Jag vaknade vid halv fyra av att ha drömt någonting. Det är sällan jag har något minne av vad drömmen handlat om, så var det också den här gången. Kanske var det bara en massa tankar som gjorde sig medvetna och fick mig att vakna. Efter en mugg kaffe sorterades tankarna upp i viktigt och det jag kan glömma.

Ständigt gnager tanken att dagens politiker ägnar mera tid åt att rädda världen från en framtida miljökatastrof, än det som finns mitt framför näsan på dem. Anledningen är naturligtvis att beslut där resultatet visar sig inom en kort tidsperiod, kan vara obehagliga för beslutsfattarna. Beslut som berör någonting som kanske händer om fyrtio år, skadar inte på kort sikt.

Dagens problem skjuts på framtiden med en förhoppning att allting ska lösa sig självt. Så har det varit i många herrans år. Som det här med att hela västvärlden står inför det olösliga problemet, att de äldre blir allt fler. För vår del kan vi se fram emot att en tredjedel av befolkningen, förväntas föda alla övriga. Den som tror att det ska kunna hålla i längden, måste vara en obotlig optimist.

Men det är ingen nyhet som presenteras, det är gammal skåpmat. Antalet äldre har blivit fler de senaste tjugo åren, problemet är att deras inbetalade pengar inte har förvaltats på bästa sätt, utan gått åt till att hålla ”välfärdssamhället” flytande.

Det svårlösta problemet är inte att folk lever längre, utan att vi har en alldeles för stor offentlig kostym. Beslutet att sy in kostymen har dröjt alldeles för länge, det är dags att göra det nu innan det är försent. Det finns enkla medel att ta till för att dra in på vår enorma byråkrati, om bara den politiska viljan finns.

Förslagsvis skulle huvuddelen av bidragen som betalas ut genom Försäkringskassans allt sämre serviceförmåga, kunna regleras via inkomstskatten. För att vi ska kunna få ett rättvist samhälle måste det införas skatt efter bärkraft, som lätt kan räknas ut eftersom Skattemyndigheten har alla uppgifter i sitt system. Att det i förlängningen blir billigare att ge alla vuxna medborgare en ekonomisk trygghetsgaranti, skulle ytterligare förenkla för Försäkringskassan och socialkontoren. De skulle inte ens behövas.

Men det finns mycket mera att dra in på. Riktlinjerna för vad vi får göra eller inte dras upp av EU, därför behövs inga statliga verk som trasslar till det hela och ställer vårt land i dålig dager stup i ett. Det räcker med en enda tillsyningsmyndighet, för att se till att EU:s direktiv följs.

Det verkliga sorgebarnet är ändå avdankade politiker. Hur det kunnat byggas upp nya jobb hela tiden, som tar hand om avdankade politiker utan att folket protesterat, är ett mysterium. Klantiga politiker sprakas uppåt och blir generaldirektörer, ja, till och med landshövdingar.

I en föränderlig värld är en politikers kunskaper förbrukade under en mandatperiod. Fyra år är en lång tid om uppdraget är så pressande som det påstås. Ett förnyat förtroende innebär bara att personen ifråga sitter fast i gamla tankegångar och har svårt att hänga med i svängarna.

Erfarenhet är inte vårt någonting på vår nuvarande arbetsmarknad, samma sak gäller naturligtvis även för politiker. Erfarenhet i all ära, men det gäller att kunna ta till sig allt det nya och det är inte det lättaste. Ju äldre vi blir, desto svårare blir inlärningen av någonting nytt, det är ett konstaterat faktum vi måste beakta.

Egentligen låter det väl knasigt, men jag vill jämföra våra toppolitiker med elitidrottare, som under en kortare tid kan prestera och vara på topp. De som visar sig vara duktiga ska naturligtvis också ha bra betalt, men ska också själva sörja för ett liv efter politiken. Jag har en känsla av att om det var så, skulle de politiska partierna dra till sig en helt annan typ av människor, än de som kämpar och går den långa vägen för att nå toppen. Väl där är de förbrukade och har ingenting att ge.

Ändå är det inte människorna som satsar på politiken det är fel på, utan det politiska systemet som inte bara är föråldrat, utan också en alldeles för dyr apparat för folket att försörja. Det rimmar illa att vi alla är lika mycket värda och att vi ska arbeta längre, när människor efter en förhållandevis kort period, kan erhålla en månadspension många heltidsarbetande inte kommer upp till.

Med det i åtanke inser man att det faktiskt inte är en utopi, att alla ska kunna få en garanterad inkomst som grundtrygghet. Allt tal om att det inte finns pengar är bara nys, om så var fallet hade alla pensionsavtal för riksdags-, kommunal- och landstingspolitiker rivits upp. Istället talar nu kommuner och landsting om skattehöjningar för att kunna upprätthålla den service invånarna betalar för att få. Ingen gör avbön och erkänner att de misslyckats med sitt uppdrag att förvalta skattepengarna på bästa sätt.

Att de offentliga verksamheterna ständigt behöver nya pengar, beror på att de inte sett om sitt hus och hållit nere kostnaderna för administrationen. I de förtroendevaldas uppdrag finns enligt lag kravet att på bästa sätt tillvarata skattebetalarnas pengar, frågan är om de gör det. Men gör de av med för mycket pengar i förhållande till intäkterna, begår de brott mot huvudman, det vill säga skattebetalarna.

Det som gör mig förbaskad är när politiker skyller ifrån sig, att det är andras ansvar när allting gått snett.

Nu har vi gått in i det stora ordkrigets tid, som drivs till sin spets vid valet nästa år. Varje dag får jag mig ett gott skratt, när maktgalna politiker som insett att SD kan bli tungan på vågen efter valet, börjat jonglera med skarpeggade svärd. Det politiska rävspelet om makten är ett minst sagt smutsigt byk.

Om SD lyckas kravla sig över spärren och behandlas som paria (utbölingar), kommer vi antagligen framöver, att få uppleva Polsk Riksdag i vårt land. I och för sig helt i linje med att vår valuta numera jämförs med den Polska.

Men vad de etablerade partierna tycks glömma bort, är alla väljare som ställer sig bakom SD. Om deras röst på SD beror på missnöje med de etablerade partierna, är det fråga om ett politiskt misslyckande, som inte skyllas på någon annan. Som man bäddar får man ligga.

Kaffet har mist sin verkan, dags att inta sängläge ett par timmar, för att orka med det som måste göras idag.