Jag hade inte tänkt skriva någonting i dag, huvudet känns som det är fyllt med bomull. Frugan började snora förra veckan, nu är det min tur. Andra förkylningen inom loppet av drygt en månad, och den här veckan är det så mycket annat som hänger över mig.

På något sätt börjar allting stå mig upp i halsen, jag är less på vårt så kallade välfärdssamhälle. Kanske är det naturligt, vart man än kommer hörs bara negativa tongångar. Till och med tidigare optimister har stampat på bromsen: Vi planerar ingenting längre, sa en som gjort ett par resor om året till Thailand häromdagen.

Och det kan jag förstå, eftersom vänner och bekanta går bort i en skrämmande takt. En påminnelse om att vi inte är här på jorden för evigt. Usch, det är deprimerande att bara tänka på det, men att slå bort tankarna är svårt. Tänk om det gick att stoppa tiden. Att krypa ner i sängen igen hjälper väl knappast, men nu gör jag det ändå.