Precis som på fiskar, håller vårt samhälle på att ruttna från huvudet. För visst är det väl beslut fattade med det som finns i huvudet, som svenska folket får försöka anpassa sig till. Man brukar säga att om huvudet är dumt, får kroppen lida. Och visst är det så, om hjärnkontoret ger fel signaler, vet man inte vad som kan hända. Men en massa tok blir det, det har vi sett senaste åren.

Visst är det ganska fantastiskt att det fortfarande finns politiker som tror, att marknadskrafterna ska bli räddningsplankan för den globala ekonomin. De har inte ägnat en tanke åt vad marknadskraften egentligen är, de upplever det som någonting det inte går att ta på. Men det är fel, eftersom marknaden är alla vi människor som lever på jorden.

Utan en massa människor som konsumerar varor, fanns det ingen marknad. När den här så kallade marknaden försvagats, genom att allt fler människor blir arbetslösa, kommer det att påverka alla. Just nu har vi hamnat i en ond cirkel, eftersom många länder tvingas göra nedskärningar av ekonomiska skäl.

Fortsätter det så här försvinner industrierna en efter en. Inom bilbranschen ser vi tydliga tecken på att ett flertal bilmärken kan komma att försvinna, det finns helt enkelt alldeles för många tillverkare, som tillverkar alldeles för många bilar. Samma sak kommer att hända inom andra områden, det finns en överproduktion av det mesta just nu.

Orsaken är naturligtvis arbetslösheten, i alla led tappar företagen köpare av slutprodukter när människorna får mindre att leva av. Den stora utmaningen framöver blir därför att omforma samhällssystem efter omständigheterna. De politiska makthavarna kommer att tvingas förlita sig till invånarnas kreativitet och uppfinningsförmåga.

Det stora felet som gjorts, är att underskatta människans betydelse. Politiska makthavare, företagsledare, riskkapitalbolag, banker med flera, som ser allt i pengar och människorna som ett verktyg att håva in dem, har gjort en dundertabbe. Att det här kommer att slå tillbaka på något sätt förstår man, men vidden av det hela är alldeles för stort att greppa.

I slutändan är det människorna som får betala för beslutsfattares misstag. Det gäller inte bara inom politiken, utan också de företag som växt sig större än de går att hantera. Företag i länder där lönerna gjort det omöjligt att konkurrera på världsmarknaden, har flyttat tillverkningen till låglöneländer.

Det har alltså skett ett medvetet uppbyggande av nya industriländer, utan en tanke på att de gamla kommer att dö ut. Så långt var det inga företagsledningar som tänkte när det hela började. Inte heller att dessa länder i dag, hamnat i samma sits som vårt land för runt sextio år sedan.

Precis som det gjort i de så kallade industriländerna, kommer lönerna att stiga även i dessa länder och de kommer därför att gå samma öde till mötes. Några kronor mer i timmen betyder inte bara att de anställda måste prestera mera, utan också att färre måste utföra jobben. Det har med lönsamhet att göra, något socialt ansvar finns inte på kartan.

Men precis som på alla kartor, kan man bara se ett visst område, utanför det hamnar man på okänd mark. Och det är väl där vi befinner oss just nu, vi har ingen kartbild som kan leda oss rätt. Ingen litar längre på de politiska vägvisarna, de är fullkomligt desorienterade i verkligheten. Deras karta ritades för runt hundra år sedan, under den tid som gått sedan dess, har allt förändrats till oigenkännlighet. Tyvärr finns ingen GPS som kan leda våra politiker rätt, därför blir till att irra runt till dess vi hittar ut ur den okända terräng vi hamnat i.

Eftersom vi hamnat vilse i blåbärsskogen, kan vi väl sjunga Mors lilla Olle för att hålla modet uppe. för visst är det många, som är rädda för att björnen ska komma. Men det finns ju gott om blåbär i Riksdagshuset, så ... Ja, kanske det duger att mata med.