i samma sits som dagens äldre, kanske sjuka och klena på grund av att ha blivit utnyttjad över den mänskliga förmågan.

Visst är det fantastiskt att kunna få människor att göra saker själva, som de betalar för att få hjälp med. Hur länge det kommer att fungera är svårt att säga, men en dag tröttnar invånarna och gör någonting oberäkneligt i myndigheternas ögon. Kanske struntar de i protest att gå till valurnorna, vilket de är i sin fulla rätt att göra.

Om det skulle hända, vad kommer då att hända med vårt föråldrade samhällssystem? Tja, det blir väl att ta till gör det själv metoden, att var och en får ta ansvar över sina liv. Det är ju inte helt fel att människor själva får förhandla om sina löner, hyror, eller vad det kan vara, det kostar mycket pengar att låta andra göra det.

Vad de politiska makthavarna inte tänkt på är, att de omedvetet skapar förutsättningar för det som än så länge kallas medborgarlön. Vi har nått vägs ände för det mänskliga tålamodet att ständigt bli påminda om vad vi måste göra för att säkerhetsställa välfärden. Det spelar ingen roll hur mycket svenska folket jobbar och betalar in i skatter och avgifter, pengarna kommer ändå inte att räcka till på grund av de svarta hålen i statens, kommunernas och landstingens snåriga bokföring där de spårlöst försvinner.

Pengarna försvinner inte om vi inför medborgarlön, de kommer att finnas i rörelse på ett helt annat sätt än idag. Vad vi skulle spara in på är kostnader för det vi betalar dyrt idag, exempelvis vår enorma byråkrati. De pensionsavtal politiker tillskansat sig blir värdelösa, på samma sätt som att spara till begravningen hos Folksam. Ja, ni kan säkert förstå anledningen till varför hela det politiska etablissemanget är emot medborgarlön.

Men vad de är emot är ett rättvist samhälle där alla är lika mycket värda och det är väl vad som kommer att fälla det politiska etablissemanget till slut. Man kan förstå den rädsla som börjat spridas bland de politiskt aktiva inom de etablerade partierna, hur kommer SD att påverka dem efter valet? Tänk om dansen runt guldkalven är på väg att ta slut...

Oavsett vad som händer vid valet, behöver vårt land inga politiska ikoner, det räcker med anonyma människor som gör sitt bästa för landet och invånarna. Så fungerar det inte idag, det är väl därför missnöjet med vad makthavande politiker kan åstadkomma växer, vilket i sin tur får SD att växa.

Vårt land är inte ensamt om att ha politiska ledare som målat in sig i ett hörn. Hotet om en framtida miljökatastrof fungerade ett tag, nu är människorna mer orolig för vad som ska hända närmaste åren. Om ingenting görs för att ta hand om invånarna, väntar en ännu större katastrof än vad vår miljö kan ställa till med.

Från någonstans i bakhuvudet kröp det fram någonting jag läst för länge sen, som vanligt har jag inte en aning om vem som skrivit det. Det lyder ungefär så här: Arbetsinsatsen blir inte mindre värd därför att den är anonym. Det räcker väl att den gagnar andra människor.

Är inte det vad politiska uppdrag egentligen ska handla om?