Första söndagen i mars är en högtidsstund, det är bara ungdomar som sover bort Vasaloppet. Termosen är laddad och mackor finns i kylskåpet, frugan och jag är redo för årets höjdpunkt på teve. Många äldre har varit med sedan radioreferatens dagar och minns storheter som Mora Nisse med flera. Vem kunde vid den tiden tänka sig, att få se hela loppet från början till slut.

I vårt land finns det många äldre personer, en del riktigt gamla till och med. Försöker de berätta för dagens ungdomar hur det var när de var unga, ruskar ungdomarna på huvudet och skrattar. För dagens ungdom, visst låter det som en rövarhistoria, hur det var i vårt land på fyrtiotalet. Skulle vara trevligt att se dagens skolungdom i tjugo graders kyla gå på ett utedass, då skulle de få känna av hur det var en gång.

Visserligen var vi inte indragna i kriget, men på många sätt fick vårt land känna av det ändå. Visst har vårt sätt att leva förändrats sedan dess, inte minst vad det gäller den sociala biten. Kanske var det kriget, eller kanske de fattiga förhållandena som svetsade samman människorna.

Jag minns inte när pryltänkandet tog fart, kanske var det på femtiotalet, när till och med en industriarbetare kunde köpa bil. Vi fick tevesändningar i landet, visserligen bara några timmar per kväll, men ändå. Om någon skaffade en teve kom grannarna på besök, i många fall bjöd de in sig själva.

Men efter hand människorna skaffade sig bilar och teve, blev umgänget lidande. Den sociala biten, att träffas för att ta en kopp kaffe, spela kort, eller bara prata, var inte längre lika naturligt. Redan då ville staten ha ut så många som möjligt i arbete. Kvinnorna behövdes ute i arbetslivet, ju fler som jobbade, desto mer skatter kom det in. Och på den vägen har vi varit sedan dess.

Nu har vi kommit dit att då en äldre människa fyller år, vet inte släkt och vänner vad de ska köpa. Herrejösses, äldre människor har ju allt som behövs! Kanske är det så, men prylarna kan aldrig ersätta det viktigaste, en samhörighetskänsla. Att inte bara bli ihågkommen vid födelsedagar, utan också dagarna emellan födelsedagarna.

Livet är kort, kan man slentrianmässigt slänga ur sig, men det är det ju faktiskt i det stora hela. Ändå jobbar vi häcken av för att inte bara ha mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet, vi drömmer om att skaffa oss en massa saker också. Nya saker hägrar ständigt och pengarna är till för att rulla.

Men så kommer en dag då vi börjar fundera över vart livet tagit vägen. De tankarna kommer redan i femtioårsåldern. Runt omkring oss har vi saker som vi faktiskt inte behöver. Det finns massvis med saker till salu på exempelvis Blocket och skyltar med Loppis ser man lite överallt. Om folk kommit underfund med att de har för mycket prylar vet jag inte, det kan ju var så att pengarna behövs till nödvändigare saker. Men en massa tid och kraft har gått åt för att skaffa sakerna, tiden hade kunnat användas till att ta vara på livet istället.

Om människorna börjar tänka i de banorna, är det adjöss med konsumtionssamhället. Det vet antagligen de politiska makthavarna och är livrädda för att det ska hända. Det är inte alls bra om människorna börjar tänka själva, då behövs inte några politiska företrädare. Ute i landet, inte minst inom Landstingen, förekommer bypolitik, i Riksdagshuset storstadspolitik. Fullt naturligt kommer det att skära sig när storstäderna inte längre fungerar som en dragmotor och istället blir en belastning.

När jag tänker efter, på sätt och vis låter det otroligt att det kommer att hända, men samtidigt inser jag att det verkligen kan hända. Men det är dumt att försöka se in i framtiden, det är bättre att ta en dag i taget. Då kan jag unna mig att njuta av det tid jag har kvar av livet, det är huvudsaken för mig.

Med den takt livet rusar fram för många i vår moderna värld, skulle det inte förundra om allt fler börjar tänka över sin livssituation. Det är ju vår egen välfärd vi måste vara rädda om, inte jobba häcken av oss för att en massa förtroendevalda ska försörjas livet ut. Tänk efter innan det är för sent.