Jag vet inte vad det beror på, men tankarna återkommer ofta till hur framtiden kommer att bli. Inte för egen skull, utan för barnbarnen och barnbarnsbarnen. De kommer att få betala för de politiska beslut som fattas med utgångspunkt från dagens förutsättningar och som ingen vet vilka konsekvenser de kommer att få.

Egentligen är det inte så konstigt att de ”rika” länderna, är de som drabbats hårdats när världsekonomin genomgår ett reningsbad. De har levt över sina tillgångar i många år. Tittar man på medlemmarna inom G20-gruppen, är de flesta med på gamla meriter. Ser man till den samlade skuldbördan, är det fattiglappar som diskuterar och försöker styra vår framtida ekonomi.

Inte ens den mest blåögde ser någon ljusnande framtid, vad gäller hur människorna i vårt land skall kunna försörja sig. Det handlar inte om hur många nya jobb som kan skapas, det handlar om vad vi alla behöver för att leva ett drägligt liv. De politiska tankegångarna utgår från statens, kommunernas och landstingens behov, invånarna ses bara som ett redskap att fylla det behovet.

Det är möjligt att den nu förda jobblinjen skulle kunna fungera vid en högkonjunktur, men när jobben istället försvinner är snedeffekterna som drabbar människorna förödande. De mänskliga tragedierna i jobblinjens kölvatten vittnar om, att ingen av de styrande oroat sig för att jobben kan komma att bli betydligt färre i framtiden.

En ständig ökning av konsumtionen är bara en utopi, ändå harföretagen gjort samma misstag med ett urverks precision och producerat mera varor än vad som kan säljas. Det är när det händer, som en lågkonjunktur inträffar, det måste till en andhämtningspaus bland konsumenterna.

Problemet är att när konjunkturen på nytt skjuter fart, är inte företagen villiga att betala lika höga löner som tidigare. De tekniska framstegen gör att människan snart inte behövs alls, för att kunna producera de eftertraktade varorna. Då uppstår nästa problem, ett betydligt intressantare. Om människorna inte behövs i produktionen, vem ska då ha råd att köpa varorna?

Ärligt talat skrämmer det de båda allianserna tänker gå till val på nästa år nästan livet ur mig. Det är en otäck ideologi som lyser igenom över hela linjen, arbete ger hälsa och välstånd. Vi har hört samma sak förr och sett att det inte stämmer.

Att som socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern vill göra, skapa nya jobb genom att öka skatteuttaget av landets invånare, liknar mest politiskt självmord. Höga skatter skapar ingen välfärd, om så varit fallet hade vi varit en av de rika och högt stående länderna i världen idag. Att säga att vi är ett rikt land, är inte samma sak som att vara det.

Det finns ingen politisk dundermedicin som kan kurera ett sjukt samhällssystem, återstår bara att amputera bort det dödkött som annars kan orsaka ännu större skada. Nu menar jag inte att vi ska genomgå en enligt makthavarna lyckad operation, att patienten trots det i alla fall råkar dö. Så kan man ju nästan beskriva den fantastiska saneringen av landets och bankernas ekonomi. Så långt som att ta död på landet gick det inte, men många av landets kommuner och landsting, lider fortfarande av sviterna efter den operationen. Men statens och bankernas finanser repade sig snabbt.

Nu sitter vi i samma sits igen, frågan är hur de politiska makthavarna tänker göra. Trovärdiga bedömare talar om en segdragen förbättring av läget, att tillfrisknandet kommer att visa sig först om några år. Eftersom felbehandlingar numera snarare blivit en regel än ett undantag, känns det minst sagt oroligt.

Vad händer om ljuset i slutet på tunneln (som det finns de som säger sig se), visar sig vara strålkastarna från ett mötande tåg i full fart? Det kan mycket väl vara så, varningssignalerna blinkar för fullt, men ingen tycks bry sig om det.

De första tecknen på ett sönderfallande samhälle har vi sett under flera år, alla försök att reparera har istället förvärrat. Snart finns ingen annan utväg än att skrota vårt samhällssystem och börja om på nytt. Inte helt fel, eftersom det då finns möjlighet att utgå från invånarna behov, idag stämmer de inte alls överens med de politiska makthavarnas.

De flesta har säkert någon gång läst att livet, är det som passerar under tiden vi planerar för framtiden. Vad är då allas vår framtid? Tja, det är naturligtvis vår ålderdom, som förhoppningsvis de flesta kommer att få uppleva. Alla gör nämligen inte det. Väl där drömmer människor sig tillbaka och önskar att ha gjort något vettigt av livet, medan det fanns en möjlighet att göra det.

För den som är ung är det en fördel att veta vad man vill ha ut av livet, men det är ännu bättre att veta hur man ska kunna få det. Som ung finns fortfarande drömmar om framtiden, efterhand krossas de av verkligheten. Vi kan inte begära att livet ska behandla oss rättvist, tvärtom deltar vi alla i livets lotteri, där precis som i alla lotterier, nitlotterna är oändligt många fler än vinstlotterna.

Vad man kan önska sig är att livets lotteri kommer så nära vinst varje gång som möjligt. Ett steg mot det är att alla invånare ges en ekonomisk grundtrygghet, ingen ska behöva förnedras av företagsledare, arbetsförmedlingens, försäkringskassans och socialkontorens handläggare. Det är fria människor det handlar om och inte livegna, även om misstanken väcks många gånger att det blivit så i vårt land.

Bert Karlsson vill ha en diktator som styr vårt land, svenska folket röstar utan att veta vad de kan ställa till med. På sätt och vis har han alldeles rätt, inte många som lägger sin röst på ett parti har den blekaste aning om vilka konsekvenser det kan få. Hur SD och Piraterna kan trassla till det vid nästa val vet vi inte, annars är det hos ett av allianspartierna rösterna hamnar. Oavsett valresultatet nästa år kan vi förvänta oss nya kompromisslösningar, som alltid leder till halvmesyrer och som skadar mer än de gör nytta.

Det är inte bara de politiska makthavarna som just nu balanserar på slak lina, ett felsteg och fallet är ett faktum. 

Just nu är jag trött på uppblåsta politiker som tror sig veta bäst och den enorma offentliga byråkratiska apparaten, som är på väg att driva vårt land samma väg som det forna DDR. Likheten är skrämmande, trots att en borgerlig allians för närvarande styr landet.

När man upplever det som meningslöst att försöka få till en ändring, är det dags att ta time out på obestämd tid. Och det är precis vad jag tänker göra, det finns viktigare saker i livet att ägna min tid åt.