Att vår utrikesminister lider av storhetsvansinne, har vi väl misstänkt lite till mans. Nu sägs det att han aldrig sagt att Sverige borde vara en stormakt, men det tror jag vad jag vill om. Att han har ett fotografiskt minne, tror jag inte heller på. Hans styrelseuppdrag i oljebolaget och sina aktieaffärer, har han inte en susning om när det kommer på tal.

Ända sedan Palmes dagar har vi (eller rättare sagt våra folkvalda politiker) lagt sig i hur andra länder sköter sina affärer. Det har aldrig burit någonting gott med sig, det har visat sig många gånger under åren.

De regeringar vi haft under åren, har för att få sitta kvar, lovat saker de inte kunnat hålla, bara för att hålla landets invånare vid gott mod. Ja, att de själva skulle få sitta kvar i maktställning också naturligtvis. Konsten är ju att trovärdigt lova, att om det inte blir bättre med en gång, så kommer det att bli det så småningom. Det gäller att dupera folket, så att det blickar framåt, för att inte se det som ligger mitt framför ögonen.

Trots de sänkta skatterna för de som arbetar, blir det inte mera kvar i plånboken, har jag hört många säga. Jodå, säger våra makthavare, det rör sig om tusenlappar. Antagligen har de glömt bort att kostnadshöjningar blivit lika stora, eller så har de tittat i sin egen plånbok, de har ju fått betydligt mer i lönehöjning.

Det hjälper inte längre att lägga ut rökridåer för att inte svenska folket ska se, att det måste vara något fel med det samhälle vi nu har. Visst har vi under åren betalat alldeles för höga skatter som bara försvunnit upp i rök. Det är inget nytt att offentliga verksamheter ständigt behöver nya pengar. Vem eller vilka har förskingrat våra skattepengar? Det är säkert fler än jag, som saknar en redovisning om vart skattepengarna tar vägen.

Våra politiker tycks älska statistik, kanske för att de lättare kan se förhållandet mellan inkomster och utgifter, antalet arbetslösa med mera. Siffrorna är alldeles för många i redovisningar, när det gäller inkomster och utgifter är det ju många miljarder det rör sig om. Men precis som våra politiker, varför får inte svenska folket med egna ögon, se skillnaden i storlek på ”tårtbitar” och staplar i glada färger. Är det för mycket begärt?

Läste en teori om att användandet av statistik istället för en redovisning i form av siffror, gjort att politiska makthavare, bara ser redovisningar som ”tårtbitar” och staplar, inte som pengar eller människor. Att vissa ”tårtbitar” måste göras mindre och en del staplar lägre, betyder bara att det måste sparas in någonstans eller skapa nya jobb. Problemet är alltså att respekten för pengar och omsorgen om människor väl och ve försvunnit.

Men jag hakar upp mig på jobbskatteavdraget, det har visat sig att lika många som blivit glada över det, lika många har blivit förbannade. Att det kostar pengar oavsett vad vår finansminister säger, det förstår nog var och en. För att minska kostnaden anser jag att heltidspolitiker, inte ska ha något jobbskatteavdrag. De utför inte ett jobb utan ett uppdrag i folkets tjänst.

Enklaste vägen att få rätsida på det här med politikers höga löner och förmånliga pensionsavtal som sticker i ögonen, skulle vara att heltidspolitiker inregistrerar en enskild firma. De få ett arvode, men måste själva betala in sina skatter och avgifter. I det fallet kan de även betala in pensionsförsäkringar för en tryggad ålderdom, det finns utrymme för det. Både staten, kommunerna och landstingen skulle då slippa betalningsansvaret för avdankade politiker.

Att jag kommit fram till ovanstående beror inte på att jag vänt på alla stenar, jag har bara använt sunt förnuft. Men det är klart, det kan man inte begära att våra politiska makthavare ska ha, inte något samvete heller, för den delen. Den politiker som har ett samvete, kan knappast sova gott om nätterna. Men det sägs ju att ett rent samvete, är bättre än ett rent helvete.