Att vakna tidigt är inget att rekommendera, det är bättre att få sova ut ordentligt. Men det gick inte idag, det var omöjligt att somna om. Det kunde jag utan problem göra som ung på söndagarna efter en lång sexdagarsvecka, som det var på den tiden jag växte upp. Det känns minst av allt som en nostalgisk tillbakablick, när man tänker efter hur det var.

  Nostalgi är ett känsloladdat ord som ofta förknippas med bakåtsträvare, men också sentimentalitet. Många tycker att bevara det gamla, inte passar in i vår moderna tid. Ändå är det precis vad de etablerade politiska partiernas företrädare gör, de bevarar sina uråldriga ideologier som borde moderniserats för många herrans år sen.

  Själva har de säkert aldrig ägnat det en tanke, av den anledningen har inte vårt land kunnat anpassa sig fullt ut till den globala värld vi nu tillhör. Det finns för mycket hemvävt och väl invant som stör för att kunna göra det. Det sociala skyddsnät som en gång fanns för befolkningen har raserats, men det anses som någonting nödvändigt ont för att bevara vår välfärd. Om det är ett pris som måste betalas för att hänga med i den globala utvecklingen, är det dags att tänka om.

  Jämför man hur vårt samhälle en gång såg ut, innan människor med visioner om hur landet borde fungera började experimentera, ja inte vinner då dagens samhälle. Visserligen är inte vårt nuvarande samhällssystem så olikt det vi en gång hade, men det finns inte längre den empati för människors väl och ve som en gång fanns.

  Man blir ledsen när man hör att det finns människor, som på fullt allvar tror att välfärdssamhället är ett annat ord för Folkhemmet. Men så är det ju inte. Men till viss del har de ändå rätt, för även om vårt land piffats upp genom att riva gammalt och byggt nytt, är det bara en kosmetisk förändring. Vårt land rullar faktiskt på i samma hjulspår som för femtio år sen.

  Kanske just därför är det inte så konstigt med finanskrisen och lågkonjunkturen, många äldre känner igen sig. Dagens kriser har faktiskt likheter med trettiotalets och den här vintern, har faktiskt likheter med krigsårens snörika och kalla vintrar. Det verkar som om naturen skapar väder som den behagar på samma sätt som ”marknaden” styr våra liv.

   När jag nu halkat in på det som hänt en gång i vårt land, är det inte med en nostalgisk tillbakablick. De äldre som varit med om att inte bara växa upp i samhälle där arbetslösheten (precis som idag) var hög, utan också den fattigdom som fanns i skuggan av ett världskrig, upplevs snarare som ett Deja vu.

  De idag gamla har varit med om att se hur vårt land kravlade sig upp ur arbetslösheten och fattigdomen. Vad jag fått höra är att fattigdomen var lättare att bära på den tiden, eftersom det fanns en gemenskap och en solidaritet som helt försvunnit. Nu handlar det bara om att var och en är sig själv närmast. Men visst är fattig Sverige på väg tillbaka, än så länge håller frikostiga banklån skenet uppe.

  Men det håller inte länge om landets invånare delas upp i socialgrupper som en gång fanns. I ett land måste dess invånare fungera som en enhet som drar åt samma håll om det ska kunna överleva. Eftersom det tyvärr är på väg åt andra hållet, känns framtiden oviss. Den maktpyramid som finns kommer att svaja betänkligt, när basen (stödet från folket) blir allt mindre.

  Läste i tidningen innan jag satte mig vid datorn att Centern siktar på tio procent, det fick mig att fundera över om politiker verkligen lever i verkligheten. Den väljargrupp som stått bakom partiet har några dåliga år bakom sig, den gruppen börjar säkert tvivla över vad partiet egentligen kan göra. Jobben har varit viktigare, än att se över vårt lands möjlighet till självförsörjning. Jag har en känsla av att Centern får vara glad om de klarar spärren, det vill säga fyra procent.

  Det fanns många nazister i vårt land under andra världskriget och de fanns på högt uppsatta maktpositioner inom både vår byråkrati och inom försvaret. Många visade öppet sina sympatier, andra höll sig i bakgrunden. Men för dem gällde att vara garderad utifall vi skulle bli anfallna. I Norge kallades dessa fegisar för Quislingar, här kunde de byta sida efter kriget utan repressalier.

  Finns det någon som helst anledning att vara nostalgisk och tänka tillbaka på den tid som en gång var? Eftersom det visat sig att det gamla inte fungerade som det var tänkt, finns ingen anledning att önska det samhälle vi hade då. Det enda vi kan ta till oss av det som hänt är att inte göra samma misstag som gjorts sen andra världskriget.

  Jag återfaller ofta i nostalgi, men då gäller någonting helt annat än vad de politiska besluten lyckats förstöra. Att tänka tillbaka på gamla glada och lyckliga minnen däremot, är ett bra botemedel mot den depression man kan få, genom att se på när vårt så kallade välfärdssamhälle faller sönder och samman.

Vaknade sent idag igen, ingen tid att passa så varför inte. Har genom busvädret skrivit mycket på dagtid, tidigare har det blivit tidig morgon innan frugan vaknat. Om det har gjort att jag haft annat att tänka på än att folkvalda politiker är på väg att sänka vårt välfärdssamhälle, sover jag gärna till fram emot lunch.

  Nåja, lite funderingar dyker alltid upp efter kaffet. Man kan ju fundera över om det är folkviljan som styr de beslut som fattas. Det sägs att vi är ett demokratiskt land, med politiska företrädare som ska föra folkets talan och uppfylla invånarnas önskemål om hur vårt samhälle ska fungera. Tyvärr fungerar det inte så, beslut fattas som är bra för staten och vårt byråkratiskt uppbyggda samhällsystem, det är så vårt välfärdssamhälle fungerar.

  Att leda och fördela arbetet fanns det folk som tillsattes att göra en gång i tiden. Företagsledningens förlängda arm var förmän, som över sig hade överförmän, som i sin tur hade sina överordnade. Inom det privata näringslivet existerar inte chef över chef i flera lager längre, men inom de offentliga verksamheterna finns det kvar.

  Just oförmågan att ställa om till ett smidigare system som blir effektivare, är den offentliga sektorns stora och svårlösta problem. Det finns chefer över chefer och sparkade chefer som avlönas i så många lager att det hela mest liknar en lök. Om alla dessa onödiga lager skalas bort så att endast kärnan blir kvar, skulle ändå invånarna inte märka någon skillnad, annat än att det skulle kosta betydligt mindre.

  Att många av de offentliga verksamheterna inte privatiserats är en gåta. Om människorna betalar exempelvis en privat sjukförsäkring istället för landstingsskatt, skulle det innebära besparingar för invånarna. De pengar sjukvården kostar skulle gå raka vägen till vården, utan det överhäng med kostnader som de politikerstyrda landstingen belastar skattebetalarna med i dagsläget.

  Den moderna människan har nog med vardagsproblem att ta hand om, därför är det inte många som tänker på alla de onödiga kostnader som de tvingas betala via skatten. Politiker inom landsting och kommuner sparar in pengar på det invånarna betalar för att få utfört, men glömmer bort att de själva är en kostnad som bidrar till den dåliga ekonomin. Naturligtvis ska kostnaderna ses över, men eventuella besparingar får inte drabba skattebetalarna.

  Jag vet att välbetalda politiker försvarar sig med att de betalar skatt, men i själva verket gör de bara en mindre återbetalning av vad de kostar skattebetalarna. Man måste räkna det brutto de kostar (och kommer att kosta) i form av löner, sociala avgifter men också speciella avgångsavtal och pensioner. Många heltidspolitiker förblir en ekonomisk börda för skattebetalarna så länge de lever. Många utnyttjar till och med möjligheten att hoppa av politiken, men ändå ha en väl tilltagen lön. De kompenseras för att inte ha någon utbildning som är gångbar i dagens samhälle. Minst sagt märkligt.  

  Eftersom vårt samhällssystem är uppbyggt så att vårt land lever efter principen ur hand i mun när det gäller pensioner, de offentliganställdas lönekostnader mm, är det svårt att få det hela att gå ihop. Av den anledningen måste alla (och dessutom även de som inte kan) jobba för att inte allt ska gå över styr. Sunda förnuftet säger att det kommer att gå åt helsike.

  De unga människorna i landet är mer informerade om saker och ting än tidigare generationer. Information finns att hämta om allt, därför blockeras Internet av vissa länder, faran finns att det kan hända även här. Det är ju möjligt att bara med några knapptryckningar på datorn, leta fram de eftersökta uppgifterna.

  De ungdomar jag pratat med är medvetna om att deras framtid kommer att bli att försörja hela välfärdssystemet och dessutom de människor som under sin tid i invånarnas tjänst, kostat föregående generation en massa pengar varje år. 

  Vi ser framåt när det gäller vår miljö och den katastrof som kan inträffa, den ekonomiska katastrofen är mer överhängande. Därför är det dags att skrota vårt nuvarande politiskt styrda samhälle, för kommande generationers skull. Ingen kan idag säga hur vår ekonomi ser ut om tjugo år, det gäller att vara förberedd på att både jobb och pengar kan vara en bristvara.

  Jag kan förstå om politiskt aktiva tar illa vid sig, men faktum är att de inte längre behövs på samma sätt som för femtio år sen. Att ett visst antal förtroendevalda ska fungera som tummen i ögat på de som anställts på sina meriter att sköta landet på bästa sätt kan så vara, men de måste vara väl kvalificerade för sin uppgift. Det är bara att lyssna vad som sägs just nu, att den som inte har betyg och ett utmärkt cv, riskerar att slås ut på den framtida arbetsmarknaden. Vi kan inte ställa mindre krav på de så kallade folkvalda. 

Tänkte inte alls skriva någonting idag, men vaknade av någon anledning tidigt. Visserligen fanns tröttheten där när jag vaknade, men samtidigt fanns en oro i kroppen, tankarna som rör sig i huvudet får mig dessutom att bli otålig och smått förbaskad.

  Antagligen har jag helt fel, men jag har fått för mig att någon har gissat alldeles galet, vad beträffar den globala uppvärmningen. Men det går inte att undgå det faktum att det snöar och är kallt, trots att massvis med experter sagt det ska bli varmare. Och mera snö ska det tydligen bli. Kanske är det så att vi bara upplever att det kommer mera snö och blivit kallare vintrar, sen vi blivit medvetna om vad vi har att vänta i form av ett varmare klimat.

  För många kommuner har snön och kylan kommit som en obehaglig överraskning, de har budgeterat efter vad experterna sagt. Men även för landets invånare kostar det kalla klimatet pengar i onödan. Jobbavdrag och skattesänkningar i all ära, men varför inte sänka alla miljöavgifter som drabbat inte minst de svaga grupperna på ett smärtsamt sätt, när snön och kylan satt sina klor i vårt land.

  Tyvärr är det så att människan glömts bort i klappjakten att vara bäst i klassen när det gäller att värna om miljön. Enda gången människans väl och ve förs fram i en debatt tycks vara i kärnkraftsfrågan. Kärnkraftsavfallet är farligt för människan på sikt och tänk om det skulle hända en olycka som i Harrisburg och Tjernobyl… Men även då gör kärnkraftsmotståndarna de svaga grupperna en björntjänst.

  Det finns billig el att tillgå, om den produceras i kärnkraftverk, vill säga. Man måste väl ändå väga för och emot för att komma fram till vad som är bäst för människan. Med dagens teknik går det att bygga någorlunda säkra reaktorer, riktigt säker kan man aldrig vara och så är det ju med allting i vårt moderna otrygga samhälle.

  Det går inte att undgå att miljötänkandet har orsakat prishöjningar på det vi mest behöver, det är nog alla överens om. Är det verkligen värt priset att tvingas sänka levnadsstandarden, för att försöka rädda oss undan en framtida naturkatastrof, ingen med säkerhet kan säga kommer att inträffa?

  Naturligtvis är det inget fel i att skydda kommande släkten, men naturkatastrofer sker på löpande band, vi har fullt upp med att hjälpa de som drabbas nu. Om de politiska makthavarna för femtio år sen varit lika förutseende som dagens, hade då många naturkatastrofer kunnat undvikas? Knappast troligt, vilket forskare insett och det är därför rymdfärjor sonderar den yttre rymden om det finns någon annanstans där människor kan bosätta sig.

  På något underligt sätt känner sig många manipulerade av auktoriteter, forskare och andra experter när det gäller vår miljö. Eftersom förändringar sker med rasande fart, kan de ha fel. Ett utmärkt exempel, är de beräkningar som lagts fram hur länge oljan som pumpas upp ska räcka. Numera drar både bensin och dieseldrivna fordon bara hälften så mycket, i en del fall till och med en tredjedel av vad de gjort tidigare. Vad jag kan förstå betyder det att oljan kommer att räcka betydligt längre, men det är inte intressant i sammanhanget. Naturligtvis frågar man sig varför och börjar misstänka att det hela är en väl iscensatt bluff.

  Nödlösningen etanol har visat sig inte bara slösa med våra naturtillgångar, dessutom drar dessa fordon betydligt mera. Forskning om vilka skador etanolen kan orsaka både människor och natur, har inte högsta prioritet, man får ta det onda med det goda. Att företrädare för sina väljare inte är mer måna om dem än så, kommer naturligtvis att straffa sig.

  Eftersom vi genom den minskade förbrukningen och därmed en dramatisk sänkning av koldioxidutsläppen ändrat förutsättningarna för att bekämpa bilismen, kan man fråga sig vad de politiska makthavarna håller på med. Det visade sig att det räckte med att sätta skräck i biltillverkarna för att det skulle ge resultat, de borde ha nöjt sig med det.

  Att det plötsligt (i politiska sammanhang är det en tioårsperiod) miljötänkandet fått fungera som en rökridå för att skymma betydligt allvarligare problem, är någonting som diskuteras flitigt just nu. Jobben blir allt färre, men en vändning väntas 2012. Hur kan vi med säkerhet veta det? Våra politiska makthavare blev tagna på sängen av finanskrisen och lågkonjunkturen, har de blivit klokare nu? Nästa smäll kan bli att bostadsbubblan spricker, då sitter vi i samma skruvstäd som ett flertal andra länder.

  Vi kan bara gissa oss till hur det ska bli, men det brukar sällan bli som man tänkt sig. Av den anledningen skulle det vara intressant att få ta del av vad optimismen grundar sig på. Än så länge är det till stor del den privata konsumtionen som håller den ekonomiska tillväxten vid liv, men om den drastiskt sjunker av olika anledningar…

  Det enda vi med säkerhet vet, är att vi inte vet någonting om vad som kommer att hända i framtiden. Vilken allians vågar lägga korten på bordet och erkänna att de faktiskt inte har den blekaste aning om i nuläget, hur de framtida problemen ska kunna tacklas. I ett sådant läge gäller det i första hand att se till att invånarna får en ekonomisk grundtrygghet, den allians som anser sig klara av det, kommer med all säkerhet att vinna valet. Om inte i höst så vid nästa val. Det gäller ju att se framåt, eller …

Det verkar som om snöbollen kommit i rullning. Nu menar jag inte det som slagit slint med den globala uppvärmningen, utan det växande intresset för medborgarlön. I och för sig är det ganska naturligt i den trakt jag bor, ungdomsarbetslösheten är bland det högsta i landet. Och att just ungdomarna börjat intressera sig för medborgarlön, kan visa sig vara början till att en samhällsförändring tvingas fram.

  Motståndet mot medborgarlön är stort, eller snarare är det väl så att det finns många politiska makthavare som spjärnar emot. Hela konstruktionen med politiska makthavare som spindeln i nätet, har skapats för att skydda mot drastiska samhällsförändringar. Oavsett de strategiska blockeringar som kan göras, raseras det hela i samma ögonblick som en majoritet av folket kräver en ekonomisk grundtrygghet.

  Folkhemmet var tänkt att fungera som ett trygghetssystem som skulle ta hand om alla från vaggan till graven, men det behövdes alldeles för många för att ta hand om allting. Precis som nu, hade alldeles för få, tvingats försörja alldeles för många. Alliansregeringens osmidiga påtryckningar att alla måste dra sitt strå till stacken, visar att vi även nu står inför samma problem.

  Redan när tanken på Folkhemmet såg dagens ljus, fanns människor som upptäckt att en grundtrygghet behövs för att människorna ska kunna göra sitt bästa. När experimentet med Folkhemmet visade sig vara ogenomförbart, började bidragsformer av alla de slag dyka upp, det hade med solidaritet att göra, sas det.

  I modern tid har av något underligt anledning människors önskan om trygghet i tillvaron, inte tagits på allvar. Eller snarare är det väl så att det hela av någon anledning missuppfattats av de politiska makthavarna, att folket behövde en dadda som tog hand om allting. Det politiskt uppbyggda samhällssystemet har utvecklats till att bli överbeskyddande.

  Resultatet har blivit att alldeles för många nu är inblandade för att ta hand om saker och ting. Det har blivit för många kockar helt enkelt och det har blivit en dyr och oätlig soppa av alltihop. Det blir så när smaksättningen görs för att passa alla, men smaken är ju så olika, det en del gillar, avskyr betydligt många fler.

  Vad medborgarlön handlar om, är ju att människan inte längre belastas med kravet att vara en samhällsförsörjare utan en del av samhället. Tanken är att ett samhälle skapas, där var en blir sin egen lyckas smed. Omställningen blir naturligtvis inte lätt, människorna kommer till att börja med att känna sig vilsna. De har sen barnsben lärt sig att andra talar om vad de ska och inte ska göra.

  För oss äldre känns medborgarlön som att slungas tillbaka till ungdomsåren. Uppfinningsrikedomen när det gällde att sysselsätta sig utan att det kostade pengar, fick de flesta lära sig fram till början på femtiotalet. Vårt land hade troligtvis inte sett ut som det gör idag, om invånarna getts en chans att utveckla sig själva och landet, istället för att tas om hand.

  Dagens ungdom är inte lika lyckligt lottade som vi äldre, nästan allt kostar pengar om de vill göra någonting. De har aldrig fått lära sig att själva utforma sina aktiviteter, det har andra tagit hand om. Svenska folket har blivit beroende på många sätt, eller snarare avsagt sig möjligheten att själva bestämma. Det finns massvis med organisationer som byggt upp för att ta hand om allting i vårt land, vilket inneburit onödiga kostnader för någonting människorna kunnat göra själva.

  Det växande intresset för medborgarlön är intressant, det visar att inte minst de unga insett att ett liv inte handlar om lev idag, dö i morgon. De vill engagera sig på ena eller andra sättet, men ges inte en chans att påverka hur deras framtid ska se ut. Jag har hört politiker ge rådet att de unga ska engagera sig politiskt, men det fungerar inte. Det är inte de politiskt aktiva som kommer att leda landet mot ett nytt samhällssystem, det är alla de som vill ha någonting som inte styrs av politiska beslut som fattas ovanför deras huvuden.

  Kommer det samhället en dag att bli verklighet? Jag har en känsla av att det kommer betydligt tidigare, än den så omtalade klimatkatastrofen som ska inträffa någon gång framöver.

Det känns som om jag försöker sova bort de kyliga dagarna, jag hatar kylan. Hörde någon säga att den här vintern, har vårt land sannerligen fått sin beskärda del av, vad naturen (eller vår miljö som det numera heter) har att erbjuda. Visst är det någonting sjukt med vår miljö, det har säkert de flesta märkt. Men vem kunde tro att Moder Natur skulle göra tvärt emot vad alla experter förutspått, ge oss en vargavinter istället för en varmare. Men det kan ju vara så åtgärderna för at få bukt med den globala uppvärmningen fungerar, så här kallt och snörikt har det inte varit på många år.

  Sverige är ett land som verkligen månar om allting, de senaste åren har det varit miljön som prioriterats. Det sorgliga är att människans väl och ve blivit åsidosatt, så upplever i alla fall de arbetslösa, långtidssjuka och pensionärerna det. När det gäller pensionerna var alla etablerade politiska partier med om det som kommit att bli en försämring för de äldre. Vilken fantastisk belöning för dem som varit med och skapat vår omtalade fantastiska välfärd.

  Vad jag kan förstå har resonemanget varit att de gamla har haft sitt lilla roliga, nu måste de stå tillbaka för alla de som fortfarande har ett jobb. De som ska hålla den ekonomiska tillväxten och välfärdssamhället igång, måste uppmuntras för att orka med att föda en betydande del av vårt lands invånare.

  Fortare än de själva ens kan tänka sig, kommer de idag medelålders också att bli gamla, vad belöningen blir för deras slit visar sig en dag. Eller kan det vara så jäkligt att vårt välfärdssamhälle då inte längre finns. Risken är överhängande, men varför grubbla över det nu.

  En gammal man jag pratade med hade sina funderingar om det var möjligt för en pensionär att söka asyl i något av medelhavsländerna med ett varmare klimat. Skälen för att söka asyl i annat land ansåg han fanns. Egentligen finns samma grunder för dagens fattigpensionärer, som för de som söker sig till vårt frikostiga land. Det tål att tänka på.

  Man pratar ofta om tvåtredjedelssamhället, många blir inte klok på vad det betyder. Betyder det att en tredjedel har ansvaret att försörja de övriga? Tänker man efter och letar lite på Internet, visar det sig stämma ganska bra, det privata näringslivet krymper oroväckande.

  Det finns många gamla, sjuka, arbetslösa och bidragsberoende i vårt land. En inte obetydlig del invandrare också, för den delen. Om det privata näringslivet inte kan återanställa alla som blivit arbetslösa, rubbas hela vårt samhällssystem, baserat på skatter och avgifter..

  Med stöd av siffror som bör vara tillförlitliga, visar det sig att den offentliga sektorn, den som avlönas med skattemedel, växt någonting alldeles ofantligt de senaste trettio åren. Kostnaden för den offentliga sektorn är enorm, trots att det dragits in på dagispersonal, sjukvårdspersonal och lärare. Förklara det den som kan. Vad gör alla dessa övriga människor i skattebetalarnas tjänst, som inte utför sitt jobb inom barnomsorgen, sjukvården och skolan?

  Vi vet att vår byråkrati är omfattande, kommunernas och landstingens administration kräver massvis med människor för att fungera. Men utöver dessa finns ett stort antal människor som på hel- eller deltid är valda att representera invånarna. De har blivit allt fler med åren. Hur underligt det låter är det för att värna om vår fantastiska demokrati.

  Jodå, det är faktiskt sant om man ska tro de politiska makthavarna. Det behövs massvis med människor för att de demokratiska processerna ska kunna leda fram till beslut fattade i demokratisk ordning. Ibland funderar man lite om inte det är ett svepskäl. Vad som händer är ju att ingen enskild står som ansvarig för det slutliga besluten. Men kanske just det är det fina i kråksången, eftersom ingen kan utpekas som ansvarig och kan klandras för de fel som uppstår.

  Det är kanske just det, som gör vårt land så fantastiskt, sett med andras ögon.