Känner mig ganska skakis, efter att ha sett hur aktiemarknadens aktörer börjat få kalla fötter. De som kan gamet, har passat på att skrapa ihop lite mera, efter att EU och medlemsländernas regeringar klappat sig för bröstet. Men när penningplacerare med flera börjat syna det hela i sömmarna, har de insett att faran inte alls var över.

Vad som nu kommer att hända är svårt att förutse, men att åtstramningarna i krisländerna kommer att påverka hela Europa lång tid framöver, är knappast någon vild gissning. Att vår regering inte verkar ha reagerat, beror det på handlingsförlamning, eller …?

Naturligtvis var det som hände igår på aktiemarknaderna bara en förvarning, alla kort ligger ju inte på bordet än. När det händer och paniken bryter ut, då är det för sent för vår regering att göra någonting. Lägger man alla ägg i samma korg och står på näsan, blir det till att göra omelett av den sörja som finns kvar.

När högtflygande planer kraschlandar, kan man sopa ihop resterna och slänga på tippen. Och visst hade den borgerliga regeringen högtflygande planer, de skulle göra Sverige till ett mönsterland. Struttande som tuppar i en hönsgård, slickade de i sig beröm från ekonomer, för att ha fått fason på vårt lands ekonomi.

Precis som att teori och praktik är två vitt skilda saker, är intäkter och kostnader det också. Införandet av jobbskatteavdraget kostar pengar, som nya jobb skulle finansiera. Det fungerade inte som tänkt var, därför måste också statens kostnader dras ner lika mycket.

När staten, kommunerna och landstingen ska spara pengar, är det bara personalnedskärningar som innegär försämringar för invånarna som gäller. DE som håller i trådarna har aldrig insett att de är en belastning i många fall. Följden bleb att ett av sparobjekten blev sjukförsäkringen, eftersom svenska folket alltid försökt ta hela handen när de fått ett lillfinger. Till viss del kanske sant och så långt kanske det var rätt tänkt, men sedan blev det helt galet.

Någon kom på det fantastiska att en sjukdom, om så dödlig, inte ska kunna hindra folk från att arbeta. Vilka direktiv Försäkringskassans utredare fått är oklart, men det hela har urartat till ett skräckscenario för människor med allvarliga sjukdomar.

Men kan man verkligen utgå från att om exempelvis någon råkar sakna båda armarna, kan de ju i alla fall prata och genom det få ihop sin försörjning? Även om det inte finns politiker utan armar, överlever de alldeles utmärkt på att kunna prata. Det finns till och med flera av dem som hyllas för att vara utmärkta debattörer och retoriker. Jag kan därför förstå tanken bakom, men inte hur det kunde komma så långt som fram till beslut.

Nåja, jag ser fram emot den närmaste tiden för att se om våra politiker kan prata oss ur den kris som är under uppsegling. Klarar regeringen av det, kan vi låta andra regeringar hyra in de mest framträdande som konsulter. Den senaste tiden har de bara bränt pengar för svenska folket och det har vi inte råd med.

Mellan valen har sannerligen inte svenska folket någon talan. Om så var fallet, skulle flera av dagens ministrar fått sparken. Dumhet ska inte uppmuntras eller premieras, men i vårt land går det tydligen för sig. Är det verkligen en demokrati vi lever i?