Att vapenaffären mörkats förvånar säkert ingen. Visserligen var det på Göran Perssons tid som avtalet slöts, men det såg inte bra ut för landet, så den borgerliga regeringen beslöt att försöka sopa det under mattan. Det är många saker som mörkats (eller sopats under mattan)i vårt land de senaste femtio åren, kan vi över huvud taget lita på våra så kallade folkvalda?

Det vi inte vet, mår vi inte heller illa av. Men när vi väl får veta, naturligtvis blir vi förbannade. Nu visade det sig inte vara någon väl bevarad hemlighet, regeringskansliet och sossarna visste vad det handlade om. Den nya centerledaren visste ingenting, men det bara på grund av kommunikationsproblem. Men ytterst ansvarig för mörkandet är den nuvarande regeringen.

Varför man ständigt får en känsla av att den nuvarande regeringen inte spelar med öppna kort, beror ju på de dimridåer som läggs ut med jämna mellanrum. Svenska folket behöver bara lägga sig i och rösta, när det handlar om saker regeringen inte vågar fatta beslut om. Men när svenska folket sagt sitt, ses det ändå bara som en rekommendation, inte någonting bindande.

Den som är politiskt aktiv, ska inte lägga sig i det beslutsfattarna kommit fram till, uttalade sig en sossekvinna i Gävle för många år sedan. Antagligen tänker de flesta politiker likadant, de har ju ett underlag som visar att väljarna har fel. Men när det drar ihop sig till val, då är alla röster värdefulla och löftena haglar som spön i backen.

När jag hörde att Grekiska toppolitiker fört ut enorma summor ur landet och att landets finansminister visste om det, blev jag inte förvånad. Att folket blivit fly förbannade förstår man, det mesta av det som förts ut är pengar toppolitikerna fått i lön. Först nu tycks det gått upp för Grekerna att den lönen utbetalas med skattepengar, lånade till och med.

Men att det slösas med skattepengar även här, tycks för en del komma som en överraskning. Vi har i landet exempelvis en massa före detta landstings- och kommunalråd, som lever gott på den pension det sägs att de tjänat ihop. I många fall har marken börjat brinna under fötterna på dem och de har frivilligt hoppat av. De pengarna skulle göra enorm nytta ute i verksamheterna, därför ska dessa personer ses som en börda vi måste göra oss av med. Inte behövs någon att vända en massa stenar, för att komma fram till det.

Kan politiker öppet driva frågan om Kungahusets avskaffande, varför kan man inte begära att det politiska etablissemanget avskaffas. Istället för politiker, kan svenska folket anställa skickliga företagsledare att driva både landet och de offentliga verksamheterna. Jag har en känsla av att det blir både bättre och billigare i långa loppet.

Tala inte om vad du tänker göra, utan gör det, hittade jag nedskrivet i en gammal anteckningsbok. Antagligen har de ledande inom regering också läst det någonstans. Men ska man verkligen tolka det som att svenska folket, inte ska få veta någonting om vad de gör?

Känner mig ganska skakis, efter att ha sett hur aktiemarknadens aktörer börjat få kalla fötter. De som kan gamet, har passat på att skrapa ihop lite mera, efter att EU och medlemsländernas regeringar klappat sig för bröstet. Men när penningplacerare med flera börjat syna det hela i sömmarna, har de insett att faran inte alls var över.

Vad som nu kommer att hända är svårt att förutse, men att åtstramningarna i krisländerna kommer att påverka hela Europa lång tid framöver, är knappast någon vild gissning. Att vår regering inte verkar ha reagerat, beror det på handlingsförlamning, eller …?

Naturligtvis var det som hände igår på aktiemarknaderna bara en förvarning, alla kort ligger ju inte på bordet än. När det händer och paniken bryter ut, då är det för sent för vår regering att göra någonting. Lägger man alla ägg i samma korg och står på näsan, blir det till att göra omelett av den sörja som finns kvar.

När högtflygande planer kraschlandar, kan man sopa ihop resterna och slänga på tippen. Och visst hade den borgerliga regeringen högtflygande planer, de skulle göra Sverige till ett mönsterland. Struttande som tuppar i en hönsgård, slickade de i sig beröm från ekonomer, för att ha fått fason på vårt lands ekonomi.

Precis som att teori och praktik är två vitt skilda saker, är intäkter och kostnader det också. Införandet av jobbskatteavdraget kostar pengar, som nya jobb skulle finansiera. Det fungerade inte som tänkt var, därför måste också statens kostnader dras ner lika mycket.

När staten, kommunerna och landstingen ska spara pengar, är det bara personalnedskärningar som innegär försämringar för invånarna som gäller. DE som håller i trådarna har aldrig insett att de är en belastning i många fall. Följden bleb att ett av sparobjekten blev sjukförsäkringen, eftersom svenska folket alltid försökt ta hela handen när de fått ett lillfinger. Till viss del kanske sant och så långt kanske det var rätt tänkt, men sedan blev det helt galet.

Någon kom på det fantastiska att en sjukdom, om så dödlig, inte ska kunna hindra folk från att arbeta. Vilka direktiv Försäkringskassans utredare fått är oklart, men det hela har urartat till ett skräckscenario för människor med allvarliga sjukdomar.

Men kan man verkligen utgå från att om exempelvis någon råkar sakna båda armarna, kan de ju i alla fall prata och genom det få ihop sin försörjning? Även om det inte finns politiker utan armar, överlever de alldeles utmärkt på att kunna prata. Det finns till och med flera av dem som hyllas för att vara utmärkta debattörer och retoriker. Jag kan därför förstå tanken bakom, men inte hur det kunde komma så långt som fram till beslut.

Nåja, jag ser fram emot den närmaste tiden för att se om våra politiker kan prata oss ur den kris som är under uppsegling. Klarar regeringen av det, kan vi låta andra regeringar hyra in de mest framträdande som konsulter. Den senaste tiden har de bara bränt pengar för svenska folket och det har vi inte råd med.

Mellan valen har sannerligen inte svenska folket någon talan. Om så var fallet, skulle flera av dagens ministrar fått sparken. Dumhet ska inte uppmuntras eller premieras, men i vårt land går det tydligen för sig. Är det verkligen en demokrati vi lever i?

Det slår lock i öronen och näsan rinner som en yster vårbäck. Det blir inte bättre när jag ligger i sängen, därför sitter jag nu framför datorn med en bunt pappersnäsdukar bredvid. Hamnar en massa tok på skärmen, får jag väl skylla på att fingrarna halkat i snoret på tangenterna.

Nåja, nog om det. Visserligen sitter jag bara på åskådarplats när det gäller hur vårt lands sköts, men jag betalar för att sitta där. Det jag ser är dumheter i världsklass och det verkar vara vad våra makthavare strävar efter, att ligga i spets. Jag tror det beror på lillebrorskomplex, vi är ju trots allt bara en flugskit på kartan.

Under tiden de högsta hönsen irrat runt i Europa på krismöten, håller övriga ministrar på med att lappa och laga det som skulle bli så bra, men visade sig vara ogenomtänkt. Tyvärr räcker det inte med att försöka få det rätt, det är lika bra att skrota de reformer som skulle spara pengar åt invånarna. Vi är ett rikt land så pengar är inte det största bekymret, om man ska tro de som styr landet.

Vad är då problemet? Det största och övergripande är väl att vi är på väg att få ett samhälle ingen vill ha. Det är ju inte trevligt när människor klappar ihop på grund av stress eller andra orsaker, dessutom bantades psykiatrin, den behövs inte i ett så högt stående land. Att det vimlar av förtvivlade människor som inte kan få hjälp med psykiska problem, orsakade av ett samhälle som inte tar hänsyn till människan, går det inte bara att tysta ner.

De som sett till att det blivit så anser sig vara företrädare för sina väljare, det tror inte jag. Många som röstade på det borgerliga blocket, visade sitt missnöje mot inte minst sossarna. När nu missnöjet vänt sig mot den borgerliga regeringen, återhämtar sig sossarna, utan att ha någonting att komma med några geniala förslag om hur vi ska få det bättre.

Jag vill minnas att Vänstern fortfarande hette VPK, som Hermansson röt till och sa: Nån jävla ordning måste det väl ändå vara i partiet. Nu måste vi ryta till och säga: Nån jävla ordning måste det väl ändå vara i landet. De som är utsedda att föra väljarnas talan, måste sluta hitta på det ena tokeriet efter det andra. Vår land är ingen experimentverkstad där olika politiska ideologier kan testas, de politiska företrädarna ska förvalta skattepengarna på bästa sätt. Bästa sättet är att invånarna ges det de betalar för att få utfört.

Trots alla orosmoln får vi alltid beskedet: Det är lugnt. Kina håller på att göra i byxan därför att BNP kommer att hamna strax över sju procent. Vad det visar begriper nog det flesta, det börjar kärva till sig ute i världen och då går det inte att sälja varor som förr. Det enda som inte haft någon minskning i försäljningen är väl vapen och på det tjänar både Kina och Ryssland multum. Klart att de inte vill stoppa det som händer i Syrien, där finns avsättning för det andra länder inte köper.

Men precis som de flesta politiska besluten är det kortsiktigt tänkt, för varje död försvinner en konsument. Hur fattig än de människorna varit, har de varit tvungen att köpa det nödvändigaste för att överleva. Men det behöver inte vara så drastiskt som i Syrien för att den globala ekonomin ska påverkas, det räcker med att tusentals varje vecka förlorar jobben i Grekland och Spanien med flera länder som tagit ut framtiden i förskott.

Det är väl dit vi kommit nu, att människor runt om i världen tagit ut framtiden (ja, framtida löner, kan man väl säga) i förskott. Kreditgränsen är nådd, pengarna måste jobbas ihop istället för att låna. Jag har svårt att se att inte konsumtionen påverkas.

Världen över har luftslott byggts, nu börjar luften pysa ur. 

Jag hade inte tänkt skriva någonting i dag, huvudet känns som det är fyllt med bomull. Frugan började snora förra veckan, nu är det min tur. Andra förkylningen inom loppet av drygt en månad, och den här veckan är det så mycket annat som hänger över mig.

På något sätt börjar allting stå mig upp i halsen, jag är less på vårt så kallade välfärdssamhälle. Kanske är det naturligt, vart man än kommer hörs bara negativa tongångar. Till och med tidigare optimister har stampat på bromsen: Vi planerar ingenting längre, sa en som gjort ett par resor om året till Thailand häromdagen.

Och det kan jag förstå, eftersom vänner och bekanta går bort i en skrämmande takt. En påminnelse om att vi inte är här på jorden för evigt. Usch, det är deprimerande att bara tänka på det, men att slå bort tankarna är svårt. Tänk om det gick att stoppa tiden. Att krypa ner i sängen igen hjälper väl knappast, men nu gör jag det ändå.

Första söndagen i mars är en högtidsstund, det är bara ungdomar som sover bort Vasaloppet. Termosen är laddad och mackor finns i kylskåpet, frugan och jag är redo för årets höjdpunkt på teve. Många äldre har varit med sedan radioreferatens dagar och minns storheter som Mora Nisse med flera. Vem kunde vid den tiden tänka sig, att få se hela loppet från början till slut.

I vårt land finns det många äldre personer, en del riktigt gamla till och med. Försöker de berätta för dagens ungdomar hur det var när de var unga, ruskar ungdomarna på huvudet och skrattar. För dagens ungdom, visst låter det som en rövarhistoria, hur det var i vårt land på fyrtiotalet. Skulle vara trevligt att se dagens skolungdom i tjugo graders kyla gå på ett utedass, då skulle de få känna av hur det var en gång.

Visserligen var vi inte indragna i kriget, men på många sätt fick vårt land känna av det ändå. Visst har vårt sätt att leva förändrats sedan dess, inte minst vad det gäller den sociala biten. Kanske var det kriget, eller kanske de fattiga förhållandena som svetsade samman människorna.

Jag minns inte när pryltänkandet tog fart, kanske var det på femtiotalet, när till och med en industriarbetare kunde köpa bil. Vi fick tevesändningar i landet, visserligen bara några timmar per kväll, men ändå. Om någon skaffade en teve kom grannarna på besök, i många fall bjöd de in sig själva.

Men efter hand människorna skaffade sig bilar och teve, blev umgänget lidande. Den sociala biten, att träffas för att ta en kopp kaffe, spela kort, eller bara prata, var inte längre lika naturligt. Redan då ville staten ha ut så många som möjligt i arbete. Kvinnorna behövdes ute i arbetslivet, ju fler som jobbade, desto mer skatter kom det in. Och på den vägen har vi varit sedan dess.

Nu har vi kommit dit att då en äldre människa fyller år, vet inte släkt och vänner vad de ska köpa. Herrejösses, äldre människor har ju allt som behövs! Kanske är det så, men prylarna kan aldrig ersätta det viktigaste, en samhörighetskänsla. Att inte bara bli ihågkommen vid födelsedagar, utan också dagarna emellan födelsedagarna.

Livet är kort, kan man slentrianmässigt slänga ur sig, men det är det ju faktiskt i det stora hela. Ändå jobbar vi häcken av för att inte bara ha mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet, vi drömmer om att skaffa oss en massa saker också. Nya saker hägrar ständigt och pengarna är till för att rulla.

Men så kommer en dag då vi börjar fundera över vart livet tagit vägen. De tankarna kommer redan i femtioårsåldern. Runt omkring oss har vi saker som vi faktiskt inte behöver. Det finns massvis med saker till salu på exempelvis Blocket och skyltar med Loppis ser man lite överallt. Om folk kommit underfund med att de har för mycket prylar vet jag inte, det kan ju var så att pengarna behövs till nödvändigare saker. Men en massa tid och kraft har gått åt för att skaffa sakerna, tiden hade kunnat användas till att ta vara på livet istället.

Om människorna börjar tänka i de banorna, är det adjöss med konsumtionssamhället. Det vet antagligen de politiska makthavarna och är livrädda för att det ska hända. Det är inte alls bra om människorna börjar tänka själva, då behövs inte några politiska företrädare. Ute i landet, inte minst inom Landstingen, förekommer bypolitik, i Riksdagshuset storstadspolitik. Fullt naturligt kommer det att skära sig när storstäderna inte längre fungerar som en dragmotor och istället blir en belastning.

När jag tänker efter, på sätt och vis låter det otroligt att det kommer att hända, men samtidigt inser jag att det verkligen kan hända. Men det är dumt att försöka se in i framtiden, det är bättre att ta en dag i taget. Då kan jag unna mig att njuta av det tid jag har kvar av livet, det är huvudsaken för mig.

Med den takt livet rusar fram för många i vår moderna värld, skulle det inte förundra om allt fler börjar tänka över sin livssituation. Det är ju vår egen välfärd vi måste vara rädda om, inte jobba häcken av oss för att en massa förtroendevalda ska försörjas livet ut. Tänk efter innan det är för sent.

Trodde det var söndag i dag och var på vippen att ladda tevekannan och bre mackor för att titta på Vasaloppet. Dagarna springer iväg så fort, att det börjar bli svårt att hålla reda på dem. Varje människa borde vara född med en funktion som stoppar upp livet ett tag, ger oss en möjlighet att bara sitta och filisofera. Nåja, det gör jag ju varje morgon förstås, men inte får det tiden att stanna. 

Som tur är tycks vi vara födda med en säkerhetsventil, nämligen att svära när någonting går snett. Det är fult att svära, men det skiter folk . På teve hörs svordomar varje dag, inte minst från idrottsstjärnor som intervjuas. Alltså kan jag utan att skämmas säga, att det är ett jävla skitsamhälle vi lever i. Ett samhälle allt färre vill ha. Utom de som säger sig ha mandat att förändra vårt samhälle till det bättre. Resultatet ser alla, utom beslutsfattarna.

Med skatter kan man tvinga invånarna att förändra sina liv, vi måste tänka på miljön, och det kan saftig drivmedelsskatt och att använda subventionerade alternativa bränslen se till att vi gör. Vi måste tänka på vår hälsa också, och vem är bättre skickade till att styra våra liv i rätt riktning, om inte våra folkvalda. De har insett att enda vägen att gå, är att höja skatten på tobak och snus. Men varje ny skatt föder smugglare så de kan byta upp sig till häftigare bilar eller kanske lyxbåtar.

Naturligtvis har de styrande makthavarna alldeles rätt, vi måste vara rädda om våra liv, vi har ju bara ett. När det gäller jordens tillgångar, så är de inte outtömliga, som jag hört någon säga. Kloka ord, för så är det ju, ändå skövlas regnskogar, olja pumpas upp och mineralfyndigheter brandskattas.

Anledningen till att alla blundar är att det handlar om pengar, det ger ekonomisk tillväxt. Ingen vågar i dag ens tänka på vad som händer den dag regnskogarna inte längre finns kvar. Faktum är, att ingen vet vad som kommer att hända. Oljan måste väl ha någon funktion för vårt jordklot som vi kanske inte tänkt på. Så istället för att beskatta människorna för en bättre miljö, stoppa idioterna som förstör den.

Men så enkelt öär det väl inte, det finns massvis med folk i maktställning som skulle förlora på om idiotin skulle stoppas. Det gäller att sko sig så länge det går. Direktörer med fantasilöner och bonusar som grädde på moset, räknar inte med, att de inte får någonting med sig när livet tar slut, det är nu som gäller. Framtiden ser väl inte speciellt lovande ut, det gäller kanske att leva i nuet. Varför bry sig om vad som händer efter den dag man dör, då är det ju skit samma vad som händer.

Det verkar vara bara de unga, som har livet framför sig, som fått upp ögonen för att det är på väg att bära åt helvete. Visserligen kan man höra unga säga: Det skiter sig ibland, men det får man ta. Men så säger de ju bara när det rör sig om små olyckor, som egentligen inte har någon som helst betydelse. Men om våra makthavare tagit framtiden ifrån dem, då tar det hus i helvete.

Politik har blivit lite som aktiehandeln, det gäller att visa upp kvartalsrapporter som visar glädjande siffror. Staten tänker numera kortsiktigt, men av nödvändighet. Många kanske inte förstår vad det handlar om när finansministern säger att BNP ska vara runt tre procent nästa år, för att sedan hamna på fyra procent om två år.

Men budskapet är ju att invånarna ska fortsätta som tidigare, det blir inte billigare att handla nu så handla för glatta livet. Och trots allt gnäll om räntorna, visst är det billigt att låna, mot vad det var förr. Jag för min del, fattar inte hur det går att ställa en prognos, om hur det blir två år framåt i tiden. Som det nu är, vet vi inte hur det ser ut om sex månader.

I dessa dagar kan det inte vara trevligt att vara Riksbankschef. För inte så länge sedan, trodde han att räntorna måste höjas för att klara inflationsmålet. Han kunde inte ens gissa sig till, att krisländer ute i Europa, skulle få någon inverkan på vårt land. Fram till dess Riksbankschefen gör nästa uttalande, gissar bankekonomer att räntan ska sänkas igen och gnuggar händerna. Det gör bankdirektörerna också, ju mer pengar banken tjänar, desto bättre bonus. Nåja, Riksbankens gissning får vi vänta på, det kanske inte blir som bankekonomer hoppas.

Säga vad man vill, men visst svänger det i vårt land. Moderaterna har som mål att bli ett statsbärande parti och har satsat allt på landets ekonomi. Än så länge tycks en stor del av folket anse att vår finansminister kan det här med ekonomi. Men pengar är inte allt när det kommer till kritan. När det nu börjar visa sig att det inte bara kräver uppoffringar, utan att också människligt lidande, väcker det inga sympatier. Det är väl därför det nu backas när det gäller sjukförsäkringen.

 Konsten att bli ett statsbärande parti är att få folket med sig, inte emot sig. Den som försöka skapa ett samhälle, som ser invånarna som en inkomstkälla istället för levande människor, bäddar sannerligen knöligt åt sig själv .

Jag ser den politik Moderaterna för, som ett politiskt själmord. För det rödgröna blocket, är det bara att tacka och ta emot. Men vid nästa val kanske vi är bankrutt, hur kommer då politiken att utformas? Arbetslösheten kanske är fördubblad och nya jobb får vi titta i stjärnorna efter. Tja, vad vet vi, vad som helst kan hända i den moderna globala värld vi tillhör. 

Strax efter att jag vaknade, fick jag för mig att skiva om vårt bedrövliga utbildningsväsende. Hur än vår skolminister försöker, kan inga som helst politiska beslut få eleverna att prestera bättre. Politiska beslut utgår tyvärr från att alla har samma förutsättningar, men så är det ju inte.

Lärarnas arbetsförhållanden styrs också av politiska beslut. De förändringar som gjorts, har fungerat som att hälla en hink kallvatten över dem. De lärare jag pratat med, känner sig numera mera som administratörer än lärare, jag förstår att många av dem tappar sugen och hoppar av.

Väldigt få vill bli lärare numera och det kan man förstå. Det är inte bara usel lön i förhållande till det som satsats på utbildningen, det är stökiga klasser och skolledningar som bara håller koll på hur mycket allting kostar. Att kunskapskontoren kostar pengar tänker inte de på, som fått i uppdrag att driva skolan, de måste ju finnas där för att hålla i alla trådar.

Det är väl just där felet ligger när det gäller skolan, lärare kan inte fungera som marionetter, de ska ju använda sina kunskaper och föra dem vidare. Börjar man titta på vad barnen kostar under sina skolår, är det lika bra att dra ner utbildningstiden till hälften. Många barn ser ändå de sista skolåren som en förvaring, det vill helt enkelt inte vara där.

När det började gå snett, är det många som har sin mening om, jag och flera med mig anser att det började i slutet på nittonhundrasextiotalet. Men det som definitivt såg till att skolan spårade ur, var beslutet att staten lämnade över skolundervisningen till kommunerna. Det var verkligen att sätta bocken som trädgårdsmästare.

Det är för sent att vrida klockan tillbaka, men det är inte för sent att skapa en fungerande skola. De kommunala kunskapskontoren består av en salig blandning människor och den politiska styrningen får hela tiden hjulen att gå åt fel håll. Besluten hur undervisningen ska ske kan inte tas av en ledningsgrupp, de måste tas av lärarna ute i klassrummen. Det är de som varje dag kommer i kontakt med eleverna.

Redan tidigt kan lärare se vilka som har läshuvud och de som är praktiskt lagda. Naturligtvis skapar det problem. Det är väl inget fel i att de med läshuvud går i en klass och de som inte har det i en annan. Det går faktiskt att ha underhållande lektioner som får till och med de skoltrötta att hänga med. Men det är bara lärarna som kan lägga upp det hela efter sitt huvud.

Mycket av de störningar som förekommer i klassrummen, är ju från elever som inte kan hänga med. Ingen vill ju anses vara dum i huvudet, vilket de framstår som om de inte fattar lika snabbt som andra som har lättare för sig. Huvudsaken är att eleverna får en grund att stå på, det räcker för att kunna bli politiker.

Politiska vägar borde överhuvudtaget inte finnas för skolan inom skolundervisningen, de leder ingenstans. Faktum är att ju mindre politisk inblandning, desto bättre kommer det hela att fungera. Vad jag lärt mig under mina levnadsår är att politiker, bara ställer till det för folket i sin iver att förändra vårt samhälle. När de pratar om hur vårt samhälle utvecklats, pratar de i nattmössan. Däremot har politiska beslut de senaste sextio åren, lyckats förändra inte bara hela vårt samhälle, utan också livsstil, men inte har det blivit till det bättre.

Människan anses vara den intelligentaste varelsen på jorden, det tvivlar jag på. 

Att vår utrikesminister lider av storhetsvansinne, har vi väl misstänkt lite till mans. Nu sägs det att han aldrig sagt att Sverige borde vara en stormakt, men det tror jag vad jag vill om. Att han har ett fotografiskt minne, tror jag inte heller på. Hans styrelseuppdrag i oljebolaget och sina aktieaffärer, har han inte en susning om när det kommer på tal.

Ända sedan Palmes dagar har vi (eller rättare sagt våra folkvalda politiker) lagt sig i hur andra länder sköter sina affärer. Det har aldrig burit någonting gott med sig, det har visat sig många gånger under åren.

De regeringar vi haft under åren, har för att få sitta kvar, lovat saker de inte kunnat hålla, bara för att hålla landets invånare vid gott mod. Ja, att de själva skulle få sitta kvar i maktställning också naturligtvis. Konsten är ju att trovärdigt lova, att om det inte blir bättre med en gång, så kommer det att bli det så småningom. Det gäller att dupera folket, så att det blickar framåt, för att inte se det som ligger mitt framför ögonen.

Trots de sänkta skatterna för de som arbetar, blir det inte mera kvar i plånboken, har jag hört många säga. Jodå, säger våra makthavare, det rör sig om tusenlappar. Antagligen har de glömt bort att kostnadshöjningar blivit lika stora, eller så har de tittat i sin egen plånbok, de har ju fått betydligt mer i lönehöjning.

Det hjälper inte längre att lägga ut rökridåer för att inte svenska folket ska se, att det måste vara något fel med det samhälle vi nu har. Visst har vi under åren betalat alldeles för höga skatter som bara försvunnit upp i rök. Det är inget nytt att offentliga verksamheter ständigt behöver nya pengar. Vem eller vilka har förskingrat våra skattepengar? Det är säkert fler än jag, som saknar en redovisning om vart skattepengarna tar vägen.

Våra politiker tycks älska statistik, kanske för att de lättare kan se förhållandet mellan inkomster och utgifter, antalet arbetslösa med mera. Siffrorna är alldeles för många i redovisningar, när det gäller inkomster och utgifter är det ju många miljarder det rör sig om. Men precis som våra politiker, varför får inte svenska folket med egna ögon, se skillnaden i storlek på ”tårtbitar” och staplar i glada färger. Är det för mycket begärt?

Läste en teori om att användandet av statistik istället för en redovisning i form av siffror, gjort att politiska makthavare, bara ser redovisningar som ”tårtbitar” och staplar, inte som pengar eller människor. Att vissa ”tårtbitar” måste göras mindre och en del staplar lägre, betyder bara att det måste sparas in någonstans eller skapa nya jobb. Problemet är alltså att respekten för pengar och omsorgen om människor väl och ve försvunnit.

Men jag hakar upp mig på jobbskatteavdraget, det har visat sig att lika många som blivit glada över det, lika många har blivit förbannade. Att det kostar pengar oavsett vad vår finansminister säger, det förstår nog var och en. För att minska kostnaden anser jag att heltidspolitiker, inte ska ha något jobbskatteavdrag. De utför inte ett jobb utan ett uppdrag i folkets tjänst.

Enklaste vägen att få rätsida på det här med politikers höga löner och förmånliga pensionsavtal som sticker i ögonen, skulle vara att heltidspolitiker inregistrerar en enskild firma. De få ett arvode, men måste själva betala in sina skatter och avgifter. I det fallet kan de även betala in pensionsförsäkringar för en tryggad ålderdom, det finns utrymme för det. Både staten, kommunerna och landstingen skulle då slippa betalningsansvaret för avdankade politiker.

Att jag kommit fram till ovanstående beror inte på att jag vänt på alla stenar, jag har bara använt sunt förnuft. Men det är klart, det kan man inte begära att våra politiska makthavare ska ha, inte något samvete heller, för den delen. Den politiker som har ett samvete, kan knappast sova gott om nätterna. Men det sägs ju att ett rent samvete, är bättre än ett rent helvete.