Under veckan som gått har jag lärt mig, att det inte är någon idé att lägga ner tid och kraft på problem, det kommer alltid nya. De politiska makthavarna (inte minst den nuvarande regeringen) tycks ha samma filosofi, de kan ju inte göra så mycket åt de problem de själva skapat.

En allt äldre befolkning kommer att kosta alldeles för mycket i framtiden, hur gör vi? Det är inte jag som ställer den frågan, utan regeringen. Det är alltså dags igen att ta oss an det framtida problemet, att vi blir alldeles för gamla. Och det är ju inget nytt problem precis, vi fick höra det för tjugo år sedan också. Men framförhållningen inom staten, kommunerna och landstingen har varit urusel, pengar har förbrukats i samma takt de kommit in.

När det nu tycks vara dags att dra i nödbromsen, måste det sparas in på det invånarna betalar skatt för att få utfört. Men det är ju inte bara att invånarna blir äldre som är problemet, det är tidigare makthavares släpphänthet och inkompetens. Med andra ord är den största orsaken, att vårt samhälle styrs av politiker.

Makt kan så lätt missbrukas. Det händer att beslut i många fall fattas för att stryka väljarna medhårs, ett lockbete för att få vara herre på täppan. Politik går ut på att manipulera väljarna, eller i möjligaste mån skjuta upp negativa besked om framtiden. Som så kallad folkvald, borde de ha invånarnas bästa för ögonen, men så fungerar det inte.

Avdankade politiker kostar samhället enorma summor varje år, det talas det aldrig högt om. Som en kolibri fladdrar det förbi i teverutan eller i påtalas av någon ledarskribent, men mer blir det aldrig. När en kommun som Katrineholm beslutat att ta bort lärare för att spara pengar för framtida behov, visar det bara vilken usel ledning kommunen har.

Beslutet rimmar illa med vad som sagt om skolan. Precis som när skolan skulle reformeras i slutet på sextiotalet, ska skolan nu bli bättre för eleverna. Som vanligt har de politiska makthavarna börjat i fel ända, man gör ändringar för få eleverna att prestera bättre, men glömmer bort vilka som ska lära dem. Skolreformen sextioåtta skapade en flumskola, vad vi sett under åren sedan dess, är som man sår, får man skörda.

Det är inte någon status i att vara lärare, lönen är usel och arbetsmiljön den sämsta tänkbara. Naturligtvis lockar inte det unga människor att skuldsätta sig och satsa på en lärarutbildning. Jag minns en person som en gång sa: Kan du inget annat, satsa på politiken. För att inse vidden av det uttalandet, jämför vad politiker med endast social kompetens och en högutbildad lärare tjänar i månaden.

Nu är det för all del ingen status i att vara politiker heller, för den delen. Av de flesta ses de som någonting katten släpat in. Och det är självförvållat att det blivit så. Det sorgliga är att alla de med ett brinnande intresse för politiska frågor och gör det ideellt, behandlas som två hundar som fastnat ihop, de får helt enkelt en hink kallvatten över sig. Ja, bildligt talat, alltså. De etablerade politikerna försvarar sina platser med näbbar och klor, de nya får bida sin tid till dess de gamla fått en fet pension.

Vad jag kan förstå måste hela vårt samhällssystem rasa ihop, innan någon ändring kan komma till stånd. Det politiska nätverket är i dag så starkt, att ingenting annat än en ekonomisk kollaps kan rubba det. Den som tror att det aldrig kommer att hända, kan se tillbaka på det som hände med det forna DDR. I vår moderna värld kan allting hända och gör det också.